Inside Llewyn Davis

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags. 🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

The Island

Titel: The Island
Regi: Michael Bay
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Jag utlovade i en kommentar till mitt Transformers-inlägg en recension av en i mina ögon bättre Michael Bay-film. Så därför kommer här en text om The Island. Att jag gillade filmen kan möjligen ha att göra med det faktum att jag såg den under en period när jag veckopendlade till Östersund och där fanns det inte så rackarns mycket att göra efter arbetsdagen. Att se The Island på bio förgyllde i alla fall en av dessa jämtländska vardagskvällar.

Ewan McGregor, Scarlett Johansson (och faktiskt Neelix från Star Trek: Voyager) lever tillsammans med ett gäng andra överlevande efter en katastrof i en skyddad och hårdbevakad värld. På Jorden finns en sista osmittad plats kallad The Island dit man kommer om man har tur och vinner i de lotterier som anordnas. Alla drömmer om att komma till denna utopiska paradisö, men McGregor känner att nåt inte står rätt till. Består inte livet av nåt mer än att drömma om denna ö?

Jag gillade faktiskt den här filmen mer än jag trodde jag skulle göra. Michael Bay har gjort ett koppel usla filmer, men då i samarbete med uselgaranten Jerry Bruckheimer (nu har jag i och för sig i princip bara sett Armageddon, men kändes som det räckte, haha). Här får han stå på egna ben utan Bruckheimer och detta innebär en lite smartare film med mindre flaggviftande, vilket är bra. Inledningen är lovande och snygg. Scarlett är det snyggaste man kan se på duken just nu. Det spelar ingen roll att hon har en lite blek rollfigur här. Faktum är ju att McGregor är betydligt charmigare i den här filmen. Jag satt i vilket fall som helst ändå och njöt när hon var med.

Som sagt, inledningen är så där lite mystisk som den ska vara i en sån här sf-rulle. Sen när sanningen uppdagas så övergår den i en mer vanlig actionfilm och spänningen försvinner väl lite. Men den är ändå väldigt snygg hela tiden och actionsekvenserna är bra gjorda. Jag tyckte kanske att den där biljakten som övergår till datoranimerad jakt med nån sorts luftskotrar blev lite tjatig (och tydligen är det en kopia från av Bays egna Bad Boys II). Mittendelen av filmen, innan McGregor möter sin sponsor (ni som sett filmen vet vem jag menar), är dock något av en transportsträcka, om än en snygg sådan.

Sen tyckte jag filmen blev lite bättre när uppgörelsen närmar sig, även om det ofta i såna här filmer också det känns som en transportsträcka. Jag vet inte, men det blir aldrig riktigt spännande. Det blir alltid en slutfajt mellan hjälten och skurken uppe på hög plattform, eller nåt sånt. Så även här. Sen tyckte jag den svarte jätten spelad av Djimon Hounsou fick en lite väl plötsligt personlighetsförändring, även om det bidrog till snygga slutscener (en svart klick mitt i allt det vita).

Det fanns några saker att fundera över som t ex det här med att leva i en konstruerad värld utan att känna till omvärlden och hur man skulle formas som människa då (lite The Matrix-varning var det väl också). Det var lite kul att McGregor och Johansson skulle spela vuxna människor men mentalt utvecklade som 15-åringar och utan att känna till nåt om den verkliga världen (”That tongue thing is amazing!”). Dessa frågor togs väl aldrig egentligen upp utan det hela blev som sagt en vanlig action. Inget fel i det, även om t ex The Matrix lyckas få till snygg action med djup. Men det blir klart godkänt till Ön.

3+/5

%d bloggare gillar detta: