Mitt hjärtas förlorade slag (2005)

Efter The Bow fortsätter jag med ytterligare en liten preblogg-text om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När jag nu kollar upp vilka fler filmer jag har sett av regissören Jacques Audiard är det nog bara att konstatera att det är en favoritregissör. Han gör rejält tunga verk. Tunga på ett bra sätt. Förutom Mitt hjärtas förlorade slag har jag sett En profet och Dheepan. Blytunga filmer båda två.

Åh, det här var en film som växte och växte tycker jag. Efter att ha sett Tjeckens (a.k.a Movies – Noir) halvdana betyg och de första 20 minuterna av filmen var jag rädd att han skulle ha rätt för en gångs skull. Jag tyckte början var jobbig och jag kom inte alls in i filmen. Jag fattade inte handlingen. Det pratades bara en massa racer-franska och jag gillade inte huvudpersonen alls. Men det märkliga hände att jag nånstans halvvägs – det var väl när vår huvudperson Thomas började spela piano – sögs in i filmen och tyckte att Thomas var sympatisk. Filmen, precis som Romain Duris i huvudrollen, har en nervig och svettig känsla som blev mer och mer påtaglig ju längre tiden gick.

Nåt som definitivt höjde filmen var musiken, en blandning av skön electro, melankolisk ambient indie, och den klassiska musik som det bjöds på när det skulle spelas piano. Jag gillade verkligen scenerna när Thomas var hos sin, enbart kinesisktalande, pianolärarinna. Roligt. Jag måste säga att Duris också verkligen lyckas i scenerna när han ska spela piano. Oftast brukar det se fånigt ut eller så väljer regissören att antingen visa enbart händerna eller enbart ansiktet men inte båda samtidigt.

Ja, jag tyckte filmen var ett intensivt drama där huvudpersonen försöker sitta på flera stolar samtidigt, dels sitt pianospel och dels sitt jobb som halvkriminell ”fastigehetsmäklare”. Och det hela knyts ihop med riktigt starka slutscener.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Motståndaren (2002)

Nyligen publicerade jag en gammal text om Flickan på bron med bl a Daniel Auteuil. Idag kommer ännu en gammal preblogg-text om en film där Auteuil är med. Han inte bara är med, han totalt dominerar i filmen. Texten skrevs i augusti 2003.

Jag har sett Motståndaren (L’adversaire) regisserad av Nicole Garcia (en kvinna kan vara värt att nämna för tydlighets skull) och med Daniel Auteuil i rollen som den gifte mannen med två barn som ljugit i 18 år av sitt liv. Alla i hans närhet, frun, barnen, föräldrarna och vännerna, tror att han är läkare och jobbar på WHO (Världshälsoorganisationen). I själva verket åker han bara iväg med bilen på morgonen, men jobbar inte utan går omkring i WHO-byggnaden, fikar, går i bokhandlar, åker bil, lyssnar på radio… På kvällen när han kommer hem lever han normalt familjeliv med sin frun och sina barn. Men verkligheten börjar komma ifatt honom nu, problem med pengar etcetera etcetera.

Filmen bygger på en verklig händelse, som slutade med att mannen tog livet av hela sin familj, och det är knappt man tror det är sant, men det är det alltså. Det gjordes en annan version av den läskiga historien 2001, Time Out (L’emploi du temps) av Laurent Cantet, där det inte slutar lika tragiskt som det gjorde i verkligheten. Jag kan säga så mycket som att Motståndaren följer verkligheten mer än Time Out gjorde. Auteuil är otäckt bra i sin roll.

Filmen handlar om ensamhet, meningslöshet, frustration att inte kunna berätta sanningen när man väl börjat ljuga. Filmen innehåller inte mycket våld, men det är en läskig stämning från början. Det våld som förekommer är ytterst obehagligt. Jag vred på mig i biostolen mot slutet. Jag fick fysiska reaktioner på det jag såg och skrek nästan ut ibland för att liksom stoppa det som hände. Jag tänkte lite på några av Michael Hanekes obehagliga filmer som Pianisten och Funny Games. Musiken var bra och gjord av David Lynchs kompis Angelo Badalamenti. Filmen är nog inte för alla, den är ju typiskt fransk, med mycket dialog och så (min kommentar: haha, ja, mycket dialog, och på franska dessutom, det är ju jobbigt). Jag ger den i alla fall 4/5. Rekommenderas. Jag tyckte den var snäppet bättre en Time Out som ändå är en sevärd film den med!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: