Beauty and the Beast (2017)

Här kommer en ”recension” i form av en tankeström baserad på mina anteckningar från när jag såg ”live-action”-versionen av Disney’s Beauty and the Beast.

Det är en klassisk saga om den inre skönheten.

Jag tror inte Alicia Vikander hade funkat i rollen som Belle. Eller jo, det hade hon nog, förutom i scener när det ska sjungas. Fast är det verkligen Emma Watson som sjunger?!

Jag tyckte det var roligt när Belle uppfinner tvättmaskinen för att få mer tid att läsa.

ÅH NEJ! – nu börjar de sjunga igen. Jobbigt!

Det är lite tråkigt att allting är cgi-miljöer. Det påminner mig en del om Narnia-filmerna i det avseendet. Det är så långt ifrån en filmfilm man kan komma.

Sångnumren är jobbiga men de är inte så frekvent förekommande som jag befarade.

Är LeFou gay och kär i Gaston?

Det är tråkigt att monstret är en cgi-skapelse. Gör en mask istället. Det blir så mycket mer levande.

Alla föremål i slottet fick vi se alldeles för kort tid som människor innan de förvandlades till ting. Det gjorde att kopplingen till dem saknades för mig.

Musikalnumret när alla föremål sjunger under middagen var tråkigt. Det förekommer referenser till: Esther Williams, Singin’ in the Rain och en hel radda musikaler. Min reaktion: mest segt. Det är en helt meningslös scen med bara cgi. Mänskligheten är totalt borta.

Vissa sånger funkar, när de driver handlingen framåt och beskriver nåt nytt som vi inte redan vet. Men t ex monstrets sång i slutet, det blir ju bara tårta på tårta.

Jaha, och där kom referensen till Frankenstein: bybor med facklor.

Nja, en ganska meningslös film och en tråkig slutfajt dessutom.

Slut på tankeströmmen.

Det känns som jag är ganska snäll när jag delar ut en tvåa men jag tror det är själva sagoelementet som jag är svag för. Jag brukar vara det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Howards End (1992)

Jag avslutar jobbveckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, The Bostonians, byggde på en roman av Henry James, vilket Sofia påpassligt påpekade i en kommentar. Den här gången är det E. M. Forsters mest kända verk, Howards End, som är bokförlaga. Återigen är det Ruth Prawer Jhabvala som ligger bakom filmens manus. Texten skrevs i juli 2009.

I Howards End spelar Prunella Scales, Sybil Fawlty från Pang i bygget (!), mamman i familjen Schlegel. Helena Bonham Carter och Emma Thompson gör hennes två döttrar, Helen och Meg. The Schlegels blir bekanta med den rika familjen Wilcox där Anthony Hopkins är far och Vanessa Redgrave (från The Bostonians) är mor. Diverse förvecklingar leder till att mor Wilcox och Meg Schlegel kommer nära varandra, vilket i sin tur leder till att Wilcox gods Howards End kanske inte kommer ärvas av någon av barnen Wilcox. Det är med andra ord upplagt för än mer förvecklingar i det här brittiska dramat.

Som vanligt i en Merchant-Ivory-film så är det härlig dialog och i det här fallet ett underbart brittiskt uppträdande. Inget sägs riktigt rakt ut och det är oftast artigheten främst. Dock baktalar man varandra en hel del bakom stängda dörrar. I den suveräna Återstoden av dagen föll allt på plats. I Howards End är personerna inte riktigt lika intressanta. Manuset är helt enkelt sämre. Det är lite för lite av undertryckta känslor som bubblar under ytan. Dock är det alltid underhållande att se Emma Thompson och Anthony Hopkins. Jag gillar Hopkins med sitt kalla, väsande sätt att prata. I kombination med känslosamma och sympatiska Thompson blir det väldigt sevärt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Burnt (2015)

Den enda anledningen (nästan) till att jag såg Burnt stavas Alicia Vikander. Under stora delar av 2015 och i början av 2016 var jag mer eller mindre besatt (trollbunden!) av Alicia. Jag körde bl a en Vikander-vecka på bloggen där jag betade av de filmer jag inte sett av henne vid den tidpunkten.

Mitt intresse för Alicia har nog svalnat något vid det här laget. Förmodligen har jag överdoserat. Sen tror jag att hon för tillfället gått lite vilse i filmdjungeln och det känns som att det kanske blev för mycket hajp i samband med främst Ex Machina.

Efter hennes insatser som Ava och Gerda Wegener så har hon gjort Jason Bourne, The Light Between Oceans och Euphoria. Och så Tulip Fever förstås, som spelades in redan 2014 (!) men vars premiär försenades, försenades, försenades och försenades och inte dök upp förrän nu i höstas.

Ingen av dessa senare filmer har väl direkt lyfts till skyarna av varken publik eller recensenter. Själv har jag endast sett Jason Bourne och den var ju inte speciellt bra. Med det sagt ska det ändå framåt våren bli intressant att se hur den kommande Tomb Raider-filmen tas emot av Twitter-drevet – och mig själv. Det började ju bra med postern om man säger så…

Men tillbaka till Burnt. Förutom Alicia så lockade ju till viss del det faktum att det var en matfilm. Förutom att jag tycker det är roligt att tillreda kulinariska läckerheter själv så är jag är en ivrig tittare på de flesta versionerna av tv-serien MasterChef (förutom den amerikanska som mest är ett skämt). En av domarna i den brittiska MasterChef-serien är den Michelin-stjärnade kocken Marcus Wareing och det är faktiskt just han som har designat rätterna vi får se Bradley Coopers stökige kock laga i Burnt.

Japp, Bradley Cooper spelar alltså Adam, en sorts rockstjärnekock vars problem med bl a droger förstörde karriären för honom själv och andra. Som straff åkte han till en restaurang i New York och gav sig själv i uppgift att öppna en miljon ostron. Ok? Tre år och en miljon ostron senare återvänder han till Europa för att erövra tre Michelin-stjärnor.

Nja, det här var inget vidare. Filmen präglas av övertydlighet och scener där rollfigurer talar om hur de känner istället för att naturligt spela vad de känner. Exempelvis så hävdar en av Adams gamla och svikna kollegor att ”vi var som bröder!”. Filmen lägger även ner för mycket tid på att förklara hur det funkar med Michelin-stjärnor, men det kanske jag tycker bara för att jag är någorlunda insatt?

Adam ska föreställa den perfekta mixen mellan rustik gatumat och finlirsmat där man tillagar kött eller fisk sous-vide (dvs i vattenbad i vakuumförslutna plastpåsar). En av Adams kollegor är en sorts Darth Vader-kock och hans restaurang framställs mer som ett labb än en plats där man lagar mat med hjärtat.

Det är svårt att känna nån sympati med Adam. Han är en skitstövel som ständigt beter sig som ett svin och sviker andra men ständigt blir förlåten.

”Ja, men visst, kom och bo i min lägenhet tillsammans med min flickvän och, visst, jag kan jobba i princip gratis på din nya restaurang”.

”Ja, men visst kan jag jobba med dig och hjälpa dig att få tre Michelin-stjärnor. Jag förlåter dig för att du släppte ut råttor på min restaurang, bara för att du var avundsjuk, vilket tvingade mig att stänga”.

Sen dyker plötsligt Alicia upp i en scen som Adams gamla ex. Hon är med i kanske två minuter, typ ”Hej””Hejdå”. En ganska svår rollinsats att göra men Alicia levererar.

Filmen som helhet är ändå ganska ok. Den försöker fånga essensen av vad matlagning går ut på. Det blir även en sorts sportfilm som handlar om hur man kan och i slutändan måste jobba tillsammans för att nå ett gemensamt mål.

Burnt:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Stranger Than Fiction


Titel: Stranger Than Fiction
Regi: Marc Forster
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Jag tycker att en romantisk komedi måste fokusera på det romantiska och det komiska. Stranger Than Fiction är både en romantisk komedi och en surrealistisk fantasy/mystery-dramakomedi. Det är kanske en sak för mycket. Jag blir i alla fall av nån anledning aldrig engagerad, jag vet egentligen inte varför. Jag gillar Will Ferrell i filmen. Ja, faktum är att jag gillar själva historien, ungefär ända fram tills att Will träffar Maggie Gyllenhaal. Det är nånting med kemin mellan de två som inte riktigt stämmer. Det hela framstår som för ”skrivet”, vilket väl i och för sig känns kongenialt.

Will är den av siffror besatte pedanten som lever ensam, och går mellan sitt sterila hem och sin lika sterila arbetsplats. Maggie, är oredan som driver ett kaffe där hon bakar jättegoda kakor. Åh, det blir bara för mycket.

Jag gillar Dustin Hoffman. Jag gillar (alltid) Emma Thompson. Men ändå blir jag inte rörd, indragen, av filmen. Den puttrar på men luften går mer och mer ur mig coh filmen. Jag gillar Latifah. Jag vet inte om det här är politiskt korrekt att säga men det var befriande med en svart skådis som liksom bara är en vanlig karaktär som lika skulle ha kunnat vara vit.

En film med liknande historia är Adaptation och den är såååå mycket bättre. Det är nåt med upplägget i Stranger Than Fiction som inte håller. Spoiler Att Emma träffar på den hon skriver om Spoiler slut nja, det är nåt som inte stämmer.

Andra som har sett och skrivit om Stranger Than Fiction är… hmmm, inte speciellt många. De enda jag kunde hitta bland de filmbloggar jag följer var Addepladde och Movies – Noir.

2+/5

Harry Potter och fången från Azkaban


Titel: Harry Potter och fången från Azkaban (Harry Potter and the Prisoner of Azkaban)
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Regissör av den tredje filmen om Harry Potter blev, efter en hel del turer, till slut mexikanen Alfonso Cuarón (mästerverket Children of Men) — vilket visade sig vara helt rätt. Skolåret inleds som vanligt med några scener med Harry hos sin fosterfamilj för att sen helt utspela sig på och omkring Hogwarts. Denna gång handlar det om en beryktad mördare, Sirius Black (Gary Oldman), som rymt från magikerfängelset Azkaban. Och Black är tydligen ett stort fan av Voldemort och dessutom ute efter Harry. Muahaha.

Oj oj, det här var en film som står för sig själv. Harry Potter och fången från Azkaban är flera klasser bättre än de två första delarna i serien. Här märker man verkligen att det är en toppregissör, och framförallt en regissör som har en egen vision och ett eget bildspråk, som hållit i tyglarna. Det är snyggt, rappt, skarpt, spännande, och inte lika flamsigt som i framförallt den andra filmen. Fotot är stilfullt snyggt och specialeffekterna imponerar utan att ta fokus från historien. Nej, Cuarón har verkligen en egen agenda och vision om hur han vill att det ska se ut.

Filmen inleds i den absurda humorns tecken då det blir väldigt roligt när Harry inte kan hålla sig utan trollar i den vanliga världen, vilket är förbjudet. Men om man är så osympatisk som morbor Vernons syster så får man räkna med att bli en varmluftsballong. Efter den roliga men ändå inte lättviktiga inledningen fortsätter filmen i en ganska mörk stil. När man sen kastar in tidsresor och tillhörande paradoxer så står det klart för mig att det är en bra film. Om jag ska nämna något negativt så är det att Richard Harris som spelade Dumbledore inte är med eftersom han gick bort 2002. Nu görs rollen av Michael Gambon, men inte lika bra.

4-/5

PS. Dementorerna (de är en sorts genomelaka svävande fångvaktare som letar efter Sirius Black) är nog mina favoriter i filmen. Snyggt gjorda och aningen obehagliga.

PPS. Tänkte passa på att ta upp en av likheterna med Sagan om ringen. Förutom att det handlar om kampen mellan ont och gott så är en specifik sak att Voldemort (inledningsvis) precis som Sauron inte kan anta en fysisk skepnad.

The Remains of the Day

Titel: The Remains of the Day (Återstoden av dagen)
Regi: James Ivory
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i september 2004.

Anthony Hopkins spelar här butlern Mr Stevens som ansvarar, eller snarare lever, för ruljansen av Darlington Hall i slutet av 30-talet i England. En dag kommer den nya hushållerskan Miss Kenton (Emma Thompson) som försöker närma sig Mr Stevens som stänger inne alla känslor och sätter jobbet i första rummet (även fast det kanske inte nödvändigt).

Åh, jag vet inte, men jag har en svaghet för såna här kostymdramer som utspelar sig på 1800- eller 1900-talet på engelska gods. Det är herrskap och tjänstefolk, stela men artiga manér och rutiner, plikten framför allt, ”indeed, sir”, ”but of course, sir”. Hopkins gör, tycker jag, något av sitt livs roll här. Han spelar sin butler på ett smärtsamt bra sätt. Ibland blir det smått plågsamt när Mr Stevens vägrar att låta något bräcka hans yttre fasad. Nej, här gäller det att inte ställa till någon scen utan hålla god min vid alla tillfällen.

Hopkins och Thompson spelar grymt tillsammans i filmen, som visar hur det kan gå om man inte visar vad man egentligen tycker och låter saker och ting rinna ut i sanden. Till slut kan det vara för sent, men på något sätt visar filmen att det aldrig behöver vara för sent. En del kanske skulle filmen kalla seg och händelselös. Själv njöt jag mest hela tiden. Lite kul är att Christopher Reeve dök upp som rik amerikan i en av sina sista roller innan den ödesdigra ridolyckan.

4+/5

%d bloggare gillar detta: