Lost and Delirious (2001)

Jag betar av ytterligare en gammal preblogg-recension. Det är främst för min egen skull då det känns bra att ha alla texter, nya som gamla, samlade på ett ställe. En fråga jag ställer mig när jag läser min text om Lost and Delirious, som skrevs i oktober 2005, är hur man ska benämna den amerikanska ursprungsbefolkningen på ett sätt som är både ok och enkelt. Det går nog inte.

Detta drama, lite i stil med Döda poeters sällskap, handlar om tre tjejer som delar rum på en internatskola. En är blyga nykomlingen Mouse och de två andra är Paulie och Victoria som i hemlighet är ihop. När deras affär kommer ut på skolan blir det inte lätt för nån av de tre tjejerna.

En ganska märklig film faktiskt. Här finns de vanliga internatskoleingredienserna, med allt från lektioner med Shakespeare-recitation till fäktningsundervisning. Och sen har vi då den strikta internatskolemiljön, som faktiskt inte är så strikt utan det dricks, röks och partas utan att det blir nåt större rabalder. När kärlekshistorien mellan de två tjejerna kommer fram så blir det dock reaktioner men egentligen inte från själva skolan utan främst från föräldrar och andra elever samt från en av de inblandade själva som är livrädd för pressen från föräldrarna. I Döda poeters sällskap handlade det om att vilja bli teaterskådis i stället för att plugga seriöst och få en ”riktig” karriär.

Skådisarna gör genomgående starka insatser och lämnar ut sig själva en hel del. Det finns en del ganska starka scener. Vissa bitar blev dock lite överdramatiska med hysteriska utbrott som kändes lite överdrivna. Sen har man valt att slänga in en sanningssägande indiansk trädgårdsmästare, som jag i och för sig tyckte lättade upp stämningen lite. Jag tyckte att man inte riktig visste vad man ville berätta här. Historien handlar väl främst om Paulie och Victoria men den berättas liksom ur Mouse synvinkel som, så att säga, växer upp under sin tid på skolan. Nja, jag hade lite problem med slutet som blev lite väl vackert och poetiskt utan att det sa nåt, tyckte jag. Men, men, jag gillade stora delar och speciellt den där gamla lärarinnan som var lite kul (samt kliché-indianen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Captain America: Civil War (2016)

Civil WarDen första maj var jag inte ute och demonstrerade. Nej, jag gick på bio och såg Captain America: Civil War. Det här är alltså den tredje filmen om den genmodifierade amerikanska helyllehjälten från 1940-talet som kämpar mot ondska på 2010-talet.

Första filmen om Steve Rogers kom 2011 och jag tyckte den var en helt ok matinérulle. Inget speciellt men mysig. Tvåan däremot, den med undertiteln The Winter Soldier, var en otroligt charmig rulle som jag log mig rakt igenom.

Civil War är regisserad av samma brödrapar, The Russos, som gjorde Winter Soldier så det borde väl kunna bli minst lika bra det här? Inte riktigt tyvärr. Men inte dåligt alls. Det puttrar på hela tiden och det ska sägas att de två och en halv timmarna rullar på utan att det blir segt. Jag är dock inte alls lika charmad av eller indragen i filmen den här gången.

Vad är det som inte funkar lika bra? Ja, för mig är det lite av ett problem att det här egentligen inte är Captain America 3 utan Avengers 3. Det gör att filmen känns mindre unik och bara en i raden av uppbyggnadsfilmer inför vad som komma skall. Det börjar kännas så med de flesta av Marvels MCU-filmer. De görs för att man ska se nästa film i ordningen. Det finns undantag förstås. Jag tyckte t ex Ant-Man stod väldigt bra på egna ben även om Falcon gjorde ett kort gästspel där. Den kändes som en egen film, kanske för att det var en origin story om en sidokaraktär.

I Civil War ska ALLA vara med: Captain America, Iron Man, Black Widow, Vision, Scarlett Witch, Falcon, The Winter Soldier, Ant-Man, Hawkeye, War Machine, Black Panther, och då är det några ”civilare” jag inte nämnt. Ja, t.o.m. en viss Spider-Man (snackar för mycket!) gör entré en bit in filmen. För mycket? Ja, jag tycker faktiskt det. Andra kanske tycker det är roligt att bocka av hjältarna en efter en men för mig gör det att det blir lite för mycket av det goda. I The Winder Soldier så tyckte jag det var en perfekt mix och man hann med att vara lite mer personliga med våra hjältar samtidigt som några få nya presenterades.

Skurken i filmen är fullkomligt ointressant. Blek. Han spelades av Daniel Brühl som gör vad han kan i en ganska otacksam roll. Nu var väl poängen att han bara skulle fungera som en katalysator för att få Avengers-medlemmarna att börja slåss internt (därav filmtiteln Civil War).

Det finns en riktigt bra scen som kom mot slutet. Jag tar det inom spoilertaggar. Det är när <spoiler>Tony Stark/Iron Man och Steve Rogers/Captain America slåss och Rogers höjer sin sköld för att vad det verkar krossa Starks skalle. Stark skyddar sig instinktivt, han tror helt enkelt att Rogers kommer att slå ihjäl honom trots att de egentligen ju ska vara vänner. Men nu har det alltså gått så långt att han tror att han ska bli ihjälslagen. Det här ger Rogers läge att istället köra skölden rätt igenom Iron Man-dräktens bröstplåt och krossa den runda bränslecellen som sitter där och därmed oskadliggöra men inte döda Stark. Jag tyckte detta var en intressant och ganska stark scen. Stark är för en gångs skull livrädd och efteråt bryter Rogers ihop då han fattar att han faktiskt var nära att slå ihjäl Stark</spoiler>.

Nykomlingen Black Panther var relativt cool med en ganska schysst dräkt och atletiska kunskaper. Han spelades av Chadwick Boseman som jag av en slump såg nyligen i sports-BOATS-filmen 42 där han spelade Jackie Robinson som var den förste svarte baseballspelaren i Major League. I Civil War pratar han engelska med en något störande afrikansk brytning. Ja, jag vet, han är från ett afrikanskt land men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte låta bli att tänka på en amerikan som ska spela Nelson Mandela.

Som jag skrev tidigare så känns detta alltså mer som Avengers 3 än Captain America 3. Det behöver väl i och för sig inte vara nåt fel med det, men nu blev det både en fortsättning på storyn från Winter Soldier och Age of Ultron, och därför kanske varken hackat eller malet. Jag tror jag till viss del har ledsnat på att allt ska hänga ihop, framåt och bakåt, uppåt och neråt. Marvel gör helt enkelt en enda lång tv-serie fast på bio där det går ganska lång tid mellan varje avsnitt. Bra, och bra tänkt, men jag börjar nog bli lite mätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om filmen och tidigare har även Steffo och Fiffi skrivit om inbördeskriget, och nu även Sofia.

PS. Att jag kan tyckas vara lite negativt inställd till filmen kan bero på att jag när jag såg den var rejält förkyld med antydan till feber och ont i hela kroppen, glömde mina 3D-glasögon hemma och fick köpa nya, tänkte köpa en dricka att ha i salongen utifall jag skulle börja hosta, glömde köpa drickan och fick gå ut igen bara för att upptäcka att dryckesautomaterna inte fungerade och fick springa ner till foajén för att köpa dricka där. Men annars var allt bra. 😉 DS

PPS. Varför har Filmstaden Scandinavia så galet högt ljud under reklamen? Ja, vi vet, ni har ett nytt fint ljudsystem men låt det göra sitt bästa jobb under själva filmen, tack. Som det är nu är man tvungen att skrika för att kunna prata med varandra innan filmen börjar. DS

Carriers (2009)

CarriersJag blev tipsad om Carriers av min filmbloggarvän Filmitch. Det skulle vara en film i stil med Stake Land, dvs en sorts indiepostapokalypsrulle (och jag hoppades även på lite övergivna white trash-miljöer) och en sån film ville jag givetvis se. Så mellan några av av alla Johan Falk-filmer jag har sett på sistone så kollade jag in Carriers. Den är skriven och regisserad av bröderna Pastor som även ligger bakom Los últimos días som jag skrivit om tidigare.

Efter ett klassiskt inledningsgrepp med super 8-hemmavideofilm från lyckligare tider så kastas vi direkt in i handlingen. Vi befinner oss i en bil tillsammans med bröderna Brian (Chris Pine) och Danny (Lou Taylor Pucci), Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) och Dannys skolkompis Kate (Emily VanCamp). De är på väg bort från en smitta som spridit sig världen över. Planen är att ta sig till ett ensligt beläget strandmotell för att där vänta ut viruset.

I Carriers har bröder Pastor bitvis fått till riktigt bra miljöer. Inledningen ute på en öde ökenlandsväg för tankarna till The Walking Dead och det är ju inte fel alls. Ja, det är bitvis ganska stark TWD-känsla över filmen. Skillnaden är att vi inte har några walkers här, bara smittade människor som hostar blod.

Vad är folk villiga att göra för att överleva? Hur förändras vi i såna här situationer? Eller vi kanske inte alls förändras? Det kanske är en naturlig del av oss som i vanliga fall är dold och i vila?

Ja, det finns en del intressanta frågor, och så snygga miljöer på det. Det borde bli högt betyg till filmen kan man ju tro. Det är bara ett problem. Carriers innehåller nämligen några av de mest idiotiska och irriterande rollfigurerna nånsin. Jag vet inte vem som är värst av Chris Pine eller Piper Perabo. Det är hugget som stucket. De beter sig som idioter i princip hela tiden. Piper Perabo kanske är värst. Precis som Movies – Noir brukar skriva så önskade jag att hon skulle dö så fort som möjligt. Det gällde även Pine.

Visst, ibland vill filmen på ett crazy sätt visa hur man nu när allt gått åt pipsvängen kan göra lita som man vill och bejaka sin anarkistiska sida eftersom det inte finns nån som säger ajabaja. Höhö, vad crazy det är att skjuta sönder fönster med golfbollar på den övergivna golfklubben. Men det blir bara meningslöst och fånigt.

Pine och Piper är alltså jubelidioter och det väljer filmen att balansera upp genom att göra Danny och Kate till Josef och Maria. Det var bara Jesusbarnet som saknades.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Captain America: The Winter Soldier (2014)

RobertDet kom ett sms. Det var ett sms från min filmspanarkompis Henke. Det stod ”Har du sett Capt America?”. ”Nope” svarade jag. Henke skickade då ”Sugen? I veckan. Inte Kista, Sergel”. ”Yes” svarade jag. Varför återger jag nu den här interna sms-konversationen. Jo, för att det var upptakten på en av de bästa bioupplevelser jag har haft i år. Henke och jag såg till slut Captain America: The Winter Soldier i tisdags, på Sergel, inte i Kista, i 2D, inte i 3D – och jag stortrivdes. Till saken hör att jag på lördagen hade genomlidit prettoskapelsen The Quiet Roar och på söndagen hade jag sett Oscarsfilmen 12 Years a Slave. Jag var helt enkelt upplagd för nåt lättsamt, en Marvel-film t ex.

Jag vet inte hur mycket bakgrunden med de andra ”tunga” filmerna bidrog till att jag njöt så mycket av filmen. Men faktum är att jag efter ett tag satt med ett stort smile på läpparna, och det fortsatte filmen igenom.

I uppföljaren till den första filmen om den amerikanske kaptenen Steve Rogers får vi förutom titelpersonen själv återse Marvel-bekantingarna Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) och Nick Fury (Samuel L. Jackson), chefen för underrättelseorganisationen S.H.I.E.L.D.. Nya bekantskaper är Sam Wilson/Falcon (Anthony Mackie) och den mystiska Winter Soldier (Sebastian Stan).

I filmens inledning utsätts Nick Fury för ett attentat i en helt fantastisk actionsekvens. Efter detta är det upp till Cap America, Black Widow och nya hjälten Falcon att ta reda på vad som ligger bakom. Och de kan inte lita på någon. Inte ens S.H.I.E.L.D., där höjdaren Alexander Pierce (spelad av skådespelarhöjdaren Robert Redford!) agerar suspekt.

Tjoho! Jag älskade detta. Det är perfekt tempo, med härliga actionsekvenser som kommer med precis lagom mellanrum. Däremellan är det skönt samspel mellan de tre huvudkaraktärerna. Black Widow försöker hooka upp Steve med tjejer, liksom lära honom hur datingscenen ser ut på 2010-talet. Steve kommer ju från en annan mer ”oskyldig” tid. Vi fick ju se i den första filmen hur Steve på 1940-talet kraschade med ett plan i Arktis och sen var nedfrusen i dvala innan han 70 år senare väcktes upp och gick med i S.H.I.E.L.D..

Jag gillade Anthony Mackie som Falcon också. Han och Steve blir kompisar och gör roliga saker ihop. Typ som att rädda världen. 🙂 Och Robert Redford. Vilken hjälte. 77 bast och kickar bakdel. Apropå Redford så måste ni se All is Lost där Robban ensam på en segelbåt bär upp en hel film!

Jag gillar konspirationstemat som genomsyrar filmen. Våra hjältar kan inte lita på någon. Efter visningen konstaterade både Henke och jag också att det var ganska mycket James Bond över skurkens storslagna planer. Det handlar om att rasera och sen ta över världen. Vi pratar stor skala här.

Captain America: The Winter Soldier är den bästa (!) filmen som vi hittills sett komma ur Marvel Cinematic Universe. Nej, den något överhajpade The Avengers är inte bättre. Här hittar ni länkar till mina recensioner av de tidigare filmerna: Iron Man, The Incredible Hulk, Iron Man 2, Thor, Captain America: The First Avenger, The Avengers, Iron Man 3, Thor: The Dark World.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kolla nu in vad Henke skriver om Captain America. Log han sig igenom filmen som jag gjorde?

%d bloggare gillar detta: