20th Century Women (2016)

Glad, glad, glad, ?, vrång.

I 20th Century Women träffar vi Dorothea (Annette Bening) och hennes son Jamie (Lucas Jade Zumman). De bor i ett stort hus i Kaliforninen tillsammans med några permanent inneboende husgäster, Abbie (Greta Gerwig) och William (Billy Crudup) bl a. Och så har vi Jamies crush Julie (Elle Fanning) som ständigt är på besök.

Dorothea tycker inte hon har förmågan att uppfostra sin son utan ber Abbie och Julie om hjälp. Huh? Ok. Varför inte William? Well, med tanke på hur han flummar runt så är det inte så konstigt.

Vilka livsvisdomar får Jamie lära sig av Abbie och Julie? Well, Abbie ger Jamie böcker om feminism och fittans kraft och Julie lär honom röka coolt. Just dessa saker kändes mest fåniga. Vad som var viktigare var hur Jamie fick ta del av deras verklighet, som att följa med Abbie till sjukhuset för ett eventuellt cancerbesked eller fixa ett graviditetstest åt Julie. Nyttiga erfarenheter tror jag.

Det fanns en del andra element i filmen som jag gillade. Bäst är det så fort Annette Bening är med. Hon har en hel del sköna one-liners och känns äkta och öppen. Ett melankoliskt favoritögonblick var när Dorothea konstaterar att hon från och med nu aldrig kommer att få se sin son så öppen, fri och sig själv som han är när han inte är med sin mamma. Den tiden är över.

Det fanns även en del roliga scener när rollfigurerna går på klubb. Bl a träffar de på en märkligt dansande man. Jag gillade även scenen när Dorothea och William hemma i huset lyssnar på musik och dansar. Först punk (Black Flag) och sen Talking Heads. De båda gillar Talking Heads.

Ja, efter dessa positiva ord så är jag ändå ledsen att behöva säga att jag inte är speciellt förtjust i filmen som helhet. Jag kände mig aldrig riktigt involverad i karaktärerna. Varför inte? Jag vet inte. Främst var det nog sonen Jamie som jag inte tyckte speciellt mycket om. Han känns mest som en vrång tonåring. Inte speciellt intressant. Oj, han åker med de äldre till L.A. och går på konsert. Vad spännande? Not. Nej, det var nåt med hans avslappnade och nonchiga stil som inte funkade för mig.

De andra personerna runt Jamie och Dorothea är inte heller så intressanta. Greta Gerwig är quirky som vanligt. Jag börjar bli aningen trött på hennes stil kanske. Billy Crudup vet jag inte riktigt vad han håller på med. Han flummar mest runt, som sagt. Elle Fanning, ja, hon är bra som vanligt men jag gillade henne mer i The Neon Demon. Eller jag gillar åtminstone filmen mer.

Ett lite udda grepp var att i slutet lägga in flashforward-scener där vi får se vad som händer med varje rollfigur senare i deras liv, scener där de själva agerar berättarröst. Ett tag fick jag för mig att det var en sorts drömmar eller visioner och inte det som verkligen hände. Jag inte riktigt om jag gillade dessa scener eller ej.

Vid några tillfällen användes trippiga visuella effekter när det kördes bil. Effekterna passade bra t ex när Jamie åkte till L.A. på konsert. Då var det ju ett party på g. Men samma effekter användes även när en orolig Dorothea åkte iväg för att leta efter Jamie och Julie när de har rymt. Det gav inte alls rätt vibbar i det läget. En småsak kan tyckas men mig störde det i alla fall.

Ja, nu svängde pendeln åt det andra, mer negativa, hållet och det blir en stark tvåa till 20th Century Women.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag tror nog 20th Century Women (Alla tiders kvinnor i Sverige) kan funka för ganska många. Det är en småputtrig dramakomedi som har en del melankoliska ljuspunkter. Det var bara det att den inte riktigt funkade på mig. Filmen har premiär idag, så bestäm själv om du vill se den, och ta även hjälp av Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord. Vad skriver de om filmen? Alla tiders! Eller seklets flopp?

 

Allvarlig, allvarlig, allvarlig, ?, vrång.

Babel (2006)

I höstas listade jag mina favoriter från filmåret 2006. Trots att den fick toppbetyg av mig så lyckades ändå inte Babel ta förstaplatsen från Children of Men. Här kommer min korta och gamla recension av Babel som skrevs i november 2006, och texten är väl ytterligare ett exempel på att jag bedömer upplevelsen snarare än filmen.

Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla. Japp, jag gillade alltså det jag såg. De fyra historierna är sammanlänkade utan att det för den skull blev smartjobbigt med fram-och-tillbaka-klippning som i den något översmarta men ändå väldigt bra 21 Grams. Jag sögs in i Babel från början. Bäst var den ganska långa sekvens när den japanska tjejen tog droger och partade. Jag älskar den typen av scener. Undrar varför?

Den japanska delen av filmen fungerade perfekt som brytning mot de övriga historierna. Där (i Japan) handlade det mer om hur kommunikation mellan människor saknas på ett personligt plan (mellan pappan och dottern). I de andra historierna fanns det ett sorts globalt perspektiv också, även om det var mer personligt mellan Cate Blanchett och Brad Pitt. Jag tyckte i början att den japanska delen var minst intressant, men mot slutet blev den nästan den viktigaste. Jag gillade scenerna i Mexiko, men tyckte just den historien var minst intressant mot slutet (det var nåt med barnen som störde, de skulle vara hjälplösa men kändes mest jobbiga). Betyget till filmupplevelsen blir en femma, även om filmen inte är värd mer än en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs även Roger Eberts recension av Babel.

Maleficent (2014)

MaleficentJag gillar sagor. There, I said it. Nej, det kanske inte är nåt överraskande erkännande egentligen, men när det kom fram att jag gillade brittiska kostymdramer så agerade alla mina filmbloggarkompisar som om det kom som en fullkomlig överraskning. Nåväl, sagor var det. Jag gillar alltså sagor och jag gillar sagor på film. På senare år har det kommit ett antal nya versioner av gamla klassiska sagor, som t ex Jack the Giant Slayer och Oz the Great and Powerful.

Förra året kom det ytterligare en sån här modern tolkning av en gammal historia, och den här gången var det Törnrosas tur. Fast att säga att filmen bygger den gamla folksagan är inte helt korrekt. Istället handlar det om en spelfilmsversion av den animerade Disneyfilmen Sleeping Beauty från 1959. Angelina Jolie spelar huvudrollen, men, nej, hon gör inte rollen som prinsessan Aurora utan Jolie har givetvis axlat skurkrollen som den ondskefulla svarta fen Maleficent. Det var en gång…

Efter att ha sett cgi-festen och sömnpillret Oz the Great and Powerful var jag redo för, eller snarare befarade, sterila datoranimeraingar en masse. Japp, mycket riktigt. Allt i Maleficent är datoranimerat. Allt utom Maleficent själv faktiskt. I filmens inledning där Maleficent är bara barnet spelas hon av charmiga Isobelle Molloy. Eh, vad? Maleficent, charmig? Ja, i denna version av Törnrosa har man skiftat fokus och gjort om vissa detaljer i berättelsen. Maleficent är inte en ondskefull fe i stil med den onda Häxan från Väst från Trollkarlen från Oz. Nej, hon är en godhjärtad fe som lever sitt liv i ett magiskt sagorike. Allt förändras dock när människorna i ett intilliggande rike invaderar Maleficents skogsparadis. Mest förändras Maleficent själv. Den avgörande händelsen är ett svek begånget av en ung pojke som Maleficent träffat som barn.

Inledningen, och större delen om jag ska vara ärlig, är en cgi-fest. Det blir så sterilt och tråkigt. Allt är alltså gjort i datorer. Ändå lyckas filmen få till en viss sagokänsla. Sedan drog det igång strider mellan människornas armé och sagoarmén och då sjönk sagokänslan drastiskt. Som tur var så var detta tråkiga slag barmhärtigt kort. En annan sak som störde (mig) var att relationen mellan Stefan, den unge pojken, och Maleficent stressades igenom och Stefan blir plötsligt ond bara för att en berättarröst sa just det.

Trots mina invändningar så kände jag nånstans efter kanske halva filmen att det här var ju faktiskt riktigt bra. Vad är det som händer här tänkte jag? Hur kan detta cgi-fiasko faktiskt vara bra? Kan verkligen Josh ”torrbollen” Larsen för en gångs skulle ha rätt? Ja, för en gångs skull har han det. Maleficent är en annorlunda tolkning av en klassisk story. Den blir mörk, rejält mörk, när Maleficents hjärta tappar sitt ljus och hopp. Här finns uppdaterade vinklingar av saker och ting. För att låna ett uttryck som jag såg hos Fripps filmrevyer-Henke så är Maleficent även skönt genuskorrekt, och det utan att bli politiskt korrekt. Tycker jag då. Andra tycker säkert att det blir övertydligt och tungrott.

Jolie är härligt bitter, cynisk och rolig. En klassisk anti-hjälte skulle man kunna säga, men ändå inte utan en känslomässig botten. Hon bär filmen på sina svarta axlar (och horn).

Slutligen: Elle Fanning är härlig som den delvis sovande prinsessan Aurora.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Super 8

Super 8Titel: Super 8
Regi: J.J. Abrams
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

En grupp ungar i en småstad i USA bestämmer sig för att spela in en zombiefilm med en Super 8-kamera. Det här utspelas 1979 så det används inget digital junk. För att få till en dramatisk autentisk känsla väljer ”regissören” Charles (Riley Griffiths) att låta sina stjärnor, däribland Alice (Elle Fanning), agera på en övergiven perrong precis när ett tåg kör förbi. Ja, dramatiskt blir det då barnen blir vittne till världens tågkrasch. Och de har fångat allt på film. En film som det visar sig att militären är intresserad av. Vad för nåt var det som transporterades på tåget egentligen?

Apropå stjärnor, Elle Fanning är fanimej underbar i filmen och spelar skjortan av sina medspelare. Riktigt roligt ibland.

Oj, oj, nostalgifaktorn i den här filmen är hög. Super 8 fullkomligt stinker av nostalgi och en längtan till mer oskuldsfulla tider. Grejen är att det funkar, i alla fall för mig. I en ganska stor del av filmen händer egentligen inte så mycket, i alla fall inte den vanliga typen av actionhändelser men det är supermysigt och charmigt. Jag kommer att tänka på Stephen King-böcker som It eller Kingfilmatiseringen Stand By Me. Steven Spielberg, som producerat filmen, är en självklar inspiration med filmer som E.T. och Närkontakt av tredje graden.

Jag har läst att en del klagar lite på slutet då ”monstret” på sedvanligt vis ska visas och att filmen då tappar och blir fånig eller ospännande. Mm, ja, lite tappar filmen kanske men eftersom jag gillade så stora delar av den så kan jag inte låta bli att ge filmen ett högt betyg. Det är en supermysig rulle helt enkelt. Det är nåt med hur barn skapar sin egen hemliga värld som bara suger in mig. Barnens färdiga zombiefilm får vi förresten se under eftertexterna som en trevlig bonus.

4-/5

%d bloggare gillar detta: