Wonder Woman (2017)

Man kan väl inte påstå att filmerna som kommit från DCEU, dvs DC Comics utökade filmuniversum, direkt rosat marknaden. Nope, de har skällts ut rejält, och med all rätt. Själv tyckte jag ändå att Man of Steel var en helt ok film. Batman v Superman: Dawn of Justice och Suicide Squad var däremot genomusla. Ja, så usla att jag inte ens fått ur mig några recensioner av dem än så länge.

Frågan var nu om Wonder Woman, den senaste och alltså den fjärde filmen, skulle göra succé eller om Marvel fortfarande skulle vara herre på serietidningsfilmtäppan. Nu tycker jag i och för sig det är föga givande att hålla på att jämföra DCEU med MCU. Jag tycker vi låter dem göra sin grej och sen bedömer vi filmerna som fristående verk.

En detalj med Wonder Woman som jag inte hade koll på är att seriefiguren bygger på grekisk mytologi, med Zeus, amasoner, krigets gud Ares och så Diana. Här kan man ju då ändå inte låta bli att dra paralleller till Marvels filmer om Tor. Man har tagit ingredienser från en mytologi och sen kokat ihop det till en egen serietidningssoppa. Lite lustigt är att Ares är den grekiska krigsguden medan Diana är den romerska jaktguden. Den grekiska varianten av Diana heter ju Artemis.

I filmen får vi följa Diana (som mer eller mindre är att betrakta som en gud) växa upp bland amasonkvinnor på en paradisö nånstans i Medelhavet. Ön är dold från den övriga världen genom nån sorts energisköld eller dimma. Men omvärlden tränger sig på. Chris Pines pilot Steve Trevor från det första världskriget kraschar med sitt plan och räddas av Diana från att drunkna.

Diana vill nu, mot sin mors vilja, följa med Steve till fronten av första världskriget för att söka upp den onde guden Ares och få slut på alla världens krig genom att döda honom. Om det vore så enkelt…

Men hur står sig då Wonder Woman jämfört med MCU-filmerna? Äh, nu gled jag ju in på det spåret ändå! Well, jag skulle säga att Wonder Woman är mer lik en film som exempelvis Thor än de tidigare DCEU-filmerna. Tonen är inte lika mörk och grubblande som i framförallt Batman v Superman. Storyn håller ihop och är inte ett lapptäcke av scener med cool musik som i Suicide Squad. Nej, Wonder Woman är en bra film som har en hel del maffiga scener, snygg action, en perfekt Gal Gadot (t:et är inte stumt), en passande Chris Pine…

…och en tråkig slutfajt med två kombattanter och en energistråle. Ja, precis som det brukar vara i superhjältefilmer alltså.

Filmens inledning kändes nästan overklig. Vi får en ö med enbart kvinnor och det är så långt ifrån ett harem man kan komma. Det är badass-amasoner med Robin Wright och Connie Nielsen i spetsen och de liksom bara är. Det var märkligt uppfriskande och rörande att se. Det går inte att bortse ifrån.

En lustig detalj är att alla kvinnor på ön pratade engelska med israelisk brytning. Gal Gadot, som alltså spelar Diana, är ju från Israel och pratar engelska med en svag men ändå tydlig brytning och då har man valt att låta alla skådisar försöka få till samma brytning. Jag vet inte om det var en helt bra idé. Jag kunde inte låta bli att tänka på det och det tog mig lite ut ur filmen då och då.

Sen dyker Chris Pine upp och filmen blir bitvis en komedi då Gadot och Pine har en del roliga scener tillsammans, både på paradisön och senare i den verkliga världen i London. Jag tycker Pine funkar bra som Dianas sidekick och ledsagare i den för Diana konstiga nya världen. Pine som Dianas kärleksintresse hade man kunnat skippa.

Filmens action är länge riktigt bra. Diana har några sköna moves i SLOW MOTION och när hon kliver upp ur första världskrigets skyttegrav och verkligen BLIR Wonder Woman och drar på sig tyskarnas kulor – ja, då blev det faktiskt dammigt i rummet.

Om man tänker på Stålmannen och hur han har framställts i DCEU så finns det likheter med Diana men fler skillnader. Båda är gudar i jämförelse med vanliga människor men där Stålmannen är grubblande och butter så tror Diana på kärlek och det goda hos mänskligheten. Istället för att det kändes lökigt och gammalt så kändes detta budskap fräscht och nytt.

Några mindre bra saker i filmen:

  • De två tyska/spanska skurkarna, generalen Ludendorff (Danny Huston) och doktor Gift (Elena Anaya), blev aldrig mer än parenteser när väl den verklige skurken presenterades.
  • Apropå den verklige skurken så var både hans riktiga jag och slutfajten mot densamme besvikelser. Slutfajten var ful rent visuellt, full med cgi och kändes inte som en del av resten av filmen.
  • Steve Trevors band of brothers som fajtas ihop med Steve och Diana blev aldrig mer än parenteser, lite som Steve Rogers gäng The Howling Commandos i Captain America: The First Avenger.

Trots bristerna, speciellt mot slutet, så tycker jag filmen som helhet håller ihop riktigt bra. Men som så ofta när det gäller superhjältefilmer, vare sig det är Marvel eller DC, så är det sällan jag berörs så där riktigt på djupet eller har roligt på en stor skala.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som sett och förundrats över Wonder Woman:

Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Hierro


Titel: Hierro
Regi: Gabe Ibáñez
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Spanska skräckthrillers har varit i ropet de senaste åren. De har liksom tagit över efter en period då det var asiatiska rysare med bleka flickor med långt svart hår som gällde. Det som sticker ut lite med de spanska filmerna är att de brukar vara ganska dramainriktade samtidigt som de är rysare som t ex Barnhemmet.

Hierro är en riktigt stämningsfylld dramathriller. Den är fylld till bredden med poetiska, surrealistiska, läskiga, obehagliga bilder. Det är en film som helt bygger på stämningen som byggs upp och hålls kvar.

Har ni drömt en dröm där ni är på väg till flygplatsen och har gott om tid, ni packar, taxin är beställd, allt är lugnt men så börjar det strula lite, plötsligt är nyckeln borta, men det är fortfarande lugnt, bara du hittar den där nyckeln, ja men där är den, då kan du gå ner till taxin som kommit och väntar utanför, jaha, då går vi ner till den, men vänta nu var är väskan, den var ju här alldeles nyss, tog jag med den in i köket, nämen var är den nu då, ah där är den puuuh vad skönt då kan vi gå, äntligen, men nu hittar jag inte biljetterna, och nu är klockan plötsligt mycket, bara en timme kvar till check-in, nu blir det tajt, allt börjar falla samman, nu är taxin borta också, aaah vad är det som händer?!?! Och så vaknar du.

Ungefär så är den här filmen. Alltså riktigt bra om man tycker såna drömmar är läbbiga och om man gillar läbbiga filmer. Fast här är det inte ett i-landsproblem som att missa ett plan utan det handlar om att förlora ett barn.

Handlingen är egentligen inte nåt speciellt men stämningen och nerven är hela tiden tillskruvad. Dessutom är den grymt snygg. Kanske är det på gränsen till för arty-fartigt foto men jag gillar det. En annan sak att hålla utkik efter är små detaljer som dyker upp med jämna mellanrum. Det handlar om små detaljer som bara glimtar förbi, som t ex en tavla där plötsligt vågorna börja svalla in mot stranden. Man kan missa dem om man blinkar.

Slutbetyget blir på gränsen till en fyra men den når kanske inte riktigt fram. Bitvis satt jag och funderade på hur de skulle förvalta den nerv som man lyckats skapa under filmen. Hur ska man knyta ihop säcken? Oftast i liknande filmer brukar det ju handla om actionfyllda thrilleravslutningar och det var lite det jag satt och hoppades på att det inte skulle bli.

3+/5

%d bloggare gillar detta: