Loving Vincent (2017)

Loving Vincent är kanske en sån där film där dokumentären om hur filmen kom till är bättre än filmen själv. Det jag visste om Loving Vincent var att det skulle vara en visuellt häftig film, i alla fall var det det jag hade hört och även misstänkte själv när jag hörde filmen beskrivas. Denna animerade film skulle handla om konstnären Vincent van Gogh och den skulle vara animerad i samma stil som Van Goghs egna tavlor. Jag tyckte konceptet lät ganska spännande.

Och, ja, filmen ÄR visuellt imponerande, speciellt i inledningen där man på ett sätt bränner av sitt bästa krut. Just att se stilen på animationen och hur det är som att titta på en levande målning är coolt, men det är lite som att nyhetens behag bleknar efter ett tag. Men inledningsvis var jag faktiskt förtrollad.

Jag hade som sagt gärna sett en ”making of”-dokumentär. När jag läser på om filmen inser jag hur galen idén är. Först har man filmat en ca 90 minuter lång film med vanliga skådisar i studio med greenscreen. Sen har man använt sig av flera hundra konstnärer som med olja på duk producerat 65000 bildrutor, baserat på den inspelade filmen, i form av fullstora tavlor, äkta oljemålningar. Crazy. En sekund tog två veckor att måla och fyra år tog arbetet totalt.

Storyn är en hyfsat intressant detektivhistoria där Armand (Douglas Booth), sonen till en gammal brevbärare (Chris O’Dowd), försöker leverera ett brev till Vincents bror Theo, det sista brevet som Vincent skrev. När Armand upptäcker att Theo inte är i livet längre blir han istället besatt av ta reda på vad som orsakade Vincents död. Tog han sitt eget liv eller var det nåt annat som hände?

Vi får höra en mängd personer (en spelad av Saoirse Ronan exempelvis) berätta om Vincent och hur han var när de träffade honom. Var han deprimerad? Glad och på bättringsvägen? Alla verkar ge olika besked.

I flashback-sekvenser får vi ta del av olika episoder ur Vincents liv. Här har man valt en annan animationsstil, svartvitt och mer realistisk som påminner om blyertsteckningar eller gamla fotografier.

Jag gillade det faktum att man använde sig av olika stilar. Nutiden med Vincents galna stil och dåtiden med en mer återhållen stil. Det påminde mig lite om Instagram och hur man applicerar olika filter för att ge olika känsla beroende på vad man vill förmedla.

Filmens problem är att jag, hur visuellt imponerande den än må vara, inte fann historien tillräckligt engagerande. I detektivhistorien lägger man fram idén om att Vincents död kanske inte alls skedde på det sätt som man kan läsa om på Wikipedia. Var det fler personer inblandade? Vad hände egentligen? Och det i sig var hyfsat intressant men jag tyckte filmen segade sig fram i snigelfart för att komma fram till pudelns kärna.

Visuellt är filmen som sagt häftig. Landskap, byggnader, broar, tåg, hus, sädesfält, himmel, vattendrag och allt sånt är riktigt snyggt gjort. Ett litet problem är dock att människorna ser lite för verkliga ut. Det är ett problem jag har ibland med filmer som är gjorda på det här sättet, med rotoscoping där man filmar skådisar på vanligt sätt och sen animerar i efterhand. Jag tas liksom ur den animerade världen och påminns om att det är verkliga skådisar i en studio.

Hur filmen är gjord är däremot alltså galet imponerande och inspirerande. Men nu visste jag ju inget om det i detalj när jag såg filmen och en film är ju trots allt en film hur den än har gjorts (ja, jag tittar på dig Boyhood!).

Loving Vincent är en tragisk historia om en under sin livstid helt okänd man. Det som fascinerar mig är att Van Gogh endast sålde en enda tavla (säger legenden) när han själv levde men numera går hans tavlor för över hundra miljoner dollar. Galet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioLoving Vincent har premiär idag fredag och om du är konstintresserad rent allmänt så är det nog värt att ta en titt på filmen. Om du har ett specialintresse för Van Gogh så är filmen ett måste!

Det var inte så många av mina filmspanarkompisar som såg Loving Vincent nere i Malmö. Men några var vi i alla fall och länkar till recensioner dyker upp här när de publiceras.

 

Här är några av oljemålningarna som alltså existerar i verkligheten och går att köpa!

Jack the Giant Slayer

TucciTitel: Jack the Giant Slayer
Regi: Bryan Singer
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Redan under de första minuterna av Jack the Giant Slayer känner jag att jag kommer att gilla filmen bra mycket mer än den torra och fantasilösa Oz the Great and Powerful. Här är det mysig sagokänsla direkt med sagoläsning för barn vid sängdags. Den fattige pojken Jack (Nicholas Hoult) och prinsessan Isabelle (för mig okända Eleanor Tomlinson) får höra historien om hur munkar för länge sen försökte nå himmelriket genom magiska bönor som producerar stjälkar som växer fort och långt upp mot molnen. Hej, Babels torn! Problemet är att på väg till Gud där uppe så träffar man på jättarnas rike. Nu har dessa bjässar dessutom fått en väg ner till människorna i kungariket Cloister (jorden?). Men människorna och Kung Erik lyckas med hjälp av en magisk krona besegra jättarna. Ju längre tiden går desto mer glöms händelserna bort tills de har reducerats, eller snarare upphöjts, till myt. Men bönorna och kronan finns kvar nånstans…

Jag gillade kemin mellan Jack och prinsessan. Det är en klassisk historia med en pojke av folket som blir kär i prinsessan, en prinsessa som försöker frigöra sig från en överbeskyddande far, tillika kung (Ian McShane). Nicholas Hoult gillar jag bra mycket mer här än som tråkig zombie i Warm Bodies. Det finns en tafatt charm hos killen.

Filmen har också nåt som Oz saknade, nämligen HUMOR. Tada! Till stora delar är filmen en komedi. Dessutom är den ganska smart gjord. Jag gillade korsklippningen mellan Jack och prinsessan när de blir uppläxade av farbror respektive far efter att ha agerat oansvarsfullt.

Jag kan inte sluta jämföra med Oz… Det som främst gör Jack the Giant Slayer till en så mycket bättre film är att filmmakarna tänkt helt rätt när de valt att inte göra en cgi-fest av det hela. Visst, det förekommer förstås cgi ganska ofta men lika ofta får vi t ex scener i alldeles äkta utomhusmiljöer. Det är verkligen en lisa för filmsjälen att slippa de sterila greenscreenmiljöerna. Nu är det kanske lite orättvist att jämföra med just Oz eftersom landet Oz ju är en påhittad fantasivärld med märkliga djur och växter, men, som sagt, jag kan inte låta bli. När man här klättrar upp för den magiska bönstjälken så är det faktiskt en alldeles riktig och grön gummistjälk. Underbart! Det blir en helt annan mustig och mysig känsla.

Man väntar ganska länge innan man visar upp jättarna och när de väl kommer så tycker jag inte de blir en besvikelse. Givetvis är de cgi-varelser men de funkar. Dessutom gör Bill Nighy rösten som ledarjätten och hans röst är bara för skön. Fast jag kunde inte låta bli att få upp en bild av hans figur Davy Jones från Pirates of the Caribbean-filmerna.

Humorn nämnde jag. Till den bidrar Ewan McGregor men kanske främst favoriten Stanley Tucci (är han nånsin dålig?). Ja, de flesta av skådisarna verkar ha haft en ganska skön stund faktiskt. Filmen är gjord med en skön lätthet som av nån anledning påminde mig om hur Woody Allen gör film.

Mot slutet av filmen blir det som väntat ganska tråkig cgi-action när kriget mot jättarna ska klaras av men det är inget som sänker helheten.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Illusionist

Titel: The Illusionist
Regi: Neil Burger
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Ofta kommer filmer liksom två och två. Deep Impact och Armageddon, Antz och A Bug’s Life är två exempel på sådana par (finns säkert en hel del fler?). The Illusionist skulle jag vilja kalla för en systerfilm till The Prestige som jag skrev om igår.

The Illusionist är en mysig, varken mer eller mindre, matinérulle som kom i samma veva som The Prestige. Möjligen kom den också lite i skymundan av Nolans magikerrulle. Miljöerna i Illusionisten är njutbara. Fotot är vackert, kanske lite annorlunda, som filmat genom en gammal kamera där man ser objektivkanterna som skuggor i hörnen. Rollbesättningen är perfekt. Giamatti gör (givetvis) den bästa karaktären. Giamattis poliskommisarie är härligt vrång, envis och godhjärtad, men ändå trogen sin uppdragsgivare Leopold (Rufus Sewell) kronprinsen av Österrike-Ungern. Välgjorda kostymdramer är nåt jag har svårt att inte gilla, så är det bara. Det är väl inte så mycket romantik men en del får man. De magiska numren är sevärda. Det var kanske lite väl mycket datorgenererat; det blev liksom för snyggt ibland. Sewell gör sin roll helt utan nyanser. Han är genomond, men det kanske är så det ska vara i en sån här typ av film. Det är enbart underhållning för stunden men ganska bra sådan. Upplösningen är lite väl snabb. Man hinner inte riktigt få en aha-upplevelse.

3/5

%d bloggare gillar detta: