Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

fantastic-beasts-and-where-to-find-themDet här med förväntningar är ju på både gott och ont. Höga förväntningar, superpepp, leder ju inte sällan till att man känner sig något besviken trots att man i grunden gillar en film. Låga förväntningar – ja, där har man inget att förlora. Allt som är bättre än dåligt gör att man känner sig positivt överraskad.

I fallet Fantastic Beasts and Where to Find Them gick jag in med i princip inga förväntningar alls. Det hjälpte inte. Fantastic Beasts and Where to Find Them är en trist urmjölkning av en tidigare framgångsrik franchise som jag nästan glömt av trots att det bara var en vecka sen jag såg filmen.

JK Rowling själv har skrivit manus och som jag förstått det så är filmtiteln tagen från en bok i boken som dessutom finns att köpa som en egen bok men filmmanuset bygger inte på den boken utan är nyskrivet för att boken i fråga är en ren men fiktiv lärobok. Om monster. Krångligt? Lite, om man inte är Harry Potter-fantast.

Undersköne Eddie Redmayne spelar den brittiske trollkarlen Newt Scamander som reser till USA för att leta efter monster som en del av sin forskning som ska resultera i en lärobok, just den bok som filmens titel är tagen ifrån. Fast egentligen kanske Scamander har en annan agenda då han verkar vilja återföra ett visst monster till sin naturliga miljö i Arizona. Men det strular en hel del för Scamander då han tappar bort några av sina insamlade monster (som han förvarar i en resväska som rymmer ett helt monster-zoo).

Parallellt med detta så pågår en helt annan film där det amerikanska trollkarlsministeriet försöker hitta en mystisk kraft som förgör både byggnader och människor i New York. På nåt sätt blir Scamander indragen i denna historia.

Jag vet inte, ska jag vara ärlig så hände det väldigt mycket som jag fann ointressant. Det som var underhållande i mina ögon var Scamanders jakt på sina monster och hans möte med konditor-wannaben och icke-trollkarlen Jacob Kowalski (Dan Fogler). Det var rätt kul att följa med Kowalski då han introducerades till den magiska världen, inklusive insidan av Scamanders resväska plus två trollkarlssystrar.

Fanns det nåt mer jag uppskattade? Hmm, ja, jag tyckte de miljöer som filmen utspelade sig i var trevliga: 1920-talets New York med vad det innebär i form av bilar, inredning, kläder och frisyrer.

Resten var anonymt och tråkigt. Det amerikanska trollkarlsministeriet (eller vad de nu hade för officiell titel) kändes bleka, varken jättegoda eller überelaka. Det fanns väl en skurk bland dem i form av Colin Farrells rollfigur. Trist. Filmens specialeffekter var bitvis effektiva men mot slutet blev det absolut en överdos av svart rök som virvlade runt och skapade tråkigt kaos i all oändlighet.

Mer har jag nog inte att säga om den här filmen utan delar ut en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fantastic Beasts and Where to Find Them såg jag tillsammans med Henke på Filmstaden Scandinavia i både 3D och IMAX. En helt ok visning trots att jag märkte att det är viktigt att man håller huvudet rakt. Om man vickar lite på det (kanske för att man sovnickar till då och då…) så blir bilden direkt suddig. Sen var bilden (eller delar av bilden) även suddig trots att jag satt med huvudet spikrakt. Inget jätteproblem men tidigare visningar i IMAX 3D har jag upplevt som betydligt bättre.

Efter filmen gick jag nästan vilse i den stora gallerian då den utgång jag hade tänkt använda visade sig vara stängd (why?). Ett tag var jag på väg att bryta upp de automatiska dörrarna som de brukar göra i Star Trek när automatiken slutat fungera men jag ville inte riskera att fastna i luftslussen. Jag fick istället leta mig tillbaka i den övergivna gallerian till en annan utgång och till slut hittade jag den, men det tog så pass lång tid att jag missade den buss som jag trodde att jag hade gott om tid att hinna till.

Nåväl. Jag gick vilse i en galleria efter att ha sett en medioker film. Värre problem kan man ha.

Här hittar Henkes intryck om filmen.

Vikander-vecka: The Danish Girl (2015)

The Danish GirlJa, jag vet, en vecka har bara sju dagar men nu blev det så lämpligt ordnat att The Danish Girl (där Alicia blivit Oscarsnominerad för sin insats) hade premiär i fredags. Så därför fortsätter Vikander-veckan en dag till!

Trailers är farliga saker. En bra trailer kan höja förväntningarna på en film och när det sen väl är dags att se den så är den film man får se på vita duken inte alls den film som man trodde sig se i trailern. För mig var det precis så när det gäller The Danish Girl. Nån gång i höstas dök trailern upp och det var en riktig tearjerker. Musiken, ämnet, fotot, Eddie och Alicia. Helt magiskt. Jag såg den trailern många gånger, alldeles för många. Att jag ens såg den en gång var väldigt ovanligt då jag normalt sett aldrig kollar på trailers, förutom om det gäller en film som jag är helt ointresserad av och den dyker upp innan en visning på bio. Att jag aktivt söker upp en trailer på the interwebs händer i princip aldrig. Men med The Danish Girl var det alltså annorlunda.

Jag hoppades att filmen skulle dyka upp på Stockholm Filmfestival men där uteblev den, och dessutom visade det sig att den inte skulle få premiär på bio i Sverige förrän i februari. Men det kanske var lika bra det eftersom jag då fick en chans att distansera mig ifrån och glömma bort den där trailer.

Nu har jag sett The Danish Girl på en skön visning kl 12.30 på biografen Sture. Innan filmen började hann jag dessutom ta en kaffe och ett wienerbröd (givetvis!) på 7-Elven.

Så, höll den för hajpen? Nej, tyvärr inte är jag ledsen att säga. Filmen är oerhört snygg. Scenografin, kläderna och miljöerna, 1920-talets Köpenhamn och Paris, är underbara. Alicia är underbar och Eddie är bra han med. Men jag satt ändå genom hela filmen i princip helt oberörd. Vad fasiken var det som hände här, tänkte jag? Från en supertrailer till en ganska trist film. Var det bara ett bländverk alltihop? Ja, jag tror faktiskt det.

Ja, det är en varm historia om hur konstnären Einar (Eddie Redmayne) inser att han är född i fel kropp. Han är kvinna och det finns inget han göra åt detta faktum. Hans fru Gerda (Alicia Vikander) stöttar honom men får givetvis svårt att anpassa sig till den nya situationen. Samtidigt lever Gerdas eget konstnärskap upp när hon börjar teckna Lili, dvs Einars inre kvinna.

Ja, det låter kanske som att skulle kunna bli en intressant film. Det kanske är en intressant film för den delen, men för mig var den ganska tråkig också. Otroligt snygg (för snygg) och välgjord, men den tar liksom inte ut svängarna tillräckligt. Just ämnet, könskorrigerande operationer på 1920-talet, känns som att det borde kunnat bädda för mer dramatik. Men allt är kört genom ett suddigt filter som tagit borta alla skarpa kanter.

Sen kändes den även märkligt hackig på nåt sätt, eller kanske är det upprepande jag menar. Jag vet inte om det var manus som inte var helt tajt, men jag kände inget flyt i historien. Jag kände hela tiden att jag saknade nåt. Filmen satte sig aldrig riktigt. Och sen var den plötsligt slut utan att jag tyckte att den egentligen hade lett till något.

Och höga, spetsiga alpliknande berg i Danmark?! Var fick man det ifrån? Tokstollar.

Trailern lovade så mycket men filmen kunde inte leverera mer än en intressant men ganska blek historia. Ingen kan dock gråta så snyggt som Alicia…

The Danish Girl:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Smile

Profile

Tears

Danish

Rebus

Jupiter Ascending (2015)

Jupiter AscendingJupiter Ascending är syskonen Wachowskis senaste rulle, ett science fiction/fantasy-spektakel som filmbolaget förmodligen hoppades skulle gå betydligt bättre när det gäller att dra in stålar än det pengamässiga magplasket Cloud Atlas. Själv tyckte jag Cloud Atlas var en helt underbar film och jag ångrar inte att jag såg den på bio. Cloud Atlas var en sagolik historieväv som byggde på en bok som alla förmodligen tyckte var ofilmbar. I den samarbetade man med tysken Tom Tykwer, och kanske behövs det nån som styr upp Andy och Lana…

…för Jupiter Ascending är nämligen en fullkomligt usel film, bland det sämsta jag har sett i år.

Scener staplas på varandra. Det går för snabbt, för hafsigt. Det finns ingen känsla, ingen spänning. Mila Kunis passar inte alls i den här typen av film. Hon är för lite av en teaterskådis så det blir bara tråkigt och vardagligt, ungefär som i Oz the Great and Powerful. Eddie Redmayne däremot, han har en field day här. Han njuter av att spela över över över över över. GO!!! Hilarious.

Filmens dialog är bisarrt dålig. ”I love dogs, I’ve always loved dogs”. Ovanpå det får vi dessutom en klyschigt rysk brytning, inte från Mila men från andra.

Inget i filmen är förtjänt. Mila räddas ständigt och jämnt men gör i princip inget själv. Hennes familj består av slemmiga klyschryssar som verkar vara ondskan personfierad. Sen i slutet av filmen städar Mila återigen toaletter men av nån anledning tycker hon nu det är det roligaste som finns och så har hon fått en stjärnkikare av sin nu plötsligt snälla familj. Ridå.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

 

”GO!!!!!”

 

”I love dogs”

 

The Good Shepherd

Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Regi: Robert De Niro
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

The Good Shepard är en film som inte väcker speciellt stor uppmärksamhet. Tydligen gick den på bio i Sverige men det kan inte ha varit under speciellt lång tid. Jag har inget som helst minne av att jag minns den. Ungefär lika anonym som filmen är, är Matt Damon i huvudrollen som Edward Wilson som under sin universitetstid blir värvad till det nystartade CIA. Damon har en speciell förmåga att inte göra nåt väsen av sig men ändå passa perfekt i sina roller. Det är så det funkar i Bourne-filmerna. Han gör inget intryck och därför gör han intryck.

En lustig detalj är att det under förtexterna aldrig skrivs ut att det är Robert De Niro som är regissör. De vanliga texterna om filmfotografer och annat visas men regissören förblir hemlig fram till eftertexterna, om man nu inte som jag förstås visste vem som faktiskt hade regisserat rullen.

Tillbaka till Matt Damon. Han spelar alltså en ung kille, Edward Wilson, som under andra världskriget får i uppgift att skydda USA spionvägen om man säger så. Efter kriget övergår den här krigsverksamheten i det som sen blev CIA. Wilson blir en höjdare inom CIA. Priset han får betala för det är ganska högt. Han lever i ett kärlekslöst äktenskap med Clover Russell (Angelina Jolie). Han tar sitt jobb på yttersta allvar. Han är en god herde som har lovat att skydda USA mot ondska, t ex ondska i form av kommunisterna på Kuba.

Filmen har två parallella handlingar. Dels får vi se Wilson som ung agent och när han får ihop det med Clover (Jolie alltså). Han träffar även en annan tjej som egentligen är den som han vill leva ihop med. Men det var liksom inte meningen, vilket är något som nog stör Wilson genom livet. Wilson har även en alienerad son som han aldrig kommer nära. Filmens andra handling fokuserar på det amerikanska fiaskot vid Grisbukten när USA försökte invadera Kuba. Man misstänker att orsaken till misslyckandet är att man har läcka inom CIA.

Om ni har gott om tid (det är nämligen en ganska lång film) och är sugna på en ganska mysig men nedtonad film som inte gör så mycket väsen av sig så kan jag verkligen rekommendera The Good Shepherd. Den är spännande och välgjord men är väldigt lågmäld. Jag tror det har med Matt Damons karaktär att göra. Den är så blek så att den nästan är genomskinlig men det kanske är bra när man är spion.

3+/5

Steffo på Flmr skrev förresten om The Good Shepherd för ett tag sen.

Black Death


Titel: Black Death
Regi: Christopher Smith
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Digerdöden härjar i England under 1300-talet och folk dör som flugor. Överallt i byarna så letar man efter en orsak till smittan eller ett sätt att bli kvitt den. Oftast är det en kvinna som utpekas som häxa och därmed skyldig — och därmed bränd på bål. Ett munkkloster får besök av ett sändebud från biskopen. Sändebudet Ulric (Sean Bean) söker en vägvisare som ska leda honom till en by. En by som det ryktas om att pesten inte nått till. Den unge novismunken Osmund (Eddie Redmayne) kliver fram som frivillig. Anledningen är kanske inte främst att ha vill tjäna Gud, snarare tvärtom. Han träffar nämligen en flicka, Averill (Kimberley Nixon), i hemlighet munk som han är, och nu befinner sig Averill på flykt undan pesten i en skog i närheten av den mystiska byn.

Om man gillar medeltidsfilmer så tror jag man gillar Black Death. Miljöerna är ”trevliga”: Munkar i bruna tunikor med luva, kloster, riddare med stora tunga svärd, häxbränningar, smuts, råttor och död. Det bjuds på en hel del rått våld och gruppen riddare kring Ulric är krigsveteraner som vet hur man svingar ett svärd. Nu är det egentligen inte actionfilm alls utan snarare ett sorts drama om religion och pesten. Munken Osmund slits mellan sin gudstro och sin kärlek till Averill. När de kommer till den mystiska men till synes trevliga byn ställs allt på sin spets.

Filmen har en lite obehaglig stämning över sig i och med paranoian kring den digra döden. Jag ser också en del paralleller till filmer som Det sjunde inseglet där vi ju även har riddare, pest och gudstvivlan. Sen undrar jag om inte filmmakarna slängt in en bildmässig referens till Bergmans film. När gruppen riddare och Osmund ger sig av på sin färd i början gör de det i siluett uppför en kulle precis som i Det sjunde inseglet — och även Sagan om ringen för den delen. Sean Bean bidrar med tyngd och passar verkligen som skitig riddare. Det kanske beror på att på sätt vis repriserar sin roll från just Sagan om ringen. Black Death är ganska underhållande så länge den håller på, om man nu gillar genren alltså. Filmitch har sett Black Death men gillade den inte alls och skyller på Monty Python.

3-/5

%d bloggare gillar detta: