Atomic Blonde (2017)

Jag tror aldrig att jag varit nåt jättefan av Charlize Theron. Det är inte så att jag ogillar henne, men om jag ska lista favoritskådisar så dyker hon i alla fall inte upp i skallen. Jag har inte heller varit förtrollad av hennes skönhet. Kanske är hon för docklik i ansiktet, jag vet inte. Man tvingades ju i alla fall att fulsminka henne rejält när hon skulle spela Aileen Voorhees.. eh Wuornos i Monster.

Men vänta nu, hon var väl ändå en badass i Mad Max: Fury Road? Ja, det var hon. När jag läser igenom min recension av filmen så ser jag att jag mycket riktigt kallar henne för en badass och hon är det som styr handlingen framåt. Det är likadant när jag kollar upp min gamla (på bloggen opublicerade) text om Monster. Jag skriver att Theron grym som Aileen och att jag håller med Oscarsjuryn som gav henne en guldgubbe för sin insats.

Och ändå så är hon inte nån personlig favorit. Hmmm.

Nu har jag sett Atomic Blonde, Therons bidrag till spionactiongenren där det slåss både mycket och brutalt. Enkelt beskrivet så är det John Wick fast med Charlize istället för Keanu. Och jag gillar’t.

Atomic Blonde känns verkligen som en serieroman i sin estetik, och den bygger ju mycket riktigt på en sån. Eller är det grafisk roman man ska kalla det? I vilket fall, filmen är grymt snygg och med grymt snygg musik (förutom en överanvändning av ”99 Luftballons”).

Filmen hoppar mellan en debriefingscen i London där Charlize är stenhård (påminde mig lite om Basic Instinct) och scener i dåtid där vi får följa Therons spion på uppdrag i Berlin.

Inledningsvis var jag lite orolig att filmen i själva verket bara skulle vara en enda lång musikvideo. Bra låtar, coola scener men helt utan substans. Lite samma brist som Suicide Squad lider av. Men jag tyckte faktiskt att det fanns nåt här som drog in mig och fick mig att känna nåt i magen.

Apropå bra musik så var det kul att återigen höra Public Enemys ”Fight the Power” i en nutida film. Senast var det ju Jaylah och Scotty som diggade den i Star Trek Beyond. Den låten verkar ha fått en revival (”nytt liv” på svenska?). Men bäst använd är den ju ändå i Do the Right Thing, filmen som den ursprungligen skrevs för.

Nu till fajterna. De är svinbra på ren svenska. Min favorit är en lång sekvens mot slutet där Theron ska försöka smuggla ut en person från Östberlin i skydd av en demonstration. Det hela urartar till en galen och brutal fajt i ett trapphus och vidare in i en lägenhet. Det påminde mig lite om vissa av Tony Jaas mest stenåldersbrutala fajter (bl a en i Ong-bak där han slåss mot ett kylskåp).

Det jag kanske gillade mest med fajtingscenerna var att jag egentligen aldrig såg skillnad på Charlize Theron och hennes stuntkvinna. Här har man verkligen ansträngt sig för att det ska bli sömlöst, och det är inte så konstigt då det är stuntmannen David Leitch som regisserat filmen. Leitch gjorde ju för övrigt den första John Wick-filmen tillsammans med Chad Stahelski (en annan stuntsnubbe).

Förutom fajterna, musiken, en stenhård Charlize (ursnygg på ett mänskligt och inte docklikt sätt den här gången) så gillade jag miljöerna i Berlin väldigt mycket. Givetvis får vi en sekvens som utspelar sig i tunneln med de breda pelarna med orangefärgad mosaik som vi sett i bl a Hanna och Captain America: Civil War och en mängd andra filmer.

Mot slutet får vi ett antal svängningar i handlingen där agenter först är agenter, sen dubbelagenter och slutligen kanske trippelagenter. Kanske lite onödigt svängigt men det var inte nåt som störde helhetsupplevelsen. En sån som Eddie Marsan vägde upp på plussidan. Och Bill Skarsgård är tydligen the It Boy just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Atomic Blonde: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Fiffis filmtajm och Har du inte sett den?-Carl.

 

Hmmm (igen), jag undrar hur många stunttjejer de egentligen använde? Imponerande, Charlize.

Mission: Impossible III (2006)

mission-impossible-iiiMission: Impossible är en seglivad filmserie. Frågan är vad som händer när Tom Cruise hoppar av skutan. Kanske Rebecca Ferguson tar över som huvudkaraktär? Hur som helst, här kommer en gammal text om del tre i serien som skrevs i juli 2006.

Jaha, då ska vi se. Jag var och såg Mission: Impossible III för någar dagar sen och jag har nästan glömt bort det mesta av filmen. Nja, kanske inte helt sant, men det var inget som gjorde nåt större intryck. Men det betyder inte att filmen inte funkade och fyllde sitt syfte. För det tycker jag att den gjorde. Det är välgjord, spännande action i högt tempo, och med lite twistar inlagda så att man inte kan lämna hjärnan i biolobbyn på lagring.

Ethan Hunt (Tom Cruise) har nu lämnat fältarbetet, fått en fästmö och utbildar nya IMF-agenter. Men när en agent, av Ethan utbildad och godkänd, blir tillfångatagen så känner han sig tvungen att rycka ut. Motståndare är superonde skurken Owen Davian, spelad av en läbbig Philip Seymour Hoffman som verkligen känns totalt psycho på riktigt, på det där nedtonade sättet. Givetvis dröjer det inte länge förrän Ethans fästmö är indragen i det hela. Nu kämpar Ethan för sin familj; now it’s personal med andra ord.

Haha, ja, klichéer är det gott om, men det gör inte så mycket så länge man ändå lyckas hålla spänningen någorlunda vid liv. Det jag saknar var lite andrum ibland faktiskt. Man bygger aldrig upp nån stämning utan det är alltid rätt på nästa utryckning. USA-Berlin-Rom-Shanghai – det är ingen hejd på reslusten. Jag hade gärna sett lite mer om förberedelserna inför varje uppdrag och lite mer smarta lösningar. Just detta tyckte var bättre i ettan, som kändes som en smart och spännande agentthriller med actioninslag medan det här är mer av ren agentaction.

En skådis som jag inte alls gillade här var Jonathan Rhys Meyers. Jag tyckte han inte funkade på något sätt. Stel och karismatisk som en kaktus. Av nån anledning funkade han i Woody Allens Match Point även om jag inte blev riktigt klok på honom i den rollen. Jag tror att vi här fick se att han i själva verket är en ganska usel skådis, och främst en pretty boy. Nåt som drar ner betyget rejält är det ruggigt dåliga slutet, typ de sista tio minuterna. Ologiskt, töntigt och tråkigt. Innan dess har vi fått en hel del svettig action med sedvanliga gadgets så betyget blir en klar trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad tycker jag om övriga filmer i serien?

Mission: Impossible 3/5
Mission: Impossible II 2/5
Mission: Impossible III 3/5
Mission: Impossible – Ghost Protocol 3/5
Mission: Impossible – Rogue Nation 3,5/5

Filmspanar-tema: Udda yrken – Still Life (2013)

Still LifeDet har börjat snöa på bloggen. Vi är redan i december. Ny månad, nytt filmspanartema. Denna gång handlar det om Udda yrken. Det passade mig bra eftersom jag då fick en puff att se Still Life, en film som jag vet en hel del andra verkligen uppskattar.

Still Life handlar om John May som jobbar för kommunen med att leta upp släktingar till avlidna personer. En person har dött, ingen levande familj verkar finnas, ingen kommer att komma på begravningen. John gör sitt bästa för att hitta släktingar eller några som kände personen i fråga. Han försöker även ta reda på saker om personens liv för på så sätt få till en begravning som gör personen rättvisa.

Eddie Marsan (bilskolläraren från Happy-Go-Lucky!) spelar huvudrollen som John May och han gör det med en sällan skådad nedtoning och grace. Marsan är envis, snäll, timid, empatisk och romantisk. Han lever sitt inrutade liv i ensamhet. Hans liv är lika inrutat som filmens foto. Allt hans fokus verkar vara på jobbet. Hemma har han ett stort fotoalbum med bilder på personer från alla hans fall.

En dag får han sparken. Kommunen ska rationalisera bort hans tjänst. Ingen kommer att anstränga sig att försöka hitta tidigare vänner och eventuella släktingar. Nej, nu kommer urnorna med aska att hällas ut under en kaffekvart i princip. John May blöder inombords.

Av sin chef, en karikatyr på en hänsynslös och osympatisk chef, får han tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall. John går all-in för att hitta några som kände detta sista fall.

Om jag ska jämföra med annat jag har sett så kommer jag att tänka på One Hour Photo (en människa får inblick i andra personers liv), De andras liv (en myndighetsperson får inblick i andras liv och förändras), norska 1001 gram (huvudpersonen lever ett lika inrutat och ensamt liv som John) och Darling (där snälle Bernard får uppleva en hänsynslös arbetsmarknad). Kombinera dessa filmer med tv-serien Spårlöst så har du Still Life. Ungefär.

Men strunt i jämförelser med annat för Still Life är nämligen en sällsam film som står alldeles utmärkt på egna ben. Man kan luras att tro att det är en jobbig film att ta sig igenom, att ämnet ska vara outhärdligt. Så är inte fallet. Visst, den har ett skimmer av sorg över sig men för mig var det ändå ljuset som dominerade. Ljuset och värdigheten. Eddie Marsans John är en fin bild av en sympatisk mänsklighet. Mot slutet får han känna på lite av denna mänsklighet i andra riktningen så att säga. Nån ser honom och är sympatisk mot honom. Då värmde det i hjärtat och det blev t.o.m. lite dammigt vardagsrummet.

Det finns småsaker att klaga på men jag går inte in på dessa nu. Det känns liksom fel. Om ni vill veta varför jag inte delar ut högsta betyg som nästan samtliga av Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffis filmtajm, Filmitch och The Velvet Café har gjort så får ni fråga så kan jag svara i en kommentar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vilka yrken mina filmspanarvänner ställt in siktet på.

Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Jack the Giant Slayer

TucciTitel: Jack the Giant Slayer
Regi: Bryan Singer
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Redan under de första minuterna av Jack the Giant Slayer känner jag att jag kommer att gilla filmen bra mycket mer än den torra och fantasilösa Oz the Great and Powerful. Här är det mysig sagokänsla direkt med sagoläsning för barn vid sängdags. Den fattige pojken Jack (Nicholas Hoult) och prinsessan Isabelle (för mig okända Eleanor Tomlinson) får höra historien om hur munkar för länge sen försökte nå himmelriket genom magiska bönor som producerar stjälkar som växer fort och långt upp mot molnen. Hej, Babels torn! Problemet är att på väg till Gud där uppe så träffar man på jättarnas rike. Nu har dessa bjässar dessutom fått en väg ner till människorna i kungariket Cloister (jorden?). Men människorna och Kung Erik lyckas med hjälp av en magisk krona besegra jättarna. Ju längre tiden går desto mer glöms händelserna bort tills de har reducerats, eller snarare upphöjts, till myt. Men bönorna och kronan finns kvar nånstans…

Jag gillade kemin mellan Jack och prinsessan. Det är en klassisk historia med en pojke av folket som blir kär i prinsessan, en prinsessa som försöker frigöra sig från en överbeskyddande far, tillika kung (Ian McShane). Nicholas Hoult gillar jag bra mycket mer här än som tråkig zombie i Warm Bodies. Det finns en tafatt charm hos killen.

Filmen har också nåt som Oz saknade, nämligen HUMOR. Tada! Till stora delar är filmen en komedi. Dessutom är den ganska smart gjord. Jag gillade korsklippningen mellan Jack och prinsessan när de blir uppläxade av farbror respektive far efter att ha agerat oansvarsfullt.

Jag kan inte sluta jämföra med Oz… Det som främst gör Jack the Giant Slayer till en så mycket bättre film är att filmmakarna tänkt helt rätt när de valt att inte göra en cgi-fest av det hela. Visst, det förekommer förstås cgi ganska ofta men lika ofta får vi t ex scener i alldeles äkta utomhusmiljöer. Det är verkligen en lisa för filmsjälen att slippa de sterila greenscreenmiljöerna. Nu är det kanske lite orättvist att jämföra med just Oz eftersom landet Oz ju är en påhittad fantasivärld med märkliga djur och växter, men, som sagt, jag kan inte låta bli. När man här klättrar upp för den magiska bönstjälken så är det faktiskt en alldeles riktig och grön gummistjälk. Underbart! Det blir en helt annan mustig och mysig känsla.

Man väntar ganska länge innan man visar upp jättarna och när de väl kommer så tycker jag inte de blir en besvikelse. Givetvis är de cgi-varelser men de funkar. Dessutom gör Bill Nighy rösten som ledarjätten och hans röst är bara för skön. Fast jag kunde inte låta bli att få upp en bild av hans figur Davy Jones från Pirates of the Caribbean-filmerna.

Humorn nämnde jag. Till den bidrar Ewan McGregor men kanske främst favoriten Stanley Tucci (är han nånsin dålig?). Ja, de flesta av skådisarna verkar ha haft en ganska skön stund faktiskt. Filmen är gjord med en skön lätthet som av nån anledning påminde mig om hur Woody Allen gör film.

Mot slutet av filmen blir det som väntat ganska tråkig cgi-action när kriget mot jättarna ska klaras av men det är inget som sänker helheten.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice

Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.

****

Miami Vice

Manliga… posörer?

Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.

Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.

Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.

Loco

Loco

Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.

Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.

Bäst i filmen

Bäst i filmen

Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.

Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.

Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr

Snow White and the Huntsman

K-StewTitel: Snow White and the Huntsman
Regi: Rupert Sanders
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Alltså jag tycker inte Kristen Stuvning (en maträtt för svenska kyrkan kanske?) är en så dålig skådis egentligen. Det kanske beror på att jag bara har sett henne i Into the Wild där hon spelar en ung tjej som Emile Hirsch möter på sin väg till Alaska. Jag tycker det börjar kännas ganska trött med alla som klagar på att hon bara har ett enda lidande ansiktsuttryck och inte kan stänga munnen. Fast, ok, hon har ju bara ett ansiktsuttryck och hon kan inte stänga munnen. Men, snälla, vi har hört det nu. Jag tycker hon är… helt ok.

I den här remaken av Snövit så spelar hon givetvis Snövit medan en härligt överspelande Charlize Theron gör häxan som undrar vem som skönast i landet är. Eller häxan och häxan, hon är ju drottning men i filmen känns hon mest som en häxa med en massa… häxkonster. Storyn går i alla fall ut på att drottningen vill vara vackrast i landet och så länge hon är det så förblir hon ung och vacker. Men så blir Snövit ”myndig” och är vackrast. Nu måste drottningen skära ut hennes hjärta och äta det för att på så sätt få evigt liv. Ja, vi vet ju att hjärttransplantationer räddar liv men det här var väl att ta i. Till sin hjälp tar drottningen en jägare (the huntsman från filmens titel) spelad av biffiga Chris Hemsworth som inte har en hammare här utan en yxa.

Haha, jag tyckte det här var en helt ok film faktiskt. Vi får se Charlize Theron spela över och bada i mjölk. Det räcker väl så. What’s not to like, liksom. Filmmakarna har gjort om Snövit från en Grimm-saga till en mustig fantasyhistoria. Det förekommer scener med stora slag mellan arméer à la Sagan om ringen-filmerna och så har vi även en mystisk ondskefull skog. Och just, det höll ju jag på att glömma, vi har ju dvärgar också! Den här gången är de bara sju stycken. Inte lika många att hålla reda på alltså om man jämför med The Hobbit. När dvärgarna, ganska långt in i filmen, gjorde sin entré lyfte filmen en del. Jag tyckte de var riktigt roliga. Dessutom var det kul att försöka identifiera vilken skådis som dolde sig bakom de olika dvärgkostymerna.

Precis som i fallet med t ex Armageddon/Deep Impact, Capote/Infamous och Hitchcock/The Girl har det kommit en systerfilm till Snow White and the Huntsman. Mirror, Mirror heter den och där spelar Julia Roberts drottningen vilket känns kongenialt. Vem regisserar Mirror, Mirror? Jo, en viss Tarsem Singh som har gjort den vackra filmen The Cell som jag gillar. För ett tag sen försökte jag titta på hans uppföljare The Fall men jag fann den fullkomligt urtråkigt och hade svårt att hålla mig vaken och fick avbryta efter 25 minuter. Jag har fortfarande inte sett den. Tveksamt om jag kollar in i spegeln. Men Snow White and the Huntsman får godkänt.

3/5

The Illusionist

Titel: The Illusionist
Regi: Neil Burger
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Ofta kommer filmer liksom två och två. Deep Impact och Armageddon, Antz och A Bug’s Life är två exempel på sådana par (finns säkert en hel del fler?). The Illusionist skulle jag vilja kalla för en systerfilm till The Prestige som jag skrev om igår.

The Illusionist är en mysig, varken mer eller mindre, matinérulle som kom i samma veva som The Prestige. Möjligen kom den också lite i skymundan av Nolans magikerrulle. Miljöerna i Illusionisten är njutbara. Fotot är vackert, kanske lite annorlunda, som filmat genom en gammal kamera där man ser objektivkanterna som skuggor i hörnen. Rollbesättningen är perfekt. Giamatti gör (givetvis) den bästa karaktären. Giamattis poliskommisarie är härligt vrång, envis och godhjärtad, men ändå trogen sin uppdragsgivare Leopold (Rufus Sewell) kronprinsen av Österrike-Ungern. Välgjorda kostymdramer är nåt jag har svårt att inte gilla, så är det bara. Det är väl inte så mycket romantik men en del får man. De magiska numren är sevärda. Det var kanske lite väl mycket datorgenererat; det blev liksom för snyggt ibland. Sewell gör sin roll helt utan nyanser. Han är genomond, men det kanske är så det ska vara i en sån här typ av film. Det är enbart underhållning för stunden men ganska bra sådan. Upplösningen är lite väl snabb. Man hinner inte riktigt få en aha-upplevelse.

3/5

Gangs of New York

Titel: Gangs of New York
Regi: Martin Scorsese
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Jag såg och skrev om Gangs of New York i augusti 2006 och det här var på den tiden då jag hade ganska svårt för Leonardo DiCaprio. Han var i alla fall ingen favorit. Imorgon dyker det för övrigt upp en recension av nästa Scorsese/DiCaprio-samarbete, nämligen The Aviator.

En film om New York, och i synnerhet de fattiga delarna av Manhattan, i mitten av 1800-talet är något som Martin Scorsese velat göra film om i över 30 år. Det får man reda på i extramaterialet till denna films dvd. ”Legenden” säger att han hittade en bok som hette Gangs of New York (av Herbert Asbury) i en bokhylla hemma hos några vänner och efter det ville han göra en film om hur livet tedde sig i Five Points, som de fattiga kvarteren på Manhattan kallades vid den här tiden.

Filmen tar sin början 1846 när en pojke ser sin pappa dödas av en man vid namn Bill ”The Butcher” Cutting (som spelas av en läskigt bra Daniel Day-Lewis). Den dödade pappan (Liam Neeson) tillhör Dead Rabbits, ett gäng bestående av immigrerade irländare. Bill tillhör The Natives, som härstammar från invandrade britter/holländare och hävdar att USA tillhör dem eftersom de är födda där och kom före irländarna till det förlovade landet. Pojken hamnar på ungdomsanstalt, växer upp (och spelas då av Leonardo DiCaprio) och är besatt av att hämnas sin faders död. 16 år senare återkommer han till Five Points och går med i Bills gäng för att komma nära Bill och sen döda honom. Enklare sagt än gjort.

Nja, jag vet inte. Det känns som den gode Martin har tagit i så han kräks här. Tydligen har det varit ett gäng manusförfattare inblandade, och det märks. Historien håller inte riktigt ihop. Vad än Scorsese säger på kommentatorspåret om kemin mellan DiCaprio och hans kärleksintresse som spelas av felcastade Cameron Diaz, så känns det som om vissa av skådisarna är med för att filmbolaget har tyckt så. Diaz passar helt enkelt inte in, även om hon inte är dålig. DiCaprio är bättre (helt ok faktiskt), men de båda gör ändå att tyngden i filmen försvinner. Jag kan inte hjälpa det, men så är det. Daniel Day-Lewis gör en skrämmande bra insats som den charmige skurken Bill ”The Butcher”. Det var en av de mest imponerande insatserna jag har sett på länge. Han lever sig verkligen in i rollen och förvandlades tydligen under inspelningen till Bill; den verklige Daniel var liksom borta, allt enligt den kommentatorspårande Scorsese.

Hmm, ja, det är en imponerande film ändå. Scenografin är spektakulär. Man har byggt upp en hel stad för filmen och den känns skitigt äkta. Inga datoraminerade fantasistäder à la (de senare, min kommentar) Star Wars-filmerna här inte. Det kändes skönt och gav en mastodontfilmskänsla à la Ben-Hur. Problemet är att man inte riktigt lyckas knyta ihop det hela till en helhet. Varken de historiska skeendena eller DiCaprios personliga historia lyckas engagera mig fullt ut. Slutet får man inte heller ihop. När det kanske är en halvtimme kvar rinner liksom hela historien ut i sanden Spoiler efter att DiCaprio försökt, men misslyckats, att mörda Bill Spoiler slut och det blir aldrig intressant efter det. Luften gick helt ur filmen här, tycker jag.

Nej, det känns inte riktigt som en äkta Scorsese-film. Det känns som om det har varit för många viljor inblandade i skapandet av filmen och även om det bitvis är imponerande när det gäller enskilda detaljer, så blir helheten inte kanon. Det är ändå en sevärd, och ganska våldsam, matinépisk film.

3+/5

Sherlock Holmes: A Game of Shadows


Titel: Sherlock Holmes: A Game of Shadows
Regi: Guy Ritchie
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag gillade Guy Ritchies första film om Sherlock Holmes och Watson. Jag kan inte säga att jag tokgillade den men den var ändå underhållande även om det kändes som den inte hade speciellt mycket med den litterära Sherlock att göra. I uppföljaren får vi stifta bekantskap med professor Moriarty (Jared Harris). Moriarty framstår som en skurk ur en Bondfilm. Han har storslagna planer och vill ta över världen. De som har böckerna i mer färskt minne än jag (Sofia? Filmitch?) får gärna bidra med information kring den litteräre Moriarty och speciellt om han var så maktgalen som det framställs i den här filmen.

Watson, som står inför ett stundande äktenskap, och Holmes dras givetvis in i den utredning som så småningom leder till Moriarty. Eller snarare, det är Holmes som drar in Watson i fallet. Själva utredningen handlar väl egentligen om att ta reda på vem som ligger bakom ett antal bombdåd i olika länder i Europa. Holmes misstänker givetvis direkt Moriarty men man måste ju kunna bevisa det också. Efter ett tag får Watson och Holmes hjälp av den romska sierskan Simza (Noomi Rapace).

Nja, jag tyckte helt klart det här var en sämre filmupplevelse än det var att se ettan. Om jag hade sett tvåan först är det möjligt att jag hade gillat filmen mer. Men nu såg jag tvåan efter ettan och då är det det vi får rätta oss efter.

Guy Ritchie har i princip gjort samma film en gång till. Det blir slentrian helt enkelt. Det finns undantag. Jag återkommer till det. Men överlag så är det inget speciellt, det är underhållning för stunden. Ritchie har använt samma stil när det gäller hur saker berättas rent bildmässigt även om han har lagt till en del twister. Som väntat blir det en slowmotion-fest. Jag vet inte om Ritchie är inspirerad av mästaren Peckinpah, men det verkar så. (Hmm, det där rimmade.)

Ett problem med filmen, i alla fall ett problem som jag har, är att Noomi Rapace känns som om hon är en filmskoleelev som är inkastad bland proffsen och inte riktigt vet hur hon ska ta plats och agera. Det kan vara regissörens fel, det kan vara Noomi som varit osäker, men nånting är fel. Det finns vissa scener när Noomi bara sitter och tittar, nickar och liksom inte är med i händelserna ordentligt. Det känns som om det vore jag själv som satt med som en passiv betraktare av händelserna i filmen. Jag hoppas och tror att Noomi kommer hitta sitt trygga rätta jag i kommande filmer som t ex Prometheus.

Bäst är filmen när Watson och Holmes gnabbas. Det finns även stunder då filmen blir ganska mörk, när Holmes visar lite känslor, blir mänsklig. Det är väldigt korta stunder men de finns där. En skön och naken insats gör Stephen Fry som Sherlocks bror Mycroft. Lite fånigt är att man valt att ha med en del skådisar från första filmen. Det handlar bara om korta cameos så det känns onödigt.

Jo, det där med slentrian och att det fanns undantag. Jag skrev att jag skulle återkomma till det. Undantaget och det som göra att filmen får godkänt är den supercoola slowmotion-orgien som vi får uppleva när Watson, Holmes och Simza flyr från en vapenfabrik i Tyskland. De springer genom en skog, en skog där träden blir brasved eftersom skurkarna tar fram den stora kanonen på sin jakt efter våra hjältar. Det är snyggt filmhantverk helt enkelt och jag kan inte värja mig. Därav det godkända betyget.

3-/5

Sherlock Holmes


Titel: Sherlock Holmes
Regi: Guy Ritchie
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det här var inte helt oväntat en film som typiskt passar när man är seg i skallen och bara vill ha lite underhållning. Den är glömd ganska snabbt. Medan man ser den gör den ändå sitt jobb och jag blir lagom underhållen. Nån klassisk Sherlock Holmes-känsla finns inte. Det här är en uppspeedad, uppdaterad Sherlock vi får träffa. Det är också en sån typ av historisk film som slänger in referenser till nutida saker, i det här fallet t ex elpistoler och fjärrstyrning med radio. Den kluriga Sherlock Holmes-känslan är ersatt med samma typ av speediga gåtlösning som förekommer i t ex Dan Brown-filmatiseringarna eller National Treasure-filmerna. Det är väl egentligen gott så, men nånstans längtade jag efter brasan, länsfåtöljen, cigarren och konjaken. Bäst var Holmes snabba analyser innan han skulle utfajta sin motståndare. Först i slowmotion — riktigt snyggt — där han berättar vad han ska göra och sen får vi se det igen i realtid. Snyggt, som sagt. Kul med bilskoleläraren (Eddie Marsan) från Happy-Go-Lucky i rollen som polischefen Lestrade.

3/5

%d bloggare gillar detta: