Seraphim Falls (2006)

BrosnanDet här tycker jag är en märkligt bortglömd film. Det kanske har med genren att göra. Western är väl inte det hippaste man kan göra. Seraphim Falls är klassisk hämndfilm där en man (Pierce Brosnan) jagas genom vild natur av en annan man (Liam Neeson). Och jagad av Liam ”I will look for you, I will find you, and I will kill you” Neeson vill man inte vara. Men Brosnans rollfigur är en påhittig rackare som lyckas slippa undan när det ser kört ut. Jag gillade den enkla berättelsen, miljöerna och stämningen. Mot slutet när de båda befinner sig i en öken blir tonen surrealistisk. Den enda märkliga är kanske Pierce Brosnans skägg. Det klär honom inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Sofia har också skrivit om Seraphim Falls.

Stephen King: Golden Years

Golden YearsTitel: Golden Years
Regi: Michael Gornick
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Golden Years är ett exempel på sånt som King har skrivit direkt för tv eller film och det är dessutom ett exempel på att det aldrig blir bra när King skriver manus själv, vare sig det är ett originalmanus eller baserat på nån av hans böcker.

Sf-dramat Golden Years handlar om 70-årige Harlan som jobbar som vaktmästare på forskningsinstitut där en galen doktor, Toddhunter, gör galna experiment där varningslamporna blinkar rött. Doktorn vägrar avbryta och nåt går fel. Doktorn hinner dock fly innan det hela exploderar. Harlan befinner sig i närheten, överlever explosionen men blir exponerad för nån sorts grön strålning. Några dagar senare visar det sig att Harlan blir yngre för varje dag och syntesten han tidigare misslyckats med går plötsligt galant. Detta är förstås intressant för ondskefulla personer med makt som vill utnyttja fenomenet. Personer från en hemlig myndighet, The Shop (Pling! King-klockan ringer), anländer och Harlan och hans fru flyr tillsammans med institutets säkerhetsansvariga, Terry (Felicity Huffman), en kvinna med ett förflutet i The Shop men som nu har blivit snäll.

Oj oj oj, vad dåligt. Det är kassa skådisar och en otroligt seg handling. Det är fyllt med alla klicheér från andra (och bättre) filmer i samma genre. Värst är nog den där Doktor Toddhunter som har vit rock, glasögon och ett hår som står åt alla håll. Han ska spela excentrisk men det blir bara buskis. Det lustiga är att skådisen som heter Bill Raymond även, helt oväntat, är med i Lars von Triers Dogville. En skådis som jag kände igen (till utseendet, inte namnet) var Stephen Root som spelar Milton i Office Space. Här spelar han över i sin roll som administratör som är besatt av fakturor och blanketter. Kände även igen Ed Lauter från Familjen Macahan där han spelade ondskefull sheriff.

Så det var alltså en samling halvkända skådisar men de lyckas inte träffa rätt i sina roller överhuvudtaget. Det är nåt i regin som saknas. Tajmingen är fullständigt åt pipsvängen. Det blir aldrig det minsta spännande, bara smetigt och töntigt. Effekterna är skrattretande och logiken får man leta efter med svepelektronmikroskop. Den enda som får godkänt är, inte helt oväntat, skurken från The Shop, som spelas av R.D. Call.

Som tur var var dvd:n bara tre timmar lång. Ursprungligen är det ju en tv-serie som jag tror i sin helhet är betydligt längre och det vet jag inte om jag klarat med hälsan i behåll. Det enda roliga för mig som King-fantast var att jag snappade upp några referenser till några Kingböcker. Meddelande till Stephen King: Håll dig borta från allt som har med filmmanus att göra och skriv böcker!

1+/5

PS. Är inte Felicity Huffman här lite lik Dana Scully aka Gillian Anderson från The X-Files? Nå, de platsar i alla fall som Lika som bär.

Felicity Huffman Dana Scully

The Artist

Titel: The Artist
Regi: Michel Hazanavicius
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Med jämna mellanrum så kommer det en sån där film som av nån anledning Oscars-hajpas och man undrar om filmen verkligen kan leva upp till hajpen. Ofta så visar det sig handla om en helt ok rulle men inget mer. Jag tänker t ex på filmer som Slumdog Millionaire eller kanske The Hurt Locker eller kanske Crash. Ok, jag slutar nu så jag slipper hatmail. The Artist var en sån film. Det som gjorde att The Artist stack ut var att det var en stumfilm. Jag måste säga att det kändes ganska udda och uppiggande.

Efter att ha sett The Artist på bio så insåg jag att den kanske inte är så rackarns speciell och udda. Vad den är är charmig, kul, dramatisk och mysig. Jag måste säga att det är lite förvånande att den vann en Oscar. Eller snarare, jag är inte så förvånad att den vann en Oscar men jag tycker inte den är värd det. Men, men, jag hade roligt när jag såg den. Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin är supercharmig med ögonbrynslyftningar i klass med Mr Spock och hans kvinnliga motspelerska Bérénice Bejo är inte mindre charmig och dessutom käck så det förslår.

Historien är enkel, nästan för enkel. Den påminner en hel del om Singin’ in the Rain och handlar om en skådis som inte vill acceptera ljudfilmens intåg. Det hela inleds med att Dujardin är den firade stjärnan medan Bejo kämpar på i det tysta. Under filmens gång så skiftar maktbalansen. Dujardin känner ångest inför ljudet vilket getaltas i en underbar (mar)drömssekvens som nästan kan mäta sig med nattmaran som drabbar Isak Borg i Smultronstället. Jag gillar The Artist och mot slutet blir den faktiskt ganska mörk men den känns ändå i slutändan något lättviktig.

3+/5

%d bloggare gillar detta: