Marathon Man (1976)

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Idag handlar det om Marathon Man, en thriller av John Schlesinger där Dustin Hoffman hamnar i en mardröm. Texten skrevs i september 2003.

Jag gillade verkligen den här filmen från första början. Den börjar ju ganska mystiskt och man fattar inte vad som händer, vem som är vem och varför. Jag gillar filmer där oskyldiga (spelas vanligen av Harrison Ford) dras in i mardrömsliknande trubbel. 70-talskänslan i filmen är underbar. Det var härligt att se hur det, och folk, såg ut i New York på den tiden. Jag gillar när en film (typiskt en thriller) utspelar sig, kanske i USA, men där delar av handlingen tilldrar sig Europa eller nån annan världsdel för den delen. Man får försöka pussla ihop hur de olika delarna hänger samman. I detta fall är det New York, Paris och till viss del Sydamerika. Jag gillar när Roy Scheider går på operan bl a. Sen har vi den berömda ”Is it safe?”-scenen. Mycket bra. Jag gillar verkligen hur Laurence Olivier kommer in och liksom helt oberörd ställer ner sin väska, tar av sig kavajen, börjar tvätta händerna, medan Hoffman sitter fastspänd utan att veta vad som väntar. Och sen kommer frågan: ”Is it safe?”. Det var kul att se Olivier förresten. Jag har inte sett alltför många filmer med honom.

Betyget till Maratonmannen blir fyra hål hos tandläkaren av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Finding Neverland (2004)

Finding NeverlandFör drygt tio år sen jobbade jag ett halvår i Östersund. Kvällarna efter jobbet spenderas inte sällan (nähä!) med att se på film. Biografutbudet bestod dels av Folkets Bio Regina där jag bl a såg den franska Se mig, och dels SF:s Filmstad där jag såg den film som det handlar om idag. Texten skrevs i juni 2005 och jag noterar att fenomenet med mobiler, eller snarare människor med mobiler, på bio var ett problem redan då…

Marc Forsters förra film Monster’s Ball tyckte jag var en ganska positiv överraskning. Det var en film med ett manus som betydde nåt och där man litade till insatserna från filmens skådisar. Forsters nya rulle följer i den filmens fotspår även om den har ett helt annat tema.

I Finding Neverland ser vi Johnny Depp som den blivande Peter Pan-författaren J.M. Barrie och Kate Winslet som ensamstående mamma till ett koppel söner. Barrie är pjäsförfattare men har ingen större lycka med sig. Så träffar han på mamma Winslet med söner och blir inspirerad. Samtidigt glider Barrie och hans fru allt mer isär.

Filmen är välspelad och välgjord rakt igenom. Man kan egentligen bara sitta och njuta av det småputtriga drama som spelas upp på den vita duken. Det tog dock ett tag för mig att komma riktigt in i filmen. Tyckte den till en början var ganska ointressant. Det fanns liksom inget att hänga upp historien på. Så småningom börjar det dock hända saker. Centrum i historien är Barrie och en av sönerna vid namn Peter (förstås!). Peter har nyligen förlorat sin pappa och verkar ha blivit lillgammal av det hela. Fantasi och lekar är nåt som han absolut inte gillar. Samtidigt finns något annat inom honom som försöker komma fram. Hmmm, det blev riktigt gripande bitvis.

Depp spelar här (en av få gånger?) en ganska normal person även om han då och då ägnar sig åt fantasilekar med barnen. Det är så långt ifrån kapten Sparrow man kan komma, och det visar att Depp är en riktigt bra skådis. Winslet (som vanligt bra hon med) och Depp funkar bra ihop även om det inte är nån romantisk historia det är frågan om. Det handlar om vänskap och om att våga släppa lös fantasin och tron på det fantastiska. Det kan låta fjantigt men för mig funkar det fullt ut. Mot slutet är det stark gråtvarning måste jag säga. Det kan bero på att regissören på ett ytligt sätt lyckas trycka på rätt knappar, men troligen på att det är en välgjord och gripande film… eller både och.

Det var kul att se hur Barrie fick sina idéer från det verkliga livet; han ser något hända och överför det till den teaterpjäs som kom att bli Peter Pan. De gånger vi får se in i Barries fantasivärld är det allt som oftast bra gjort med smakfulla specialeffekter som känns mänskliga på nåt sätt. Så långt ifrån Van Helsing man kan komma med andra ord (min kommentar: jag avskydde Van Helsing vid tiden för textens tillblivelse). När det gäller barnskådisarna så konstaterar jag att de var mycket bra. Ynglingen som spelar Peter är klockren. Tydligen ska han också spela Kalle i Tim Burtons kommande film om chokladfabriken. Något som kan vara lite kul är att titta in på J.M. Barries trivia-sida på IMDb. Där får man se att filmen verkligen bara är inspirerad av verkliga händelser. Speciellt en sak jag läste fick mig att haja till: <spoiler>den verklige Peter tog livet av sig 1960</spoiler>.

Ok, dags för slutbetyg. Det blir en svag fyra till Finding Neverland. Filmupplevelsen, på en ganska sunkig biograf i Östersund, stördes av diverse saker: bl a snackande fjortistjejer som envisades med att titt som tätt ta upp sin mobil med lysande display för att messa, en väldigt varm och kvav salong, för låg volym samt ett strömavbrott som gjorde att visningen stoppade i ca 10 minuter. Jag bedömer alltid filmupplevelsen, inte filmen i sig egentligen, så det var på gränsen till att bli en trea faktiskt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmspanar-tema: Konspirationsteorier – All the President’s Men (1976)

filmspanarna_kvadratMelAh. Månadens filmspanartema är Konspirationsteorier. Hur mysigt är inte det? Jag har alltid gillat genren. Oftast handlar det om en oskyldig person som upptäcker något av en slump och hamnar i trängd situation och får DE emot sig. Oftast är DE en mäktig men hemlig organisation, en organisation som har sina tentakler ute överallt. Ingenstans är den utsatte säker. Ibland är personen inte alls ”oskyldig” utan letar aktivt efter konspirationer, mer eller mindre galna teorier (som t ex i Conspiracy Theory med Mel Gibson). Men eftersom även en blind höna kan finna ett korn så kan den personen ibland ha rätt och hamnar då i en ytterst prekär situation, med DE som vill ha kål på en samtidigt som ingen annan tror på en.

Den film jag valde att se är litet annorlunda som konspirationsfilm, dels för att filmen faktiskt är en BOATS (Based On A True Story) och dels för DE i det här fallet inte alls, på ett sätt, är en hemlig organisation. Jag har även förstått att det är en av filmspanar-Joels favoritfilmer och dessutom hade jag inte sett den tidigare. Ett perfekt tillfälle att se den med andra ord.

****

All the President’s Men (1976)

70-talet var väl konspirationsfilmernas årtionde med filmer som Three Days of the Condor och The Parallax View bl a. All the President’s Men är en konspirationsfilm från 1976 som samtidigt är baserade på väldigt verkliga händelser. Den där mäktiga och hemliga organisationen är i det här fallet Richard Nixons republikanska parti eller en del av det partiet (förvisso en hemlig sådan del).

Robert Redford (är det ett taget namn förresten?) från Three Days of the Condor spelar här Bob Woodward, en journalist på The Washington Post som börjar nysta i ett inbrott som skedde på demokraternas högkvarter inför höstens kommande amerikanska presidentval 1972. Woodward och kollegan Carl Bernstein (en överspelande Dustin Hoffman) inser att de är något stort på spåren, något stort som leder hela vägen upp till president Nixon. Nu återstår bara att bevisa det hela. Vem kan de få att tala?

RobardsAll the President’s Men är en klassisk 70-talsfilm, och med klassisk menar jag bra. Bara den gamla Warner Communications-loggan formgiven av en viss Saul Bass satte tonen. Stämningen på The Posts redaktion var härlig och kändes gammaldags; murvelnostalgi till ljudet av plingande skrivmaskiner (ett ljud som man inte hör ofta idag, om än alls). Chefredaktören Ben Bradlee (som för övrigt dog för bara några veckor sedan) spelas utmärkt av Jason Robards. Bradlee framställs som en sån där chefredaktör som när han ska läsa något eller när han är på möten alltid sitter tillbakalutad och med benen på bordet. Förmodligen är det ett sätt att både visa makt och komma i lässtämning. Men han verkade vara en bra chef. Hård men rättvis så att säga.

Filmens inledning är nog inte speciellt spännande men mysig. Jargongen mellan de som jobbar på tidningen, dialogen, miljöerna är trevliga. Men speciellt spännande är det inte. Inledningsvis. Sen träffar Woodward sin källa Deep Throat (Hal Holbrook). Då blev det spännande. Scenerna med Deep Throat är oerhört välgjorda och här blir konspirationskänslan påtaglig. Woodward meddelar att han vill träffa Deep Throat genom att ställa ut en röd flagga på sin balkong. Senare på natten, vid tvåtiden, träffas de i ett parkeringsgarage dit Woodward tagit sig efter att ha bytt taxi minst en gång. Ljussättning och ljudbild är perfekta i garaget. Deep Throats ansikte är till stora delar i skugga. Det är tyst i garaget samtidigt som avlägsna ljud hörs då och då. De viskar. Deep Throat röker. ”Follow the money”.

När Woodward anländer till garaget filmar man på långt håll. Det påminner om bilden från en övervakningskamera. Woodward ser liten och utsatt ut. Likadant när han senare nästa dag går över ett stort torg. ”Storebror ser dig”-känsla. Nu vet jag inte om Woodwards och Bernsteins liv någonsin var i fara som det framställs i filmen men manus bygger ju på boken som de båda skrev med samma namn som filmen. Dessutom handlar det främst om en psykologisk fara som kan vara inbillad.

Deep Throat

Deep Throat

Det var intressant att se hur journalister jobbade på den tiden. Datorer? Nej. Mobiler? Nej. Skrivmaskiner, anteckningsblock och stationära telefoner? Ja. När man ringer upp en källa anteckningar journalisten i sitt block vad källan säger. Det som står i blocket efter samtalet är i princip att betrakta som bevismaterial och sanningen. Om en källa inte vill prata kan man ändå få svar t ex genom att själv komma med ett påstående som källan sen kan bekräfta genom att nicka, om man träffas i verkligheten alltså. Om man pratar i telefon kan man ta till andra metoder som gör källan till en passiv källa som en ändå ger information. Alla kan utnyttjas för att få information. Vilken kvinnlig kollega dejtar t ex den där kassören som jobbar i den där kommmitén? Det kan man utnyttja.

Jag tyckte Woodward (Redford) var den intressantaste av de två huvudrollsjournalisterna. Hoffman gör sin Bernstein på sitt vanliga Hoffman-vis – och det kan ha varit första gången som jag störde mig på Hoffmans spel. Han kör med ticks, han stammar, han spelar över, han spelar fööör nervöst hetsig. Men vad vet jag, den verklige Bernstein kanske var precis så?

En rolig detalj var när Woodward och Bernstein argumenterade hit och dit om vad man kunde vara säker på. Kunde man dra en slutsats kring en speciell händelse om man visste en hel massa detaljer utom just om den faktiskt hade ägt rum. Woodward gjorde följande analogi: Om man går och lägger sig på kvällen och det då är barmark och sen vaknar på morgonen och marken är täckt av snö så kan man väl slå fast att det har snöat under natten. Eller?

Filmens slut är inte ett spektakulärt slut (som vi förmodligen hade fått se om filmen gjorts idag) där det firas med champagne och jubel. Nej, här handlar det helt enkelt om hårt arbete. En stor skillnad jämfört med andra (fiktiva) konspirationsfilmer är att den som ligger bakom konspirationen faktiskt åker fast. Obs! Spoiler för verkliga händelser. 😉 Men som sagt, man gör ingen stor sak av Nixons avgång. Det får man inte ens se utan detta faktum presenteras bara snabbt i textform innan filmens eftertexter.

Ett tecken på en bra film är när man känner att den hade kunnat pågå ett tag till. All the President’s Men får med andra ord ett högt betyg. Det är Hoffman som drar ner det till en helt vanlig fyra.

  

Ta nu och kolla in vad de övriga filmspanarna konspirerar kring.

The Velvet Café
Fredrik on Film
Flmr
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (pod)
Fripps filmrevyer

Chef (2014)

ChefOooooh ja! Detta visade sig vara ett lyckopiller. Mitt lyckopiller under Malmö Filmdagar. Jag hade egentligen inte hört något om Chef, bara att Jon Favreau regisserade och att det handlade om en kock. Jag hade även fått för mig att det skulle vara en dokumentär. Det är inte en dokumentär men det kanske finns en del självbiografiska inslag kopplade till regissören Favreau?

Chef handlar om kocken Carl Casper (ja, rollfiguren hette så!) som har jobbat tio år som chefskock på Dustin Hoffmans restaurang i Los Angeles. När Casper (spelad av Favreau själv) vill utveckla maten, experimentera, göra något nytt och eget, så vägrar Hoffmans rollfigur Riva. Maten har ju funkat i tio år och gästerna gillar den. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom. Dessutom ska en matkritiker (matbloggaren (!) Ramsey Michel spelad av Oliver Platt) besöka restaurangen. Inte läge att chansa nu tycker Riva. Casper viker ner sig men kan i slutändan inte sansa sig utan skämmer ut sig genom att skälla ut matbloggaren inför publik på restaurangen. Dessutom sprids en film av det hela på internätet likt ett virus.

Casper står nu utan jobb och har dessutom blivit en ofrivillig nätkändis. Vad göra? Kanske dra till Miami, fixa en food truck och spendera en hel sommar på de amerikanska vägarna tillsammans med latinovännen Martin (John Leguizamo) och en son som han sett alldeles för litet av? Japp. Så blir det.

Chef gav mig en varm må-bra-känsla som strömmade genom min kropp under visningen. Det är en äkta må-bra-film. Den må vara enkel, ha ett manus som inte lär vinna några Oscars samt slösa bort Scarlett Johansson… men fasiken så skön film det är.

Maten! Hur hungrig blev man inte?! Maten! Jag gillar själv att laga mat och experimentera litet med nya rätter. Jag kollar på matprogram på tv. Ja, jag har inte ledsnat än, trots en viss (underdrift) övermättnad. MasterChef Australia är favoriten. Därför var det extra kul att se två matfilmer under Malmö Filmdagar, förutom Chef även The Hundred-Foot Journey. I Chef får vi förutom maten från restaurangen i början även se gatumat som får det att vattnas rejält i munnen. Jag skulle ge min vänstra skinka för att få smaka på den där långtidsrökta oxbringan. Och då har vi inte ens nämnt de kubanska oooostmackorna…

Musiken tyckte jag var härlig och bidrog till den mysiga stämningen. Mot slutet får vi t.o.m. litet skön kalifornisk funk i form av West Coast Poplock med Ronnie Hudson.

Jon Favreau är som en stor barnslig nallebjörn, med ett temprament. Han är en slarver, när det gäller relationer, och han behöver skärpa sig. Kanske skulle detta kunna vara en trött figur som vi sett förut. Men jag kunde inte låta bli att charmas av manspojken.

Favreau verkar gilla mat (nähä!). Jag vet inte om han har ett förflutet som kock men han känns trovärdig och visade upp en bra teknik med kniven (även om det förmodligen är trickfilmat en aning). Han driver en del med sig själv också tror jag, bl a när det gäller kroppshyddan hans. Givetvis kan man också dra paralleller till Favreaus karriär inom filmindustrin. Precis som Casper vill han tillbaka till rötterna och inte låta sig styras av chefer högre upp i hierarkin.

En stor del av Chef handlar om hur det funkar nuförtiden med sociala medier. Det twittras en massa i filmen och Casper får lära sig av sin uppkopplade son hur det funkar. Aningen otrovärdigt att Casper är så grön att han inte ens vet vad Twitter är, men som så ofta så sväljer man svagheter i filmer om man gillar stämningen och känslan i övrigt. Vilket jag gör om ni inte fattat det! En sak som filmen ändå visar på ett bra sätt är att det faktiskt kan betyda något för någon vad du säger på Twitter om någon, kändis eller ej. Tänk på vad du skriver. Det är svårt att få till nyanser svart på vitt på 140 tecken.

Första delen av Chef är en dramakomedi om matlagning, sociala medier och om hur man ska våga satsa nytt och inte fastna i gamla hjulspår. Andra delen är en skön roadmovie som skildrar en härlig sommar där sonen och Casper kommer närmare varandra. Tredje delen är… ja, det finns knappt någon tredje del, haha. Det bara mysar på ända till det alldeles för enkla och lyckliga slutet!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallChef ser ni på bio ikväll då den har svensk biopremiär! Chef  är även sista filmen ut av de tretton filmer som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter visningen av Chef så hann Henke och jag (plus några till, jag minns inte?) springa iväg till den närliggande italienaren Vespa för en härlig pastalunch. Det smakade gudomligt, speciellt efter att ha ”genomlidit” två timmars matporr med kurrande mage. Tack för restaurangtipset, Plox-Jonas!

Mer om mat och film hittar ni här i form av filmspanarnas tema: mat.

Här nedan hittar ni fler recensioner av Chef från mina filmspanarkompisar:

Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Flmr

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vespa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Rigatoni.

The Graduate (1967)

decadesNär jag skriver det här är det fem minuter sen jag såg klart The Graduate. Det är torsdagkväll och imorgon fredag (idag alltså!) ska Christian, Henke och jag publicera våra recensioner av filmen som en del av det pågående decennie-temat. Med andra ord så blir det här något av en ”skjuta från höften”-recension. Det är maj månads fjärde fredagsfilm och vi är nu alltså inne på 60-talet om ni missat det.

Mike Nichols är filmens regissör och han föddes samma år som Anne Bancroft, som gör rollen som Mrs Robinson som förför en till en början oskuldsfull Dustin Hoffman. Hoffman spelar Ben som precis klarat av college och nu spenderar en sommar med att fundera på vad han ska göra med livet.

Oj, oj. Vilken film. Jag har nog sett den förut. Jag är ganska säker på att jag sett den tidigare. Jag kände igen ganska många scener, men jag kände inte igen helhetskänslan av att ta in filmen från början till slut.

Inledningen är magisk med en sorgsen, apatisk, förvirrad Hoffman som inte vet vart han ska ta vägen när hans föräldrar ordnar poolparties för att fira honom. Han tar istället vägen ner under täcket tillsammans med Mrs Robinson. Rätt eller fel, så var det rätt för Ben. Han behövde så sitt vilda havre, helt enkelt.

Under filmens första 45 minuter så skrattar jag högt ett antal gånger. Det är fullkomligt hysteriskt roligt när Hoffman och Bancroft samspelar. Det finns ett antal klassiska scener här. Citat från dessa scener har jag hört i Filmspotting (”Now look, we are going to do this thing, we are going to have a conversation”) och, tror jag, i George Michaels ”Too Funky” (”Would you like me to seduce you?”). Japp, research visar att George mycket riktigt samplat från filmen. Roligt att snappa upp såna här referenser.

Det är en film om att vara där på tröskeln men det gäller att våga kliva över och när man väl gör det så känns det så skönt. Som på bussen i slutet. Kanske det kommer att hålla mellan Ben och Elaine (Katharine Ross) men troligen inte. Det är inte poängen. Poängen är att de har klivit över tröskeln. Bitterljuvt innan det ens blivit bitterljuvt.

Musiken. Simon & Garfunkel. Kanske är det musiken som man först tänker på när man tänker på Mandomsprovet. Den är underbar, det går inte att förneka.

Ett antal gånger under filmen tänker jag att det här är som Wes Anderson, t ex den där grodmansscenen – MEN BRA. Det är stiliserat men med en känsla av att personerna inte är dockor. Det är en oerhört snygg film med innovativ klippning men utan att det blir föör quirky. Scenerna hakar i varandra med en lätthet som jag gillar. Det är liksom utan ansträngning, som att se Roger Federer spela en perfekt tennismatch. Det ser så lätt ut. Humor och allvar i en perfekt mix.

Det är så sagolikt nära att jag delar ut högsta betyg men det finns några detaljer som gör att det inte kommer att ske denna gång. Jag kan nämna nåt om dessa detaljer i en kommentar till inlägget om nån är intresserad av att veta varför det inte blev en femma. Kanske kan jag ha överseende vid en omtitt, vem vet?

Uppdatering: Detaljer var det. Varför blev det inte en femma i slutändan när min text var så själaglatt positiv. Jag hann inte riktigt få ner dessa igår kväll så därför uppdaterar jag inlägget nu. Egentligen är det inte så mycket att snacka om. Jag tyckte inte förhållande mellan Ben och Elaine jätteintressant. Plötsligt var de bara ihop utan nån egentlig förklaring. Det fanns även en scen efter ett besök på en strippklubb som jag inte tyckte funkade. Elaine har blivit förnedrad och är ledsen men när Ben börjar kyssas är allt plötsligt ok. Det kändes lite så där.

That’s it! Over and out.

Extas

Extas

Eftertanke

Eftertanke

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Jag tror och hoppas att mina decenniespanarkompisar gillar The Graduate. Blev de förförda eller blev de förförda?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Stranger Than Fiction


Titel: Stranger Than Fiction
Regi: Marc Forster
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Jag tycker att en romantisk komedi måste fokusera på det romantiska och det komiska. Stranger Than Fiction är både en romantisk komedi och en surrealistisk fantasy/mystery-dramakomedi. Det är kanske en sak för mycket. Jag blir i alla fall av nån anledning aldrig engagerad, jag vet egentligen inte varför. Jag gillar Will Ferrell i filmen. Ja, faktum är att jag gillar själva historien, ungefär ända fram tills att Will träffar Maggie Gyllenhaal. Det är nånting med kemin mellan de två som inte riktigt stämmer. Det hela framstår som för ”skrivet”, vilket väl i och för sig känns kongenialt.

Will är den av siffror besatte pedanten som lever ensam, och går mellan sitt sterila hem och sin lika sterila arbetsplats. Maggie, är oredan som driver ett kaffe där hon bakar jättegoda kakor. Åh, det blir bara för mycket.

Jag gillar Dustin Hoffman. Jag gillar (alltid) Emma Thompson. Men ändå blir jag inte rörd, indragen, av filmen. Den puttrar på men luften går mer och mer ur mig coh filmen. Jag gillar Latifah. Jag vet inte om det här är politiskt korrekt att säga men det var befriande med en svart skådis som liksom bara är en vanlig karaktär som lika skulle ha kunnat vara vit.

En film med liknande historia är Adaptation och den är såååå mycket bättre. Det är nåt med upplägget i Stranger Than Fiction som inte håller. Spoiler Att Emma träffar på den hon skriver om Spoiler slut nja, det är nåt som inte stämmer.

Andra som har sett och skrivit om Stranger Than Fiction är… hmmm, inte speciellt många. De enda jag kunde hitta bland de filmbloggar jag följer var Addepladde och Movies – Noir.

2+/5

Straw Dogs

Titel: Straw Dogs
Regi: Sam Peckinpah
År: 1971
IMDb
| Filmtipset

Medan jag läste Addepladdes recension, på gränsen till en totalsågning, av Straw Dogs så nickade jag instämmande. Jag tyckte likadant. Eller? Jag grävde fram min gamla recension från förra året och såg då att jag gillade filmen en hel del. Märkligt hur man (inte) minns ibland.

StrawDogs är en lite märklig film av slomo-fetischisten Sam Peckinpah. Den handlar om den något udda David (Dustin Hoffman) som tillsammans med sin fru Amy (Susan George) flyttar till Amys brittiska barndomsby för att David i lugn och ro kunna skriva på sin astronomi-matematiska avhandling. Det där med lugn och ro? Nja, det går väl så där. I princip omedelbart känner jag av en äcklig, obehaglig, engelsk stämning. Byborna är utstrålar nån form av brittisk white trash-känsla med bl a horribla frisyrer. Värst frisyr har nog David Warner som jag kände igen som det elaka programmet från TRON. (Lite lustigt att det är just den rollen av Warner som har fastnat, men så var det.)

Fotot i filmen var bra. Det är mycket dimma, vilket bitvis gav en surrealistisk känsla. Våldet är riktigt vackert. Det gav en känsla av en rå och ursprunglig naturkraft. Just detta tror jag Peckinpah är duktig på, och det är just vid dessa våldsscener som han utnyttjar slow motion. När det gäller skådisarna så gör Hoffman en bra insats som David. Jag nämnde att byborna kändes lite obehagliga, men det gör Hoffmans rollfigur också. Susan George som Amy är inte klockren. Antingen var hon överdrivet fånig eller överdrivet rädd.

Men jag gillar en hel del i filmen. Man känner redan från början att det här bara kan gå fel. Stämningen är skum. Byborna är irriterande men alltmer farliga. Hoffman är en tickande bomb. Straw Dogs är en film där saker och ting sakta, bit för bit, blir värre och plötsligt befinner sig huvudpersonerna i en ohållbar situation. Början av filmen är ändå aningen seg. Mot slutet blir det alltmer svettigt och nervigt och det är då som filmen är som bäst. Det är märkligt, men ibland är våld uppfriskande, trots att det (ju) är fel.

3+/5

%d bloggare gillar detta: