Adaptation. (2002)

Borta hos Fripps filmrevyer är det komiska söndagar som gäller. Själv funderar jag på att börja med Söndagar med Bergman (gubben fyller ju 100!) som ett sätt att få in mina gamla preblogg-texter om Bergman-filmer på bloggen. Det temat börjar dock inte denna söndag eftersom jag idag har grävt fram en gammal text om en av de filmer som Henke skrivit om under sitt söndagstema. Det handlar om Adaptation, en film i regi av Spike Jonze och med ett manus skrivet av geniet (?) Charlie Kaufman.

Manusförfattaren Charlie Kaufman och hans påhittade tvillingbror Donald (även han manusförfattare) har tillsammans skrivit manus till filmen Adaptation som handlar om manusförfattaren Charlie Kaufman (Nicolas Cage) och hans tvillingbror Donald (Cage). I filmen kämpar Charlie med att skriva ett filmmanus som ska baseras på Susan Orleans (Meryl Streep) bok The Orchid Thief som ju också manuset till filmen Adaptation, som jag just sett, delvis är baserat på. Ni hänger med, va? En skruvad och väldigt rolig film där man dock kanske inte får ihop slutet riktigt ordentligt. Cage, Streep och Cooper (som spelar orkidé-tjuven) är alla strålande. En klar 4/5. Se snarast.

Några dagar efter att ha skrivit om Adaptation på det filmforum jag hängde på så läste jag en av de andra medlemmarnas recensioner (Achtung hette medlemmen) och då fick jag anledning att lyfta filmen än mer eftersom jag då insåg att slutet var om inte genialt så i alla fall kongenialt. Ett slut som jag ju var lite besviken på omedelbart efter visningen. Här är mitt svar till Achtung inklusive vad som skulle kunna betraktas som en spoiler.

Achtung, jag tyckte Adaptation var suverän, och då speciellt inledningen! Den första scenen när Kaufman käkar lunch och ska imponera för att bli anlitat att skriva manuset till boken är ju helskön. Cage är mycket bra och man känner knappt igen honom. Samspelet med sig själv som tvillingbrorsan är roligt. Jag håller med om att bara vara annorlunda räcker inte för att göra en bra film. På min lilla beskrivning av filmen (och andras också för den delen) är det lätt att man fokuserar på just det annorlunda och skruvade manuset. Men för mig funkar filmen som en helhet också.

S
P
O
I
L
E
R

En sak jag tänkte på var att Achtung nämnde att just slutet med lite action var välbehövligt. Själv blev jag först lite störd över att man inte kunde lösa det hela utan ett thriller/action-slut som vanligt. Sen tänkte jag lite på vad Kaufman pratade om i sitt lilla tal på lunchen i början av filmen. Han ville inte förstöra stämningen från boken genom att lägga in sex, biljakter, action, osv i manuset. Och han är väldigt bestämd på just den punkten. Vad händer i slutet av filmen? Jo, precis! Det är just det som kommer: sex, biljakter, krokodiler och action. Hehe, strålande!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007)

Fantastic Four Rise of the Silver SurferJag trodde inte mycket på den här uppföljaren även om jag faktiskt hade charmats tillräckligt mycket av ettan för att ge den godkänt. Uppföljare brukar ju sällan ge mersmak direkt.

Efter händelserna i den första filmen är nu den fantastiska fyran etablerade superhjältar och kändisar. Den osynliga kvinnan, Susan Storm (Jessica Alba) och gummimannen Mr Fantastic/Reed Richards (Ioan Gruffudd) ska gifta sig och det är ett stort event i världen, ett riktigt kändisbröllop.

Bröllopsförberedelserna störs dock av ett märkligt rymdfenomen som närmar sig Jorden i form av en planetätare. En förtrupp består av Silversurfaren som förbereder planetätarens ankomst genom att… ja, jag vet inte riktigt vad han sysslar med. Han åker omkring på sin bräda och skapar stora cylindriska och djupa hål här och var på Jorden.

Silversurfarens bräda avger nån typ av kosmisk energi som av en slump råkar frigöra en viss Victor Von Doom (Julian McMahon). Nu har den fantastiska fyran alltså inte bara Silversurfaren och planetätaren och kämpa mot utan även den slemmige Doctor Doom…

Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer inleds som en komedi. Det gnabbas inom den fantastiska gruppen. De har svårt att hitta sin plats i samhället. Sue och Reed funderar på att lägga superhjältedräkterna på hyllan, gifta sig, skaffa barn och leva ett svenssonliv. Flamman (Chris Evans) lever livet och trivs kanon liksom The Thing (Michael Chiklis).

Apropå Flamman och Chris Evans så blir jag häpen över att Evans även spelar Captain America. Helt olika rollfigurer men han spelar bägge perfekt. Flamman är en playboy medan Captain America är en helyllesvärmorsdröm. Evans är en bättre skådis än vad många ger honom credit för tror jag.

Komedi var det, ja. Innan bröllopet vill Flamman bjuda Reed på en svensexa och då blir det mer komedi, tyvärr av det pinsamma slaget. Mr Fantastic övertalas att dansa med två tjejer och börjar givetvis spexa med sina elastiska egenskaper. Åh nej. Det var nästan, men bara nästan, lika jobbigt att se som Tobey Maguires dans i Spider-Man 3.

Hur funkade Silversurfaren? Mja, en relativt tråkig cgi-skurk som kanske egentligen är snäll. Han påminner lite om The Vision från Avengers: Age of Ultron. Rösten gjordes bra av Larry Fishburne som pratade med en sammetsröst som var skön att lyssna på.

Några notiser:

För en gångs skull gör Stan Lee en rolig cameo som funkar och dessutom passade in i handlingen.

Vad tycker vi om blinda på film som tittar rätt ut i tomma intet istället för på personen som de pratar med? Bamsens flickvän är ju blind. Ja, The Thing översattes från början till Bamsen i Sverige. 🙂

Doctor Doom påminner med sin munkdräkt om Kejsaren från Star Wars-filmerna.

Kul att se Andre Braugher, aka Frank Pembleton från den suveräna polisserien Homicide: Life on the Street, i en ganska stor roll.

Slutord: Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer är en ganska charmig rulle som tar upp frågan om hur superhjältar ska passa in i ett samhälle. Den påminde mig faktiskt lite om The Avengers med superhjältar som lever, eller försöker leva, vardagsliv i en skandaltörstande nyhetsvärld. Slutet är töntigt men ganska charmigt trots buskisvarning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Crimson Peak (2015)

filmspanarna_kvadratCrimson PeakEfter visningen av denna månads filmspanarfilm Crimson Peak så konstaterade den tappra skaran filmspanare att den kan vara så att Pans labyrint faktiskt är undantaget som bekräftar regeln. Det var nog Sofia som först presenterade tesen. Vilken regel då undrar ni? Jo, att Guillermo del Toro är en rackare på att få till ett fascinerande utseende på och stämning i sina filmer men att den historia som berättas kanske inte alltid har det djup och den mening man skulle önska.

Jag älskar Pans labyrint. Den hamnade på plats fem på min topplista över 2006 års bästa filmer. Pans labyrint blandar med ett mörkt bildspråk fantasi och verklighet till en påträngande och obehaglig mix. Stämningen är både vacker och otäck på samma gång. Fantasin är brutal och verkligheten är än mer brutal. När jag läser igenom mina recension av Pans labyrint ser jag ändå att jag nämner att historien i sig egentligen inte är så speciell men att stämningen (bilderna, ljudet, scenografin) lyfter filmen till en fyra. Så vi kanske är nåt på spåren här.

Av del Toros övriga filmer har jag sett El espinazo del diablo, Hellboy, Hellboy II: The Golden Army och Pacific Rim. Samtliga har fått treor i betyg och den jag gillade bäst (3,5/5) var faktiskt Pacific Rim men det kanske beror på att jag såg den på bio med allt vad det innebär när det gäller maffighet. Det handlar alltså inte alls om några toppbetyg, snarare svaga treor på de övriga tre filmerna.

Crimson Peak skulle vara återkomsten var tanken. Ja, jag tänkte så i alla fall, speciellt eftersom det var jag som valde att just Crimson Peak skulle vara oktober månads filmspanarfilm.

Så vad handlar filmen om? I korthet kan man säga att det är en sorts remake av Alfred Hitchcocks filmer Rebecca och, den bättre, Gaslight. En ung kvinna, Edith (Mia Wasikowska), lämnar sitt liv i USA bakom sig och flyttar till England för att gifta sig med Thomas Sharpe (Tom Hiddleston). De bosätter sig i familjen Sharpes väldiga gotiska och slitna gods Allerdale Hall där även Thomas syster Lucille (Jessica Chastain) bor. Nånting står dock inte rätt till… och då pratar jag inte bara om hålet i taket.

Mia

Först ut: Crimson Peak är strålande vacker och gotiskt mysig. Allerdale Hall med alla sina vinklar och vrår är en underbar skapelse. Egentligen är det bara att vila ögonen på det man ser och njuta. Problemet är bara att jag efter ett tag faktiskt började VILA ögonen på riktigt och nästan nickade till. Filmen är nämligen ganska tråkig. Mysig men lite tråkig. Lustigt också hur det alltid singlade ner löv genom det där hålet i taket trots att det knappt fanns några träd i närheten av herrgården. Fast jag antar att det blåser mycket ute på den engelska landsbygden.

I filmens inledning säger Edith ”Ghosts are real, that much I know. I’ve seen them all my life…”, och jag tror att filmen ska vara en spökhistoria. Ja, nu är det förstås nånstans en spökhistoria men i grunden är det en mysteriethriller, och en sådan som hade funkat bättre utan spöken. Jag hade gärna sett en version av filmen nästan helt utan spökinslag. För mig kändes spökena mest som utfyllnad som återkom med jämna mellanrum utan att passa in eller föra handlingen framåt. Men det kanske berodde på att det handlade om tråkiga cgi-spöken som tagna ur remaken på The Haunting eller Stephen Kings avskyvärda Rose Red. De (gastarna) kändes fullkomligt oskrämmande och ospännande och förstörde mycket av den stämning som övriga delar av filmen byggde upp.

Filmens twist är ganska uppenbar redan från början. Bitvis roade jag mig ändå med tanken att Spoiler Thomas och hans syster Lucille hade kunnat vara vampyrer. Sharp teeth, ni vet? Kanske de borde ha varit vampyrer? Spoiler slut.

Mot slutet får vi plötsligt en hel del uppfriskande våld som livade upp mig ordentlig. Dessa våldsutbrott, såsom spadar som plattar till huvuden eller knivar i kinder, kändes som att de var från en annan film, ungefär som spökena fast på ett positivt sätt. Jag kunde inte låta bli att fnissa högt under dessa scener.

Crimson Peak är en njutning rent visuellt (förutom en viss guppande rumpa) men cgi- och historiemässigt finns det brister som gör att jag inte kan dela ut en trea.

    

Vad tyckte de andra filmspanarna om Crimson Peak? Är detta peaken på del Toros karriär eller får den rött kort?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Även skräckbloggen Fear Not The Dark har skrivit om filmen.

PS. Jaha, Charlie Hunnam var med? Damn it, jag kan aldrig hålla isär Charlie Hunnam, Chris Evans, Ryan Reynolds och Armie Hammer. För mig är det samma skådis. DS.

Pans labyrint

Titel: Pans labyrint (El laberinto del fauno)
Regi: Guillermo del Toro
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Anledningen till den här lilla Guillermo del Toro-festivalen var att Henke postade en hyllning av Pans labyrint och nu har vi kommit till just den filmen och därmed avslutas del Toro-temat.

Oj, detta var något av en överraskning med sin mörka obehagliga sagostämning och explicita våldsscener. Filmen utspelar sig 1944 i Spanien där inbördeskriget (1936-1939) är slut och Franco och fascisterna har makten. Uppe i bergen finns dock fortfarande spridda gerillagrupper kvar. Hit kommer flickan Ofelia (Ivana Baquero) med sin gravida mamma (Ariadna Gil) för att bo hos mammans nya man, kapten Vidal (en otäckt bra Sergi López, som jag kände igen från En erotisk affär där han gör en heeelt annan roll).

Det som gör filmen bra är den stämning som regissören Guillermo del Toro lyckas skapa med ett mörkt bildspråk och en nervig ljudbild. Fantasi och otäck verklighet blandas. När Ofelia flyr in i sitt fantasiland så sveps även jag in i den världen och in i filmen. Den underjordiska världen, påhittad eller ej låter jag vara osagt, där Ofelia träffar den märklige faunen är mörk, påträngande och obehaglig. Här får Ofelia tre uppdrag hon måste klara innan månen är full om tre dagar. Det första går ut på att hitta en nyckel i magen på en jättelik padda. Hoho, den där paddan var en riktigt ruggig figur.

Samtidigt, ovan jord så att säga, fortskrider jakten på rebellerna. Kapten Vidal är, liksom paddan, en ruggig figur. Totalt hänsynslös. Det är liksom inget snack om vem som är skurk. Precis som det ska vara alltså. Filmen fortsätter att väva ihop fantasi och verklighet på ett skickligt sätt. Båda världarna påverkar varandra och hänger ihop. Mot slutet blir det mörkt, spännande och sorgligt. Ivana Baquero som Ofelia är mycket bra: utsatt men tuff och inte lillgammal. Historien i sig är egentligen inte så speciell men bilderna, ljudet, scenografin… stämningen lyfter filmen till en fyra (kanske en svag fyra egentligen men nu såg jag den på bio vilket gör upplevelsen bättre).

4/5

Hellboy II: The Golden Army

Titel: Hellboy II: The Golden Army
Regi: Guillermo del Toro
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Jaha, då tänkte jag att vi tar ett litet hopp här direkt till den andra Hellboy-filmen som det bara blir ett kort omdöme om. Imorgon kör vi en längre text om Pans labyrint.

Guillermo del Toros pussellbitar föll fullständigt på plats när han gjorde Pans labyrint. Det var en magisk men ändå smärtsamt verklig film. Hellboy II: The Golden Army är en otrolig röra med idéer, miljöer och figurer. Om del Toro hade lagt in lite andrum, tagit fasta på 20% av sina idéer, fokuserat på dem och huvudhistorien, så hade det kunnat bli riktigt bra. Nu blir det inte mer än underhållande. Inget sjunker in, allt känns platt, men ändå är det underhållande. Hellboy är en skön figur som görs bra av Ron Perlman men filmen som helhet sätter sig aldrig. Det blir för mycket av allt. Det är ett för slarvigt manus helt enkelt. Betyget blir till slut en svag trea.

3-/5

Hellboy

Titel: Hellboy
Regi: Guillermo del Toro
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Då fortsätter vi Guillermo del Toro-festivalen med den första Hellboy-filmen.

Ytterligare en i raden av serietidningsfilmer men inte Marvel utan denna gång är det Dark Horse Comics som står för förlagan (information för kalenderbitarna). Hellboy (Ron Perlman) är den något annorlunda hjälten som föds i slutet av andra världskriget när han, hjälpt av nazister som vill förgöra jorden, anländer till vår värld från en annan dimension. I stället för att hamna i händerna på nazisterna tas han om hand av en viss Professor Broom (John Hurt) och växer upp till att bli demonjägare inom en hemlig avdelning på FBI. Nu är nazisterna tillbaka igen, återigen ledda av ingen annan än den mytomspunna munken Rasputin, för att öppna portalen till demonvärlden för att släppa lös de onda monster som där vilar. Muhahaha.

Haha, vilken soppa! Och det är inte en soppa på en spik utan snarare en handfull. Vad har vi? Jo, vi har en hjälte som är en röd halvdjävul som slipar ner sina horn för att passa in, en filosofisk, tankeläsande korsning mellan fisk och människa, en odöd nazistzombie med gasmask som dessutom är en rackare på knivfäktning, en rysk galen präst/mystiker vid namn Rasputin, samt en tjej (som dessutom Hellboy är olyckligt förälskad i) med förmåga att förvandla sig till en mänsklig majbrasa på beställning. Kan det misslyckas? Nä, faktiskt inte. Jag kan inte låta bli att bli underhållen. Dessutom är Hellboy själv en ganska sympatisk och bångstyrig hjälte som droppar enradare i en fart som jag inte hört på länge.

Filmen passade perfekt en kväll när jag var lite seg i huvudet efter en lång arbetsdag. Jag kände inte för förmodligen bättre filmer som t ex The Machinist eller Maria Full of Grace (andra filmer som var aktuella vid den här tiden, min kommentar) som jag funtade på att hyra. Nä, det fick bli Hellboy i stället.

Nu fanns det ju saker som var sämre i filmen. Efter ett tag började det som var bra i filmen tryckas undan av ganska tråkiga datoranimerade actionsekvenser. Jag tyckte t ex de där helveteshundarna var ganska tråkiga. Sen hade vi den helt onödiga karaktären John Myers (ung FBI-agent som blir Hellboys ”assistent”) spelad av en urtråkig tönt helt utan karisma (Rupert Evans). Han tillförde nada. Trots att filmen stack ut en del, så kändes den ändå bitvis som ett actionspektakel av den vanliga förutsägbara sorten — men den är ändå hästlängder bättre än t ex den genomusla Van Helsing. Om jag hade sett filmen vid ett annat tillfälle hade den kanske fått underkänt, men nu tyckte jag fördelarna övervägde.

3-/5

PS. Har jag fel eller hade Hellboy sumobrottarfrisyr?

%d bloggare gillar detta: