Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny (2016)

Äntligen dags för martial arts igen! Uppföljaren till Crouching Tiger, Hidden Dragon kunde jag ju inte hålla mig borta från trots att jag hade hört en del negativt (19% på Rotten Tomatoe t ex). Förutom Atomic Blonde, som jag faktiskt kategoriserade som en martial arts-film, så var Ong-bak den senaste kampartsrullen jag skrev om, och det var nästan två år sen. Hög tid för mer wire fu med andra ord.

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny gick upp på bio i Hongkong medan den i resten av världen släpptes direkt på Netflix. Ang Lees original från år 2000 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag blev fullkomligt blåst av banan (och dessutom besatt av Zhang Ziyi) när jag såg den på bio. Jag såg om och skrev om den när jag körde ett martial arts-tema för några år sen och min hyllning hittas här.

I uppföljaren hittar vi återigen den graciösa och till synes evigt unga Michelle Yeoh som krigarkvinnan som efter flera år i stillhet tvingas plocka fram sina skills igen eftersom det mytiska svärdet Det Gröna Ödet är i fara. Till sin hjälp mot de onda får hon Donnie Yen som dyker upp som den mystiske Silent Wolf.

I mångt och mycket behandlar denna uppföljare samma teman som sin föregångare. Det påminner även om Star Wars (eller så påminnner Star Wars om gamla martial arts-filmer). Vi har den mörka och den ljusa sidan. Vi har relationen mellan en mästare och dess lärjunge. Mästaren måste alltid se upp så inte lärjungen lär sig för mycket och då vill överträffa sin mentor. Precis som i den första filmen hittar vi här en bångstyrig ung tjej, Snow Vase (spelad av Natasha Liu Bordizzo), som är ute efter hämnd. Det blir Michelle Yeohs uppgift att lära upp och kontrollera henne.

En annan parallell man kan dra till Star Wars är den något märkliga vördnaden inför ett svärd, eller ett lasersvärd till och med. Ja, just det, nu visar ju Luke i The Last Jedi vad han egentligen känner inför det där svärdet. Men i Sword of Destiny är svärdet Det Gröna Ödet ett svärd som dyrkas som vore det en hundvalp på CuteEmergency. Och det är alltså ett mordvapen vi pratar om. Nu ska sägas att Det Gröna Ödet här har en nostalgisk koppling till Chow Yun-Fats rollfigur Li Mu Bai från den första filmen.

Stopp! Vänta! Jag klarar inte av att lyssna på det engelska ljudspåret. Jag kollar upp om Netflix har mandarin istället. Ja, hurra! Man kan välja mandarin som talat språk. Problemet är bara att filmen spelades in med engelska som det talade språket. Så skådisarnas munrörelser matchar alltså det engelska ljudspåret. Men med engelska som språk förstörs känslan totalt. Totalt. Engelska med en fånig kinesisk brytning är bara FEL. När jag bytte till mandarin så blev filmen flera snäpp bättre och det trots osynkade läppar.

Fajterna då? Riktigt bra skulle jag säga. Den inledande fajten med Michelle Yeoh var hyfsat bra. Michelle själv är alltid en njutning att se. Donnie Yen bidrar med sina kunskaper på ett bra sätt, bl a i en mycket bra fajt på ett värdshus. Den kan förstås inte mäta sig med en motsvarande värdshusfajt i originalet, men vad kan det?

En bit in i filmen får vi en mano a mano som utspelar sig på en frusen sjö. Jag har hört vissa klagomål om att den var för cgi-tung, framförallt när det gäller miljöerna. Ja, miljöerna är helt skapade i en dator men av nån anledning så störde det mig inte. Det kanske beror på att hela filmen känns mer fantasy än på riktigt och att det då passar med tecknad film-vibbar.

Slutfajten där alla deltar var en värdig avslutning. Här får vi ett klassiskt grepp i martial arts-filmer då olika personer på olika nivåer gör upp var för sig. Mästarna, den goda mot den onda, slåss mot varandra parallellt med att deras underhuggare gör upp sinsemellan. Precis som det ska vara.

Sword of Destiny (i regi av legenden Yuen Woo-ping) var en positiv överraskning. Det enda som störde mig var slutorden om kodex, plikt och heder som gav vibbar om att det handlade om plikt mot en stat när filmen ju handlade om personliga relationer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Stör mig inte mitt i lunchen, tack!

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogue-oneDå var det äntligen (fast min pepp var ganska sval) dags för nästa installation i den nya serien av Star Wars-filmer.

Rogue One skulle vara något av en sidohistoria, en spinoff. Man kan i alla fall luras att tro det med tanke på undertiteln A Star Wars Story. Jag kommer att tänka på liknande verk som t ex Stephen Kings standalone-historia från The Dark Tower-världen, The Wind Through the Keyhole, eller kanske Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts and Where to Find Them. En historia som utspelas vid sidan om och ger oss ett utökat universum.

I vilket fall är Rogue One inte en äkta episod-film. Nej, där får vi vänta till nästa år då episod åtta, regisserad av Rian Johnson, har premiär. Fast så här efter visningen så inser jag att Rogue One ju inget annat är än episod 3½. Ja, just det, Rogue One utpspelar alltså precis innan Star Wars: A New Hope.

Alliansen a.k.a. Rebellerna har fått nys om att Imperiet håller på bygga ett supervapen (gissa vilket). En avhoppare från Imperiet har informationen men denna avhoppare har infångats av en rebell, spelad av Forest Whitaker, som startat sitt eget uppror. En liten grupp från Alliansen sätts samman för att hitta avhopparen och även hitta den person, Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är den ansvarige utgivaren av informationen om man säger så. Med i gruppen finns bl a Galens dotter Jyn (Felicity Jones).

Hmm, jag märker att jag inte beskriver handlingen speciellt bra, men det ser jag mer som ett av filmens problem snarare än mitt.

Filmen inleds lovande. Vi får träffa Galen, hans fru och dotter. De bor isolerade på en öde planet och idkar jordbruk. Men så anländer ett av Imperiets skepp och Galens förflutna har därmed hunnit ikapp honom.

Ja, jag gillade alltså detta lilla avsnitt i början av filmen. Det kändes lite udda och mystiskt. Jag visste inte riktigt vad som pågick. Det här kunde bli bra tänkte jag.

Men sen är det som filmen aldrig börjar, aldrig riktigt kommer igång. Jag tycker inte inledningen kopplas ihop ordentligt med resten av filmen. Den lilla flicka vi får möta då känns inte alls som samma person som den som Felicity Jones spelar i resten av filmen.

Jag sitter även och väntar på förtexterna. Var fanns dessa? Det enda som stod var det vanliga ”A long time ago in a galaxy far, far away” och så ”Rogue One”. Inget om skådisar, regissör eller nåt. Det var lite udda och jag blev störd av det. Eftersom de aldrig kom så satt jag i princip hela filmen och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. Märkligt.

Istället för att filmen börjar så får vi en ständig ström av planeter och karaktärer som vi introduceras för. Vi hoppar från en plats till en annan som rena Jason Bourne. Här är rebellbasen på en planet; här är en planet med ett sorts tempel som Imperiet utvinner nån kristall ifrån; här är ett torn på en vulkanplanet som taget ur Sagan om ringen där en viss Darth Vader badar ångbastu; här är en planet skyddad av en energisköld (nähä) som måste avaktiveras.

Det blev ganska tradigt, ganska snart. Jag tror t.o.m. jag nickade till där ett tag. Även slutfajten kändes tradig. Massor med skepp som flyger omkring, laserstrålar som flyger kors och tvärs och det exploderar överallt. Vi har sett det förut och det var inte kul då heller.

Jag kände inget för Felicity Jones karaktär Jyn. Jones övertygar inte riktigt. Jag får ingen känsla för henne. Jag vet inte vems fel det är men nåt är off. Daisy Ridley var så mycket bättre i The Force Awakens. Jag antar att Jyn ska vara nån sorts Han Solo-typ. Inledningsvis bryr hon sig inte om kampen mot Imperiet för att sen plötsligt vända från en scen till en annan och börja hålla ”innan striden”-tal till sina soldater. Njae.

Forest Whitakers karaktär kändes meningslös. Trodde Forest att han var med i en Marvel-film? Han spelade över. Kanske trodde han att han var Idi Amin igen. Dessutom hade han liksom ingen påverkan på resten av filmen. Han hade kunnat strykas för att göra filmen tajtare.

Hur funkade då den omaka gruppen som bildas på ett slumpartat sätt? Hmm, inte på nåt speciellt sätt. Kanske ville man här få till en sorts Guardians of the Galaxy-stämning. Problemet är bara att det inte fanns nån speciell kemi mellan karaktärerna. Det förekommer inget vidare roligt snack mellan gruppens medlemmar. En Joss Whedon hade nog behövts på manussidan.

De enda jag gillade var Donnie Yens blinde väktare och hans sidekick med det snabbskjutande lasergeväret. De hade åtminstone nån typ av relation och det kändes att det fanns en backstory där. Förresten, var Yens rollfigur nån form av jedi? Han verkade i alla fall gilla, och lita på, Kraften.

Det tråkigaste med filmen är nog att den känns som gammal skåpmat. Förvisso snyggt förpackad men det finns inget nytt eller annorlunda här. Bara en sån sak att vi har en sidekick-robot som kläcker ur sig lustiga repliker stup i kvarten. I slutändan är det en karbonkopia av A New Hope och framförallt Jedins återkomst. Jag önskar att man hade tagit chansen och gjort nåt som skiljer sig från resten av filmerna. Inte vet jag, kanske en lite mindre men mer svettig heist-film där gruppen ska få tag i de där ritningarna det handlar om.

Och en datoranimerad version av Peter Cushing, hur funkade det? Ja, om jag säger så här: hej, uncanny valley!

Om jag ska lyfta fram nåt mer positivt så är det väl ändå slutet, det enda logiska slutet för våra hjältar. Fast under viss scen på en strand satt jag och tänkte på hur pass mycket starkare en liknande scen var i Deep Impact. Till skillnad från i den filmen så blev det inte alls dammigt i salongen.

Äh, nu har jag svamlat tillräckligt om den här rullen och dessutom övertalat mig själv att sänka betyget till en stark tvåa. Mitt spontana betyg direkt efter visningen var en svag trea men jag inser nu att filmen inte gav mig nåt alls egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med ett fullsatt Rigoletto inklusive Fripps filmrevyer-Henke och här hittar ni hans recension.

Fler tankar om Rogue One:

Spel och Film
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

Martial arts-måndag: Iron Monkey

Donnie YenTitel: Iron Monkey
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Yuen Woo-ping är min kung fu-husgud. Han har dominerat från 70-talet ända fram till idag. Senast 2010 kom True Legend och i början av 90-talet gjorde Yuen ju en räcka trevliga filmer, bl a Iron Monkey.

En Yuen Woo-ping-film om Iron Monkey, en kung fu-kunnig och maskerad Robin Hood-karaktär som hjälper fattiga mot korrumperade tjänstemän i en by i 1800-talets Kina. Jag har sett några kung fu-filmer från Hong Kong och det är oftast samma sak: välgjorda och grymma actionscener men töntig humor och ganska tunn handling i övrigt. Så är fallet även här. Men det här är i alla fall wire fu av högsta graden. Slutfajten, som utspelas hoppandes uppe på brinnande träpålar, är givetvis lång och grym. Filmen är värd att se bara för den.

Kul att notera är att vi i filmen får träffa Wong Kei-ying (Donnie Yen) men framför allt hans son Wong Fei-hung, som är en känd karaktär i kinesisk (film)historia och som spelas av Jet Li i Once Upon a Time in China-trilogin (som ju heter Wong Fei Hung på originalspråk). Här spelas Wong Fei-hung dock av en tjej (Tsang Sze-man!), som är en rackare på kung fu, givetvis! Men det kan inte bli mer än en trea till filmen som helhet.

3/5

Martial arts-måndag: Dragon Tiger Gate

Dragon Tiger GateTitel: Dragon Tiger Gate (Lung fu moon)
Regi: Wilson Yip
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

För två måndagar sedan skrev jag om The City of Violence som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006. Dragon Tiger Gate sågs samma år på samma festival.

Dragon Tiger Gate är Hongkongfilm om ett brödrapar som skiljs åt i unga år. Den ena brodern jobbar hos en gangster i stan medan den andra brodern stannar på kung fu-skolan Dragon Tiger Gate. I början är detta skamlöst underhållande martial arts-action. De två första actionsekvenserna som båda utspelas på restauranger är ungefär så bra som det kan bli (speciellt den andra). Man har utnyttjat dagens specialeffekter på ett smakfullt sätt. En perfekt blandning av klassisk kung fu och Stephen Chows mer Chaplinartade stil i t ex Kung Fu Hustle. Kul också att se gamle hjälten Donnie Yen i rollen som den ena brodern.

Tyvärr tappar filmen rejält efter de två första underbara fajtsekvenserna. Den ruggigt coola stämningen förstörs när vi blir matade med smöriga tillbakablickar och ytligt sentimentala scener i ett misslyckat försök att vara gripande. Det funkar inte – tyvärr. Den enda film som jag kan komma på som blandar makalös kung fu med bra dramatik är Crouching Tiger, Hidden Dragon. Här blir det tyvärr bara dravel när det inte är action. Och då är vi åter tillbaka vid actionscenerna, vilket är vad som gör filmen värd att se. Hela historien är ganska klassisk kung fu, och slutfajten är som sig bör ganska lång och man får dessutom höra namnen på de olika tekniker som används. Filmen är kul men håller inte ihop som helhet tillräckligt mycket för att få mer än en trea.

3/5

Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China II

SparkTitel: Once Upon a Time in China II
Regi: Tsui Hark
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Efter fiaskot med första delen i Once Upon a Time in China-serien hade jag inte höga förhoppningar på del 2 men…

I den andra delen i filmserien där Jet Li spelar den kinesiske folkhjälten Wong Fei-hung skapar den Vita Lotus-sekten problem i Kanton i slutet av 1800-talet. Alla västerlänningar ska kastas ut ur Kina eller ännu hellre – dödas. Om man inte håller med om det så betraktas man som en fiende. Wong Fei-hung håller inte med (big surprise). Förutom att slåss mot den till synes oövervinneliga sektledaren (Hung Yan-yan) stöter Jet Li även på Donnie Yen som här spelar en militär som jagar några – tydligen snälla – rebeller som Fei-hung hjälper. Givetvis har Fei-hung även sitt hjärtas dam spelad av Rosamund Kwan och sidekicken Foon med sig i släptåg.

Jag börjar med det positiva. Del två i serien känns faktiskt bättre än ettan. Här har man fattat att det inte funkar att göra ett episkt kostymdrama utan fajter den första timmen av filmen om man har en halvtaskig regissör och en lika halvtaskig manusförfattare. Följaktligen får man den första fajten ganska snabbt in i filmen då Vita Lotus-sekten vill bränna Rosamund Kwan på bål för att hon har västerländska kläder och en kamera. Jet Li rycker in direkt och visar prov på sin grymma spänst och snabbhet, och skicklighet med ett paraply (som av nån anledning verkar vara hans favoritredskap).

Förutom några små snabba fajter och några stora massfajter så förekommer i filmen tre stora dueller. Först har vi Donnie Yen mot Jet Li, då de fortfarande är vänner och bara låtsasslåss, som en liten teaser inför slutfajten. Snygg och lite kort fajt med bambustavar. Sen har vi förstås den fantasifulla fajten där Jet Li ställs mot sektledaren. Här utförs kung fu samtidigt som man balanserar på höga torn av bord. Här visar Yuen Woo-ping prov på sin typiska lekfullhet som martial arts-koreograf. Som avslutning har vi då en lång och bra fajt mellan Donnie Yen och Jet Li.

Mellan dessa höjdpunkter förekommer tyvärr samma dravel som i den första filmen, dvs taskiga försök till kostymdrama med amerikanska b-skådisar som spelar västerlänningar eller fånerier som, om man tycker Stefan & Krister är roligt, skulle kunna kallas humor. Här är fånen och Jet Lis sidekick Foon ett självklart hatobjekt. Sen är det nåt med Jet Li och hans fajtingstil som inte riktigt går hem hos mig. Det är imponerande men fajterna känns inte riktigt så rena och charmiga som de t ex gjorde i Jackie Chans Drunken Master. Nä, jag gillar faktiskt än så länge Jackie Chan bättre, både när det gäller humor- och fajtingbiten. Betyget till Once Upon a Time in China numero due blir i alla fall en svag trea.

3-/5

Martial arts-måndag: SPL (Sha po lang)

Titel: SPL (Sha po lang)
Regi: Wilson Yip
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Som sig bör börjar vi veckan med en recension av en martial arts-rulle.

SPL är våldsam polisaction från Hongkong där en grupp poliser tar till tillåtna, men mest otillåtna, metoder för att sätta dit en gangsterboss spelad av fetlagde kung fu-veteranen Sammo Hung. Donnie Yen, en annan kung fu-hjälte, spelar den nye polischefen som dras in i vendettan. Början av filmen var ganska lovande: snyggt filmad, bra upplägg med vittnen som mördas i samband med en bilkrasch på väg till rättegången och en polis (Simon Yam) som därefter blir besatt av att sätta dit gangsterbossen. Därefter hoppar vi tre år framåt i tiden. Poliserna gör livet surt för Hung men lyckas aldrig få fram några bevis som håller. Nu är filmen som bäst. Vi presenteras för poliserna i den mer eller mindre laglösa lilla styrkan och in träder nu också fajtinghjälten Donnie Yen. Nu hittar vi även den lilla gnutta humor som förekom i filmen.

Tyvärr så bar det utför efter detta parti, även om vissa fajtingscener förstås är spektakulära och sevärda. Hungs livvakt (Jacky Wu) är väl den mest akrobatiske i gänget. Donnie Yen är alltid duktig och runde Hung var det riktigt kul att skåda. Bäst var Yens fajter med Wu och Hung. Tyvärr kändes resten av filmen dålig. Våldet kändes bitvis spekulativt och onödigt och jag tog nästan illa vid mig. Berättandet var jobbigt överdramatiskt och förutom Yen, Hung och Yam var skådisarna rätt dåliga. Jag hade även gärna sett lite mer humor eftersom det lilla som var med lyfte filmen. Nä, slutomdömet blir att SPL är en onödigt våldsam, poänglös och dåligt berättad historia. Den hade potential i början men efter ett tag insåg man att manuset var för dåligt helt enkelt.

2/5

An Empress and the Warriors

Titel: An Empress and the Warriors (Jiang shan mei ren)
Regi: Ching Siu-tung
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Jag minns en kinesisk tv-dramaserie, en superromantiskt sådan, som visades på SVT för länge sen. Den handlade om en man som jobbade på ett stålverk under kulturrevolutionen. Just det, jag har för mig att han var japan som hade kommit till Kina som ung pga kriget mellan Japan och Kina. Detta faktum retades eller snarare föraktades han för. Och så blev det förvecklingar när han blir kär i en tjej som han inte tillåts träffa. Kineserna har nåt speciellt sätt att få till den där romantiska überkänslan. Hmm, jag måste ta reda på vad det var för serie det där. Jag minns den som gripande. Förmodligen fanns det läskiga politiska undertoner i den som jag missade.

Nåväl, An Empress and the Warriors är ett kinesiskt historiskt kostymactiondrama där det är väldigt svårt att missa propagandan. Filmen handlar om krigarprinsessan Fei’er som utbildas till drottninggeneral över riket Yan. När hennes pappa kungen dör i strid mot grannriket Zhao blir hon den nya ledaren. Brorsonen till kungen ser sig sidsteppad och planerar att ta över tronen genom att mörda den nya drottningen. Fei’er blir allvarligt skadad men överlever. Hon räddas av en f.d. krigare som nu lever som eremit och kan det här med naturläkemedel.

Filmen är som en mix av Crouching Tiger, Hidden Dragon, Blodets tron och den där tv-serien jag nämnde. Man smider ränker, man vill ta över ta makten, man mördar varandra medelst giftpilar. Och så är det klassiskt superromantiskt på det där kinesiska sättet där det egentligen inte finns nån erotik med i spelet. Det är ren kärlek och givetvis nån sorts åtrå men på nåt sätt så blir det på ett annat plan än det rent köttsliga. Samtidigt är det ganska tydligt att det handlar om en sorts kinesisk propaganda som riktar sig till vårt samhälle idag. Målet är att ha en enad stor nation.

Donnie Yen är med men han spelar en biroll. Hjältinnan i filmen är prinsessan. Om ni är sugna på lite kostymvärdsaction blandat med romantik så An Empress and the Warriors är en godkänd söndagsmatiné.

3-/5

Filmen finns att se på Voddler helt gratis!.

Ip Man


Titel: Ip Man (Yip Man)
Regi: Wilson Yip
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bodyguards and Assassins, en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i en av rollerna. Jag tyckte den var fullkomligt usel. Då kan man fråga sig varför jag återigen har sett en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i huvudrollen? Jo, förutom att jag är en sucker för martial arts så jag misstänkte att den här kunde vara bättre. Jag vet egentligen inte varför men jag hoppades på lite mer fajtingscener… och det fick jag. Några fel med Bodyguards and Assassins var att den var för seriös, sentimental, smörig och hade för lite fajting. I Ip Man är egentligen hela historien uppbyggd kring fajtingscener. Allt som händer, händer i syfte att leda fram till… en fajtingscen.

Ip Man handlar om Ip Kai-Man (även Yip Kai-Man eller bara Ip/Yip Man), en kinesisk martial arts-legend som var en expert inom kung fu-stilen Wing Chun. Som elev hade han bl a Bruce Lee. Ip Man är alltså en högst verklig historisk person och filmen är baserad — om än väldigt löst — på hans dramatiska liv. När filmen tar sin början nån gång på 1930-talet lever Ip Man i den kinesiska staden Foshan som har blivit ett martial arts-centrum. Alla vet att Ip Man (tillbakalutat spelad av Donnie Yen) är den bäste fajtern även om han själv är ganska blygsam och egentligen inte har några elever. Då och då blir han dock utmanad och då sparkar han förstås rumpa.

När så några kaxiga utbölingar kommer till staden och börjar utmana alla martial arts-mästare får Ip Man till slut bekänna färg. Givetvis slår han den odrägliga utmanaren sönder och samman. Fast han gör det med respekt. Efteråt hyllas han som stadens hjälte. Så här långt är filmen en ganska skön actionkomedi. 1937 invaderas Kina av Japan och filmer tar en vänding till det mer dramatiska. I Foshan som tidigare var en välmående stad där alla mådde gott är det istället misär som gäller. De japanska soldaterna framställs som grymma och opersonliga stereotyper, ungefär som nazisterna framställs i västvärlden (ja, kanske inte i just precis tyska filmer då).

Jag hade betydlig roligare medan jag såg Ip Man om man jämför med Bodyguards and Assassins. Ip Man är sevärd bara för fajtingscenerna. Donnie Yen och hans kombatanter är grymt duktiga liksom martial arts-koreografen Kuang Hsiung. När Ip Man under den japanska ockupationen desperat söker jobb för att försörja sin familj påminner filmen en hel del om Cinderella Man (!). Ska Ip Man slita på kolfabriken eller ska han tjäna ihop till riset genom att fajtas med japanska karate-killar i en sorts uppvisningsmatcher som anordnas av den grymme japanske generalen som styr i Foshan? Ja, ni vet ju alla vad han till slut tvingas välja.

När filmen lider mot sitt slut och den oundvikliga uppgörelsen mellan Ip Man och den japanske generalen får jag Rocky IV-vibbar. Byt ryssar mot japaner och amerikanske Rocky mot kinesiske hjälten Ip Man och du har i princip samma historia. Vid ett tillfälle slåss Ip Man mot tio svartbältade karate-japaner.

Om jag ska klaga på nåt så är det väl att kvinnorollerna är få, det är väl egentligen bara Ip Mans fru som är en riktig person men hon framställs som totalt hjälplös och har liksom ingen egen vilja även om hon gnäller på att Ip Man fajtas för mycket. Bitvis blir filmen även lite smörig men det stör mig inte lika mycket som i Bodyguards and Assassins eftersom det i Ip Man vägs upp av skön fajting. Även filmbloggaren Voldo har sett och gillat Ip Man. Bodyguards and Assassins-diggaren Filmitch diggade inte Ip Man lika mycket.

3+/5

Ett litet smakprov ur filmen. Ip Man slåss med den kaxiga utbölingen. Det här är innan filmen blir mörkare i och med den japanska invasionen så det är en del humor.

Bodyguards and Assassins


Titel: Bodyguards and Assassins (Shi yue wei cheng)
Regi: Teddy Chan
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Till Hongkong anländer i början av 1900-talet Sun Wen, förgrundsgestalten i den rörelse som vill störta den sista kinesiska kejsardynastin, Qingdynastin. I Hongkong ska Sun Wen träffa medhjälpare från hela Kina för att planera den kommande revolutionen. Kejserliga lönnmördare skickas ut för att mörda honom. De rebellsoldater som ska agera livvakter blir mördade innan Sun wen ens hinner komma till Hongkong. Istället får en grupp udda hjältar kliva in och ansvara för Sun Wens säkerhet under det korta besöket.

Donnie Yen fanns med i den digra rollistan vilket ingav hopp om en del sköna fajtingscener. Vad jag såg fram emot var helt enkelt ett historiskt drama kryddat med skön kung fu-action.

Men… oj oj vad detta var uselt. Vad jag fick var en kinesisk totalt superjobbig översentimental propaganda-smörfilm. Det kryllar av karaktärer, alla är ointressanta. Alltså det här var så ruttet att jag höll på att gå åt. Handlingen är fullkomligt urtråkig med ett fåtal fajtingscener som jag med god vilja skulle kunna beteckna som underhållande. Givetvis får vi cgi-blod också. Gah. Däremellan är det värsta sentimentala supersmörjan. Jag hade kräkts upp min nudelsoppa om jag hade ätit nån innan. Slowmotion och grovt jobbig stråkmusik inte bara skriver mig på näsan om vad jag ska tycka. Att kalla det för nässkrivning känns som en kraftig underdrift. Nej, jag blir praktiskt taget dränkt hela jag i flera tunnor med äckelpäckel-färg som är svår att tvätta av sig.

Att se den här filmen är en två timmar och 20 minuter lång plåga. Om ni tycker amerikanska filmer kan tendera att bli smöriga, patriotiska, sentimentala, vad ni vill, så är det bara en liten liten liten vindpust som inte ens får ett asplöv att darra i jämförelse med Bodyguards and Assassins. Här blåser det från alla sentimentala håll som det överhuvudtaget kan blåsa ifrån. Det stormar in cykloner av stråkar, orkaner av slowmotion och tio monsuner av smör.

I slutet har regissören Teddy Chan dessutom lyckats klämma in en evighetslång lustmordshommage på barnvagnsscenen från Pansarkryssaren Potemkin. Jamen, kan du ta slut nån gång då snälla rara lilla långa jobbiga jävla film.

Tack till Filmitch som väckte mitt intresse för filmen efter sin hyllning. Alltid kul, eller nåt, när sågningslusten väcks till liv.

1/5

Uppdatering: Apropå barnvagnsscenen vid Odessatrappan från Pansarkryssaren Potemkin så råkade jag ramla på ett YouTube-klipp med en drös hommager och parodier som filmhistorien är full av. Ganska roligt att titta på!

%d bloggare gillar detta: