The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

The Hunger Games-filmerna har varit en blandad kompott för min del. Av de tidigare filmerna såg jag Catching Fire och Mockingjays första del på bio. Första filmen och nu del två av Mockingjay avnjöts hemmavid. Betygsmässigt har det gått upp och ner men alltid hamnat mellan 2/5 och 3/5. Det var skönt att konstatera att filmmakarna avslutar med en av de bättre filmerna i serien. Det här är en YA-film med kvalitet. Jennifer Lawrence är riktigt bra som motvillig hjältinna. Inledningsvis är det fokus på intima scener, och inte action, vilket jag uppskattade. Ett tag är filmen en ”vandra i kloaker samtidigt som en efter en i gruppen går åt”-thriller. Man lyckas även få in själva spelelementet på ett ganska smart sätt. Man kan hävda att slutet var förutsägbart så som det framställdes i filmen men jag tyckte ändå det var överraskande och bra rent manusmässigt att det gick som det gick. Slutligen: Philip Seymour Hoffman, snyft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

1900 (1976)

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Texterna poppar upp från och med nu fram till onsdagen. Idag handlar det om Bernardo Bertoluccis mastodontfilm 1900 (Novecento). Texten skrevs i februari 2007.

För ett tag sen ägnade jag en helg åt att titta på Bernardo Bertoluccis epos där Italiens 1900-talshistoria, från sekelskiftet och fram till andra världskrigets slut, skildras ur Alfredos (Robert De Niro) och Olmos (Gérard Depardieu) ögon. SVT visade denna mastodontrulle oklippt i sin helhet (5 tim 18 min) uppdelad på två delar. Tack för det, SVT.

När jag väl kom över den första tröskeln som brukar finnas när man ser en så här lång och, som jag trodde, tung film sögs jag in i filmens berättelse ganska så ordentligt. Att det tog ett tag kan ha berott på att jag inte riktigt visste vad det var för typ av film, vad den gick ut på, vad den handlade om helt enkelt. Och som vanligt i italienska filmer så är ju rösterna inspelade i efterhand och även av helt andra skådisar i många fall (en del roller görs ju av ”Hollywood-skådisar”). Den här dubbningen störde kanske en aning i början men när jag väl vant mig var det ok. Att man är tvungen att läsa textremsan ordentligt (om man inte kan italienska vill säga) gör ju också att de totalt felsynkade munrörelserna inte blir lika tydliga.

Så, vad handlade filmen om? Jo, jag skulle säga att det i slutändan är Bertoluccis hyllning till den italienska arbetarrörelsen under början av 1900-talet och dess kamp mot den italienska fascismen. Det är samtidigt historien om godsägarsonen Alfredo (De Niro) och bondesonen och oäktingen Olmo (Depardieu) som föds på samma dag år 1900. De växer upp tillsammans på samma gård och Olmo blir en av de som kämpar för arbetarnas rättigheter medan Alfredo på ett sätt står på andra sidan. Han sympatiserar väl inte direkt med fascisterna men han tar inte heller ställning för de i princip livegna arbetarna. Alfredo känns som en ganska svag figur som inte riktigt vågar ta ställning mot något trots att han vet att det är fel.

Mmm, som sagt, efter en dryg timme så sjönk jag in i berättelsen. Jag insåg att jag gillar den här typen av storslagna filmer som utspelas under lång tid där vi får följa olika personers utveckling och även historiska och politiska skeenden. Till stämningen bidrog även musiken, av Ennio Morricone och Giuseppe Verdi, och ett sanslöst nästan surrealistiskt foto av Vittorio Storaro (som även fotat världens bästa film Apocalypse Now).

Av skådisarna bara måste jag nämna Donald Sutherland som spelar den otäcka – OTÄCKA – fascisten Attila. Visst, det är en karikatyr men Sutherland och hans groteska leende och behandling av en katt glömmer man inte i första taget. Hans fru (eller om det bara var flickvän?) görs till en nästan lika otrevlig figur av Laura Betti. Tillsammans är de i alla fall ett oslagbart par. Det var även kul att se en riktigt bra Burt Lancaster som Alfredos godsägarfarfar samt en ung och snygg Depardieu som Olmo. Depardieus näsa måste ha växt flera kubikcentimeter fram till idag. Åh, jag gillade också Dominique Sanda som Alfredos psykiskt instabila fru: vild och vacker.

Filmen har faktiskt en del roliga inslag och då tänker jag t ex på när De Niro & Co snortar kokain, fotar och dansar balett i början av del två. Mot slutet av filmen så blir det lite för mycket viftande med den röda fanan från Bertoluccis sida. Poängen hade redan nått fram vid det laget men Bertolucci ville verkligen banka in den kändes det som. Jag tycker även den absolut sista scenen var onödig och filmen skulle ha slutat en scen tidigare. Min kommentar: Denna invändning används med tillstånd från Movies – Noir ©. 😉

Betyget blir en svag fyra. Bitvis är det strålande men bitvis är det lite seg, främst i del ett när Alfredo och Olmo fortfarande är barn. Man längtade liksom efter De Niro och Depardieu då. Positivt var att man (läs: jag) slapp italienska mustiga tokigheter à la Fellini.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

 

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

filmspanarna_kvadratTyvärr har det spridit sig en sjukdom i Hollywood (filmus svullus kapitalismus) som resulterat i att filmbolagen känner sig tvungna att göra två eller flera filmer även när historien i sig är alldeles lagom för en endast en film. Därför är den fullständiga titeln på filmen som filmspanarna skriver om idag The Hunger Games: Mockingjay – Part 1. Puuih.

Vi hoppar in i filmen princip direkt efter tvåan Catching Fire. Katniss (Jennifer Lawrence) har räddats från hungerspelen och The Capitol av militäriska rebeller från Distrikt 13 ledda av en silverblondhårig Julianne Moore. Peeta (Josh Hutcherson) blev kvarlämnad i The Capitol och i president Snows (Donald Sutherland) grepp. Nu är det tänkt att den motvilliga Katniss ska marknadsföras som the Mockingjay, dvs själva symbolen för upproret bland alla distrikt.

Jag blev positivt överraskad av… Catching Fire. Efter att ha sett ettan på hemmabio så såg jag faktiskt Catching Fire på bio och tyckte den var helt ok. Första delen av Mockingjay var varken bu eller bä för mig. Den kändes litet statisk, litet tråkigt, litet seg. Jag har egentligen inget att säga om den, förutom att den känns långdragen. Den försvann från mitt medvetande ganska så direkt. Ibland blir dock filmen skrattretande dålig som t ex när en viss katt ska räddas…

Det jag kan säga är att det var en fröjd, en litet sorglig fröjd men ändå en fröjd, att se Philip Seymour Hoffman som Distrikt 13:s ”propagandaminister” och producent av reklamfilmer med Katniss i huvudrollen som the Mockingjay.

Mockingjay

Det andra guldkornet var förstås den f.d. hungerspelsdeltagarledsagaren Effie (härligt spelad av Elisabeth Banks) som även hon har hamnat i det strikta Distrikt 13. Hon gör så gott hon kan men har det svårt utan sina peruker! Här bjuds vi på litet skön och välbehövlig humor, speciellt i samspelet med Hoffman.

I övrigt gillade jag sången The Hanging Tree med en bra bluegrass/blues-känsla. Jag gillade sekvensen när Katniss skickats ut till Distrikt 8 (där alla är svarta av någon anledning) för att fånga hennes äkta känslor på (propaganda)film. Katniss är ju en väldigt motvillig rebellsymbol och för att det ska bli äkta så måste hennes känslor vara på riktigt.

Jag skrev i min recension av Catching Fire att jag gillade världsbyggandet i den filmen mer än i ettan. I Mockingjay tyckte jag man tog ett steg tillbaka. Jag fick aldrig någon riktigt känsla för varken Distrikt 13, The Capitol eller något av de andra distrikten.

Som slutord får jag säga att jag faktiskt saknade själva hungerspelen. Ja, faktiskt. I ettan tyckte jag de mest var fåniga men i Catching Fire funkade spelen för mig. Nu förekom inget spel, trots att filmen fortfarande heter just The Hunger Games…

   

Själva visningen var för min del en trevlig upplevelse. Jag noterade inte några speciella störningsmoment. Bredvid mig satt två tjejer som var helt inne filmen. De levde sig verkligen in i handlingen kan man säga, och det bidrog positivt snarare än negativt till visningen. Några av de andra filmspanarna stördes av en idiotisk mobilmarodör. Jag hade tur och satt i en sådan vinkel att jag slapp se den upplysta skärmen. Om ni hoppar vidare och läser de andras texter så tror jag emellertid att ni kan hitta litet gnäll om detta otyg – ja, förutom andra åsikter om filmen vill säga. 🙂

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

The Hunger Games: Catching Fire

Jennifer

Spoiler Nose job? Spoiler slut

Titel: The Hunger Games: Catching Fire
Regi: Francis Lawrence
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Den första filmen om Katniss (Jennifer Lawrence) föll mig inte riktigt på läppen. Min filmspanarkompis Joel skrev ett inlägg med titeln – om jag minns rätt – ”10 Things That Sucked About The Hunger Games”. Tyvärr kan jag inte av länka till Joels inlägg eftersom det just nu befinner sig i ett sorts cyberlimbo. Jag kanske inte kan räkna upp tio saker som jag ogillade med den första filmen men bra var den inte i mina ögon. Faktum är att det var väldigt nära ett bottenbetyg. Det enda som räddade den är att jag i grunden är ett sf-fan, och då räcker det med lite sf-element för att göra en film någorlunda intressant.

Jag läser nu igenom min recension av den första filmen, The Hunger Games, för att se vad det var som jag inte gillade. Oj, det var mycket jag inte gillade! Scenerna mellan Katniss och Peeta (Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson) tyckte jag var plågsamma. En liten tjejs dödsscen gjorde att jag ville snabbspola. Samhällskritiken kändes krystad istället för skarp. Med mera, med mera, med mera. Och så var musiken äcklig. Bottenbetyget var som sagt nära.

The Hunger Games: Catching Fire var en trevlig och positiv överraskning. Jag var inne i filmen hela tiden. Den av mig så hatade Peeta var faktiskt ganska intressant som rollfigur trots, eller kanske för att, han är en lismande svärmorsdröm. En sak som jag inte tror funkade i ettan var skapandet av själva världen. Jag fick nog aldrig en känsla av hur distrikten eller The Capitol fungerade, hur de var uppbyggda. I tvåan tyckte jag världsbyggandet var klockrent. Kanske beror det på att jag ungefär visste vad som väntade och därför kände igen mig.

Precis som i ettan så handlar allt, eller det mesta, om Jennifer Lawrence. Hennes rollfigur Katniss är i fokus och vi får följa det som händer ur hennes perspektiv. Hon är i princip med i varje scen i filmen. Jag gillar hur Katniss framställs. Hon funkar som kvinnlig förebild men utan att det blir en feministisk predikan. Hon är stark men motvillig. Det märkligaste i sammanhanget är att Peeta, som jag alltså ogillade skarpt i första filmen, här mest känns tafatt gullig (och så är han lik svenske fotbollstalangen John Guidetti).

Jag tycker själva hungerspelen var intressantare och bättre filmade rent actionmässigt än i ettan. Det var kul med lite udda deltagare, främst i form av Jeffrey Wright och Amanda Plummer, och istället för vidrigt animerade monsterhundar får vi här snyggt gjorda babianer och mystisk frätande dimma.

Till skådespelartyngden bidrar Stanley Tucci (helt galet bra!) och Donald Sutherland precis som i den första filmen. Dessutom har Philip Seymour Hoffman anslutit och det kan ju aldrig vara fel.

I slutändan är filmen ändå en enda lång uppbyggnad inför trean Mockingjay vilket gör att den ”bara” hamnar på en trea. Förresten ser jag nu att Mockingjay-filmen har drabbats av Harry Potter-syndromet och alltså kommer att delas upp i två filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Undrar ni över om John Guidetti och Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson verkligen är lika? En strålande comeback för min Lika som bär-kategori.

John Guidetti Peeta

Don’t Look Now

Don't Look NowTitel: Don’t Look Now
Regi: Nicolas Roeg
År: 1973
IMDb
| Filmtipset

Hmm, jag undrar om regissören till den nu aktuella svenska filmen Vi har kollat på Don’t Look Now. Det är i alla fall intressant att jämföra hur man ser på det här med nakenhet på film och hur det skiljer sig i mer mainstream filmer.

Julie Christie och weird looking Donald Sutherland spelar huvudrollerna som Laura och John i detta rysardrama i regi av Nicolas Roeg (som tre år tidigare gjorde en usel film som jag gav en etta, nämligen Performance). Det brittiska paret mister sin dotter i en olycka och bor efter det under en tid i Venedig där John arbetar med att restaurerar gamla kyrkor. Här träffar de två mystiska systrar varav den ena är blind och synsk och påstår att hon kan se deras döda dotter. Dessutom härjar en seriemördare bland Venedigs kanaler.

Jag vet att del (min kommentar: bloggare där ute) inte uppskattar filmen men jag måste säga att den växte mer och mer ju längre den pågick. Jag gillade även scenerna precis i inledningen i samband med att dottern förolyckas. Här använder Roeg en klippning mellan olika scener som till en början kändes lite sökt, men som på nåt sätt gav en lite obehaglig stämning och antydde att saker och ting som händer i filmen hör ihop. Tekniken går ut på att visa nåt i en scen, t ex att dottern kastar en boll när hon är ute och leker och sen direkt klippa in en annan scen där John kastar nåt (ett cigarettpaket tror jag det var) till Laura.

Hela filmen har en ”kreativ klippning” som bitvis kunde kännas lite märklig men som faktiskt efter tag funkade (på mig). Roeg lyckas antyda hur saker och ting kanske hänger ihop utan berätta det genom dialog och vanliga scener utan mer subtilt på detta sätt. Mycket av det som händer i filmen får aldrig nån förklaring och till en början kunde jag även störa mig på det. Men efter hand lyckas Roeg skapa en obehaglig stämning när det springs omkring i gränderna i Venedig. Och vad håller de där systrarna egentligen på med? Sen förekommer en biskop i handlingen vars roll även den förblir oklar men nånting med honom var det…

Filmen innehåller en ganska omtalad sexscen, och förvånande för mig själv så var det faktiskt en av få gånger som en sexscen funkade. Även här klippte Roeg in andra sekvenser, från när John och Laura klädde på sig för att gå ut och äta efteråt. Detta gav en annorlunda dynamik, och scenen som helhet visade hur paret kände för varandra, vilket gjorde resten av filmen mer engagerande. Sen tyckte jag det kändes äkta att de båda verkligen var nakna – faktiskt, även fast en naken Donald Sutherland kanske platsar som en chockscen i en skräckfilm, haha. Det hela kändes väldigt brittisk, och långt från sexscener nu för tiden i de flesta amerikanska filmer.

Roeg använder sig av ett väl genomtänkt foto filmen igenom. Förutom klippningen som jag nämnt så zoomar man ofta in på nån detalj i bilden vilket gör att man hela tiden får känslan av att just denna detalj betyder nåt viktigt. Mot slutet blir det även riktigt spännande då John och Laura har skiljts åt men försöker hitta varandra i Venedigs mörka gränder. Även här används klippningen och bildspråk för att skapa en bra stämning. Mmm, hela filmen har faktiskt en lite olustig krypande stämning av att ”nu är det nåt skumt på gång”, främst skapad av klippning och bildspråk, vilket gör att man kanske inte sitter på nålar men lite spänd är man allt. Jag är faktiskt nära att ge den en fyra, men det får bli en stark trea pga att den är lite trög i början och på några andra ställen.

3+/5

Spoiler
Jag kom efter att ha sett filmen på att man faktiskt får se mördaren (eller dvärgmörderskan, haha) i de allra första scenerna. John sitter och tittar på diabilder på interiören i en kyrka och i en av bänkarna sitter en liten figur i röd rock. Det bör ha varit bilder på den kyrka i Venedig som John senare i filmen restaurerar och figuren i den röda rocken är mördaren, fångad på bild och klädd precis som dottern.
Spoiler slut

Några andra som har sett Don’t Look Now är Movies – Noir och Fiffi men jag hittar bara Fiffis recension.

The Hunger Games

Titel: The Hunger Games
Regi: Gary Ross
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag tyckte filmen The Hunger Games bitvis var plågsamt dålig och här kommer en annorlunda och SPOILERFYLLD recension där jag bara öser ur mig vad jag tyckte. Inget om handlingen så där på det vanliga sättet alltså. Den får ni läsa om på andra ställen eller så kan ni ju läsa böckerna.

Scenerna mellan Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson (Peeta) och Jennifer Lawrence (Katniss) får mig att längta efter att vara en person som faktiskt kan tillåta sig att spola framåt i filmer. Den lilla tjejens dödsscen (jag pratar om Rue spelad av Amandla Stenberg) var en katastrof. Jag önskar att jag kunde spola framåt. Men, nej, jag härdar ut.

Det är nåt med upplägget på hela filmen som inte funkar. The Long Walk (hehe, jag tänker mig redan den som film), The Running Man (kanske främst boken) och Battle Royale är så mycket bättre. Där funkar satiren eftersom den skildrar samhälle som själva deltar i showen. Här är det avlägsna distrikt som i princip är slavar som man tvingar att delta. Det blir liksom inte alls samma satiriska skärpa då. Well, i Battle Royale är nog inte den där skolklassen direkt frivilliga deltagare.

Filmen är bitvis ganska spännande och Jennifer Lawrence är suverän. Filmmakarna ska vara sanslöst glada över att de har Lawrence. Hon bär upp hela filmen på sina axlar.

Vissa delar i handlingen känns bara fel, fel, fel, fel. Varför är hälften av deltagarna idioter och tagna från de värsta mobbargängen man kan hitta på skolgården? Visst, de kanske var framtagna och tränade speciellt för ändamålet och därför kaxiga och idioter. När den svarthåriga tjejen (vad kan hon ha hetat?) ska ha död på Katniss och börjar snacka på sitt elaka sätt är det bara irriterande.

Just att alla ska döda varandra känns bara fel. Det är som att filmen inte låtsas om det. Ibland säger man i nån bisats att alla utom en kommer att vara döda men det är som man inte tror på det. Man känner inte att någon egentligen dör, jag vet inte varför men det är som teater bara. Mitt i allt är det som en fånig ”gör om mig”-show med en personlig coach i form av Lenny Kravitz

Man har chansen att utnyttja uppläget för några jobbiga scener men man vågar inte. Det finns en elak sida och en god sida. Om man dödar en elak så är det bara en opersonlig ointressant (och elak!) person som försvinner, och det är definitivt inte moraliskt fel som filmen framställer det. Om de elaka dödar en god så framstår de elaka bara som ännu mer elaka. Några gränsfall finns inte. När det finns en chans för att några som inte är goda eller onda ska dödas… nja, då används giftiga bär eller nån sorts supertöntiga cgi-hundar som har ihjäl folk offscreen.

Nä, aldrig att det egentligen blir några jobbiga beslut för Katniss. Att faktiskt ha ihjäl någon för att själv överleva. Det faktum att det är en film för barn/ungdomar gör att den helt enkelt inte funkar. Den är helt ok som tidsfördriv. Det är ingen jätteflopp även om det bitvis är plågsamt dåligt.

Jag förstod aldrig varför Lenny Kravitz skulle vara snäll. I och med det så var han ju bara värre än de andra. Men filmen ville framställa det som att han var på Katniss sida. Nä, stämde inte.

Musiken var ganska äcklig också.

Jag borde väl som avslutning ge filmen en etta men science fiction-känslan, viss spänning och Jennifer Lawrence gör att det blir en tvåa.

2/5

PS. The Hunger Games var en av filmerna som Filmspanarna såg på bio innan jag joinade (nej, stavningskontroll, jag menar inte ”ointjänade”, jag menar det svengelska ordet joinade som kan översättas till ”anslöt mig till”)  den mysiga gemenskapen. Varför inte hoppa iväg och läs deras recensioner om ni inte gjort det tidigare: Fiffi, Joel, Sofia, Henke och Jessica.

Invasion of the Body Snatchers (1978)


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Philip Kaufman
År: 1978
IMDb
| Filmtipset

Den här rullen är en ny version av sf-romanen The Body Snatchers av Jack Finney. Den första versionen gjordes 1956 och hade en bra Kevin McCarthy i huvudrollen och min recension av den hittas här. McCarthy dyker roligt nog upp här igen i en liten cameo som en panikgalning som skriker om att ”De kommer, de kommer!”. Well, det visar sig ju att han inte var speciellt galen.

Huvudpersoner är Matthew (Donald Sutherland) och Elizabeth (Brooke Adams) som båda jobbar på San Franciscos Hälsovårdsmyndighet. Och, japp, de får ett allvarlig hälsoproblem på halsen, nåt betydligt värre än råttlort i fonden på en restaurang. Den som först märker att nåt är fel är Elizabeth vars slöfock till man plötsligt ska på ett möte istället för att se på slutspelet i NBA. Japp, nåt är definitivt fel. Elizabeth är inte ensam. Fler och fler påstår att de inte känner sin man eller fru, att det i själva verket inte är samma person.

Bitvis infinner sig en viss b-känsla, främst i vissa av skräckscenerna, men det är en charmig sådan. Den utsatta känslan när man inte vet vem man kan lite på får man till ganska bra. Främst i inledningen har man använt sig av konstnärligt foto och udda musik för att få fram paranoia-känslan. Stadens människor ersätts gradvis av kopior som är känslolösa överlevnadsmaskiner. Det var kul att se Leonard Nemoy som torr psykolog. Och så Jeff Goldblum, ung och väldigt smal, som snackig författare. Jag gillade även Veronica Cartwright som ju även dök upp i Alien året efter. Hon har ett nästan jobbigt sätt att spela rädd och panikslagen. Alien har ju för övrigt samma tema, en utomjordisk varelse utan känslor som helt är inriktad på att överleva.

Man har inte grävt så djupt i det här med hur det är att förlora sina nära och kära men ändå på ett sätt ha dem kvar. Här kan man dra paralleller till Stephen Kings Jurtjyrkogården eller John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. Filmen är mer en ren skräckthriller. Stämningen påminner även ibland om Soylent Green där det istället för Sutherland var Charlton Heston som sprang omkring och gömde sig och samtidigt upptäckte märkliga fabriker.

3/5

PS. Apropå Veronica Cartwright och det där med att spela rädd på ett jobbigt sätt så finns det en kvinnlig skådis som excellerar i den konsten i en viss film: Shelley Duvall i The Shining. Men kan du lugna ner dig människa, ja jag vet att du har en galen Jack Nicholson efter dig men… snälla. 😉

PPS. Det finns förresten ytterligare två remakes på den här historien: Body Snatchers (1993) och The Invasion (2007). Bli inte förvånad om det dyker upp recensioner av dessa också.

%d bloggare gillar detta: