Mordet på Orientexpressen (2017)

Varje år väljer jag familjens julfilm som avnjuts på bio på annandagen. Den här gången visade det sig vara en ganska svår uppgift. Jag hade siktet inställt på Guillermo del Toros enligt uppgift vackra och romantiska monstersaga The Shape of Water. Det kändes som en perfekt julfilm. Jag hade hört en del gott om den bl a eftersom den redan visats på Stockholm Filmfestival.

Men när jag ska boka biljetter upptäcker jag att den inte har premiär förrän i februari. Vafalls? Det var väl onödigt. Den hade ju passat perfekt som en juldagsfilm. Väl?

Nåväl. Det blev att försöka hitta nåt annat. Efter en hel del vånda slutade det med Kenneth Branaghs filmatisering av Mordet på Orientexpressen, Agatha Christies mysteriedeckare från 1934. Tåg, snö, mordmysterium och Hercule Poirot. Det borde ju funka.

Jag tyckte filmen inleddes lovande och på ett sätt som påminde om både en James Bond-film och Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Hercule Poirot (Kenneth Branagh själv) framställs som en sorts superhjältedetektiv i en sekvens som inte har med resten av filmen att göra (på samma sätt som den inledande actionsekvensen i en Bond-film inte brukar ha nån koppling till filmens handling i övrigt).

Efter detta hoppar vi ombord på tåget som avgår från Istanbul. Tut tut! Snart har en av passagerarna bragts om livet och tåget har dessutom fastnat i en lavin. Dags för Monsieur Poirot att rycka ut. Vem av alla förstaklasspassagerare är den skyldiga? Betjänten?

Tågfilmer tycker jag ofta brukar vara mysiga. Det är nåt med känslan att på samma gång ständigt vara på väg men ändå begränsad rent utrymmesmässigt som lockar. Det är väl samma känsla som gör att det är mysigt att åka tåg i verkligheten.

I Mordet på Orientexpressen kändes det inte så mysigt. Varför inte? Ja, dels är det alldeles för många rollfigurer vilket gjorde att det mest blev rörigt och ointressant, och dels så är ju tåget fast i en lavin och står stilla större delen av tiden vilket gjorde att känslan av rörelse saknades.

Själva mysteriet var inte speciellt intressant. Jag fick aldrig nån känsla av att Poirot var speciellt smart eller full av insikter (förutom lite under den inledande sekvensen). Han kändes mest som en cirkusartist (vilket han i och för sig gjorde även under den inledande sekvensen). Det blir även för tydligt att detta är ett försök att skapa ett sorts Poirot-filmuniversum på samma sätt som Universal försöker lansera sitt Dark Universe. En uppföljare med anknytning till Nilen har redan fått grönt ljus om jag har förstått saken rätt, och Branagh ska både regissera och spela Poirot.

Skådisarna då? Är detta en skådespelarnas film? Nja, jag vet inte. Det var kul att se Daisy Ridley som funkar minst lika bra här som i de nya Star Wars-filmerna. Judi Dench är Judi Dench, dvs bra. I övrigt var det ingen som stack ut.

Filmens största brist, och troligen även romanens största brist (?), är själva mysteriet och dess lösning. För mig fanns det mot slutet inga insatser och jag var i princip helt ointresserad av vem som hade gjort det. Om jag ska förklara mer i detalj vad jag menar så behöver jag spoila handlingen så jag gör det efter betyget nedan. Betyget var det, ja. Jag hamnar på en ganska så svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
När det väl står klart, och det gör det ganska tidigt, både för Poirot och för oss tittare, att alla passagerare ombord på förstaklassvagnen har en koppling till mordoffret så är det ju inget mysterium längre. Det kan ju inte vara en slump att alla dessa människor råkar befinna sig på samma tåg som den mördade och därmed är det alltså uppenbart att de alla är i maskopi.
</spoiler>

Lösryckta omdömen från övriga familjemedlemmar: ”Varför stannade tåget?”, ”Jaha, var det en lavin?!”, ”Jag måste ha somnat”, ”Rörigt!”, ”För mycket effekter!”, ”Helt ok, 3/5”.

Cinderella (2015)

Jag gillar sagor, det har jag alltid gjort. Så nu när Disney har fått för sig att göra om sina klassiska tecknade filmer till vanliga spelfilmer kan jag inte låta bli att titta på dem. Senaste i raden är Askungen. Till skillnad från Maleficent som var mer gritty så är det här verkligen sagokänsla i kvadrat. Kostymerna är kitchiga i kubik och scenografin är överdådig. Guldet glittrar lika mycket som guldet gjorde uppe i Asgård i den första Thor-filmen, vilket kanske inte är så konstigt då det är Kenneth Branagh som regisserat bägge filmerna. Jag kan inte låta bli att tänka på det svenska kungahuset och Victoria och Daniels historia. Jag undrar om filmen låtit sig inspireras av den? Till stora delar är det samma story fast med ombytta könsroller: den vanliga flickan från folket gifter sig med kronprinsen. Lily James är bra som den genomgoda Ella, men tänk hur magisk Alicia Vikander hade varit. Insikt kommen till i detta nu: cinder betyder aska, lägg sen till namnet Ella och du får Cinderella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ironclad

Titel: Ironclad
Regi: Jonathan English
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Ironclad är filmen om vad som hände efter att Magna Charta hade tagits fram och skrivits på av Kung John av England. Åtminstone är det det som filmens berättarröst påstår. Kung John? Jo, just det, det är alltså den elake prins John från Robin Hood och Ivanhoe. I Ironclad är han också elak och filmens skurk. Vad var då Magna Charta? Själv trodde jag det var nånting i stil med en föregångare till Englands konstitution. Av filmen fick jag veta att det var ett avtal mellan Kung John och Englands adel och präster. Vad ville adeln och kyrkan? Jo, de ville ha mer makt förstås och Magna Charta gav dem det. Uppenbarligen var England i uppror under den här tiden (början av 1200-talet) och Kung John kunde inte styra sitt rike.

Nu ändrade tydligen inte Magna Charta egentligen nånting. Kung John (här spelad Paul Giamatti i helt galen frisyr) började helt enkelt avrätta de baroner som hade skrivit på fördraget. Dessutom har han lierat sig med danskar (?) som kommit till England med båt. Baronerna med William d’Aubigny (här kallad Albany och spelad av Brian Cox) anar vad som håller på att hända. De samlar ihop en handfull män, däribland korsriddaren Marshal (James Purefoy), tar med sig Magna Charta och tillskansar sig i det strategiskt viktiga slottet vid Rochester. Om de kan hålla stånd mot Kung John styrkor tills hjälp i form av franska styrkor kommer så kanske de har en chans.

He, det här är en film fylld till bredden med klichéer. Det tog bara nån minut innan man hörde det första krigsvrålet ”Gaaaaahhaaah”. Strider med svärd, järnklubbor och stridsyxor och det numera standardmässiga cgi-blodet avlöser varandra. Däremellan får vi lite slottsliv à la Ivanhoe. När stridsscenerna visas utan ljud och bara en klosterkör som ackompanjemang blir det för mycket. Jag gillade inte heller den fåniga storyn med den unga slottsfrun av Rochester som har en med tråkig man och givetvis på tre sekunder blir kär i tempelriddaren Marshal. Så fort hon är tillsammans med Marshal visas hon i motljus och vi får höra änglakörer. Nej, det kan inte bli godkänt.

Det mest intressanta med Ironclad är den historiska biten, Magna Charta, Kung John, fick han verkligen hjälp av danskar osv. Är det hela korrekt beskrivet rent historiskt? Efter vad jag googlat och wikipediat fram så är det inte så mycket som stämmer. Men, men överlag kanske det är nästan rätt. Och vad hände sen efter att filmen tar slut? Lite kul är också att jag precis läser sista delen i Jan Guillous tempelriddarböcker. Historien i filmen påminner mycket om Arn-böckerna med en tempelriddare som återvänder hem efter strider i Det Heliga Landet och sen gör en insats för att grunda ett nytt rike i sitt land.

2/5

Filmen finns att se på Voddler om ni nu är sugna på vapenskrammel och pekoral. 😉

Gillar ni historiska actionäventyr kan jag tipsa om dessa tre filmer som jag skrivit om tidigare. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.

   

The King’s Speech (2010)

SpeechSå bra! En ren njutning hela filmen. Fotot, med en känsla av towering doom, är underbart och visar hur utsatt Bertie (Colin Firth) känner sig. Firth är sjukt bra. Geoffrey Rush passar perfekt i rollen som talpedagogen och scenerna mellan honom och Firth är roliga, välspelade, en njutning. Dialogen: ja, jag sitter bara och myser.

Hela filmen är så välgjord och genomtänkt att det bara är att sitta och… njuta. Egentligen behöver det inte hända så mycket, jag gillar det ändå. Vissa filmer behöver en avancerad plot med svängningar hit och dit. Här kan filmen liksom bara rulla på men eftersom varje scen är så välgjord och varje bildvinkel är så genomtänkt så sugs jag in i filmen och hålls kvar där tills den är slut.

Scenerna i slutet med talet kanske inte är klockrena, det blir aningen för pompöst och smetigt kan jag tycka. Men det här är nära femman men en stark fyra blir det till slut. Skulle The Social Network någonsin haft en chans före The King’s Speech att vinna en Oscar? Sluta skämta med mig.

Man kan dra en del paralleller till vårt svenska kungahus och exempelvis kungens tal efter tsunamin 2004. Undrar om Carl ”Kära Örebroare…” Gustav själv har sett och gillar den här filmen?

För mer analyserande och genomtänkta recensioner än min egen yriga text så hänvisar jag till några andra filmbloggare som tyckt till om denna Oscarsvinnare: Flmr, Fiffi, Filmitch, RWC, Czechflash, Plox, Voldo.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halv

%d bloggare gillar detta: