10 i topp: Filmer 2004

2004Oj, vilket filmår 2004 var! När jag kollade igenom kandidater för min topp-10-lista så slutade det med en lista på 21 filmer. Elva måste alltså bort och det var inte det lättaste att peka ut de som inte skulle få plats på listan. Men, som min universitetslärare i hållfasthetslära sa när han rättade tentor: yxan måste falla.

Klicka på filmtiteln eller bilden för min recension, där det finns en sådan.

 

10. Se mig (Comme une image)
Se mig
Agnès Jaouis lilla pärla till film såg jag på bio i Östersund när jag jobbade där under ett halvår.

9. Masjävlar
Masjävlar
En svensk film som lyckas vara både rolig och allvarlig samtidigt. ”Du jobbar med data”.

8. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Den bästa Harry Potter-filmen, vilket inte är förvånande eftersom regissören heter Alfonso Cuarón.

7. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Det fläckfria sinnets eviga solsken.

6. Armbryterskan från Ensamheten
Armbryterskan
Kan detta vara världens mysigaste dokumentärfilm?

5. Team America: World Police
Team America

Jag skrattade så tårarna rann. Fuck yeah!

4. The Bourne Supremacy
The Bourne Supremacy

Den bästa av Bourne-filmerna!

3. Sideways
Sideways

Are you chewing gum?

2. Der Untergang
Undergången

Från Sideways till not so funny ways. Stämningen i bunkern är tryckt.

1. Collateral
Collateral
Michael Mann är mästaren på att skildra Änglarnas stad om natten. Tom Cruise är en ambulerande hitman som får motvillig taxilift av Jamie Foxx. Trea på min topplista över nattfilmer och etta här.

 

De elva filmer som hamnade precis utanför listan var: Metallica: Some Kind of Monster, Crash, Dagbok från en motorcykel, Hotel Rwanda, I, Robot, Järntrean, Maria Full of Grace, Mean Creek, Finding Neverland, Gitarrmongot och Dag och natt.

Kolla nu in vilka guldkorn från 2004 som mina filmapanarvänner vaskat fram:

Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Fripps filmrevyer
Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
Filmmedia
Spel och Film
We Could Watch Movies

Der Untergang

Der UntergangTitel: Der Untergang
Regi: Oliver Hirschbiegel
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

När jag och Anders, en f.d. kollega till mig, upptäckte att vi delade ett filmintresse så införde vi en liten tradition. När det passade så körde vi en torsdagsbio efter jobbet. Den första filmen vi såg, om jag minns rätt, var den film som jag skriver om i det här inlägget. Den senaste vi såg var Searching for Sugar Man. Visst är det härligt med traditioner som hålls vid liv?! Hmm, jag undrar om nästa film kanske blir en sf-rulle, vad sägs om Cloud Atlas?

Äntligen har jag då fått ändan ur vagnen och gått och sett Undergången. Jag behöver väl inte gå in på handlingen i några detaljer men jag kan säga att vi får uppleva de sista dagarna i Hitlers bunker i Berlin, då ryssarna kommer allt närmare och undergången är nära. Vi får även, parallellt med kammarspelet i bunkern, följa vissa personer i kaoset ovan jord.

Ja, det är väl bara att erkänna: det är en stark och intensiv film där Bruno Ganz gör en läskig insats som Hitler, med darrande arm, växlande humör (vansinnesutbrott eller mjukhet mot vissa anställda), och yrande fantasier om arméer som inte finns. Handlingen i bunkern tyckte jag nog var den mest intressanta. Hur folk i Hitlers omgivning resonerade egentligen. Att Hitler var mer eller mindre galen mot slutet framgår i filmen, men de övriga? Hur kunde de låta karln få hålla på som han gjorde? Ja, det förklaras kanske inte direkt i filmen men rädslan för följderna, känslan av att livet efter kriget ändå är kört även om man överlever, verkar spela in.

Att många av Hitlers ”polare” även de var galna rådde ingen tvekan om efter att ha sett filmen. Paret Goebells (mycket bra gestaltade av Corinna Harfouch och Ulrich Matthes, burr) var riktigt obehagliga. Frågan är väl vem som skulle kunna behålla förståndet i en situation med anstormande ryssar och en helt väck chef, som drömmer om att i en gripklomanöver krossa allt motstånd, trots att inga arméer finns. Och om man försöker säga emot chefen var det stor risk att man blev avrättad utan vidare dröjsmål.

Jag tyckte faktiskt även det fanns en viss (liten) portion svart humor i filmen. Vad jag tänker på är vissa scener då samtalsämnet för dagen, för personalen i bunkern, är hur man på bästa sätt tar livet av sig, för att undvika att hamna i händerna på ryssen. En sak som höjde filmen för mig var de korta dokumentära inslagen med Hitlers personliga sekreterare (Traudl Junge). Här kände jag att ”va fan, det har var på riktigt!”. Sen fick jag även upp ögonen för att det var en fråga om två ganska olika motståndare som tyskarna hade. Amerikanarna (och de allierade) var nästan friheten, medan om man däremot hamnade i händerna på ryssarna betydde det sannolikt döden eller lång tid i fångläger. Efter att, i den blytunga Gå och se!, ha sett vad tyskarna gjorde i Vitryssland, kan jag förstå varför.

Historierna ovan jord bidrar till känslan av krigsfilm, och dessa scener är påkostade och välgjorda. Vid explosionerna vibrerade hela biosalongen på ett effektfullt sätt. Ändå kunde jag bitvis tycka att just dessa scener bidrog till att den klaustrofobiska, bisarra känslan från bunkern försvann. Ibland fick jag även lite malplacerade Hollywood-vibbar, med bl a stråkmusik och en hjältedoktor som ska ”rädda världen”. Jag antar att regissören, Oliver Hirschbiegel (Das Experiment), ville visa nåt sorts hopp i allt det galna och mörka. Det gjorde dock att den röda tråden försvann lite, tyckte jag.

4-/5

%d bloggare gillar detta: