Saving Private Ryan (1998)

Nu när Christopher Nolans senaste film, krigsdramat (krigssuspensedramathrillern?) Dunkirk är aktuell passar jag på att posta ett gammalt preblogg-omdöme om en omtalad film i samma genre, nämligen Stephen Spielbergs Saving Private Ryan. Den korta texten skrevs i januari 2004. Min recension av Dunkirk dyker upp lite senare.

I Saving Private Ryan skildras landstigningen i Normandie i slutet av 2:a världskriget ur en grupp soldaters perspektiv. Denna grupp, under ledning av Tom Hanks rollfigur, får sen i uppdrag att rädda en viss menig Ryan efter det att Ryans två bröder stupat i kriget.

Jaha, som så många andra har sagt så är inledningen intensivt gripande. Den känsla av skräck, som soldaterna i båtarna på väg mot stranden, måste ha känt har Spielberg lyckats fånga. Ett exempel på detta är t ex att soldaterna kräks i båtarna. Det spelar ingen roll om det är av sjösjuka eller ren skräck, det gör att man förstår att det handlar om vanliga killar bara, inga Rambos. Det ger det hela en känsla av realism. Sen brakar helvetet löst. Ljudet är mycket viktigt här. Smattret av kulsprutorna, och när det viner av kulor, äter sig in i öronen. Folk dör till höger och vänster, och sen höger igen. Lemmar lossnar och blodet sprutar.

Efter denna intensiva inledning faller filmen en del, tyvärr, och övergår till ett inte så märkvärdigt krigsdrama. Välgjort, ja visst, men historien och vissa repliker känns, ja, jag vet inte, tillgjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några tankar ytterligare inom spoilertaggar.

<spoiler>
På slutet när Tom Hanks rollfigur sitter dödligt sårad och skjuter med pistol mot stridsvagnen som närmar sig så blev det lite för mycket. Och det känns lite för väl patriotiskt, för min smak, att börja och sluta filmen med en fladdrande amerikansk flagga. Sen förstod inte riktigt om tolkens förvandling (från naiv snubbe som vill rädda livet på en tysk i början, till en skarprättare som i slutet skjuter en försvarslös tysk med uppsträckta händer, som i och för sig dödat hans kamrater), var tänkt att visa hur man förändras till det sämre eller bättre av krig. Hoppas på det förra, dvs till det sämre.
</spoiler>

Snatch


Titel: Snatch.
Regi: Guy Ritchie
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Nja. Inte helt oväntat var Snatch en bagatell med mycket våld. Det är en gangsterkomedi där man ska tycka att det är roligt att folk inte dör trots att de har fått tio pistolskott i sig. Till en början är jag ganska anti till det hela, men efter ett tag har jag anpassat mig till filmen. Jag gillar de tre svarta, varav en fet, amatörerna som strular till det mesta. Till slut uppskattar jag alla förvecklingar där en stor diamant byter ägare ett antal gånger. Jag gillade även den sista boxningsmatchen med Brad Pitt, riktigt snygga slomo-sekvenser här (liknande scener finns i Sherlock Holmes).

Just att göra en film snygg och cool är nåt som Guy Richie är bra på. Speciellt bra eller minnesvärd i övrigt är dock inte Snatch. Det är upprepningar, där samma typer av grejor körs om och om igen (ja, vi vet att hunden käkat upp den där pipande leksaken nu!). Den absoluta slutscenen är ändå bra och knyter ihop det hela fint. Jag tror Snatch är ganska lik Ritchies Lock, Stock and Two Smoking Barrels som jag inte kan minnas att jag sett, i alla fall inte hela. Det känns inte som ett måste. Eller?

3-/5

%d bloggare gillar detta: