Michael Clayton (2007)

Michael ClaytonHär kommer ytterligare en gammal recension av en film från 2007 som hamnade på min topplista för det året.

Mmm, det här var en film i min smak, helt klart. En parentes är att jag hade tänkt spela in den när den visades på tv men jag missade starten med några minuter. Eftersom jag är tvungen att alltid se hela filmer så fick jag skippa det. Men när ändå filmen var igång så kollade jag lite och höll på att fastna. Det som gjorde det var början och scenen med bilbomben och hästarna. Jag gillade verkligen känslan här. Sen slutade jag alltså titta eftersom jag hade missat ett par minuter i början. Sån är jag, haha. Därefter hittade jag filmen strömmad på cdon.com och då kunde jag se den på riktigt.

Michael Clayton är berättat på ett lite lösryckt sätt där allt inte riktigt hänger ihop i början. Stämningen är dock genomgående tryckt. Alla har problem. Musiken sätter en perfekt melankolisk stämning. Var det George Clooney som spelade huvudrollen? Jag tror aldrig jag har sett honom så, jag ska inte säga bra, men annorlunda, nedstämd, och nästan helt utan sina vanliga manér. Tilda Swinton är en favorit som alltid är bra. Hon har i princip bara en liten biroll här men är riktigt bra. Konspiration, advokater, smutsiga pengar, farliga gifter. Erin Brockovich på valium. Riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dallas Buyers Club (2013)

DallasEfter att ha varit på plats på Skandia en dag för tidigt, och sen tappat bort kompisen Henke i förvirringen, var det till slut dags att se förra årets stora skådespelarfilm. Jag kallar den så eftersom den på Oscarsgalan, som gick av stapeln natten till i måndags, tog hem både Bästa manliga huvudroll (Matthew McConaughey) och Bästa manliga biroll (Jared Leto). Nu tror jag i och för sig inte Jared spelade bi utan snarare en transgenderperson.

Filmen inleds med att vi får träffa elektrikern och rodeoryttaren Ron Woodroof (McConaughey) i sitt esse då han på rodeon i ett bås för tjurar sätter på två tjejer samtidigt. Vilken tjur! Ron framställs i filmen som en helt out of control homofobisk knarkare och sexmissbrukande alkholist. Japp, kanske lite överdrivet. Men, men, är det en BOATS så är det.

Woodroof ser sjukligt smal ut och efter att ha råkat ut för en olycka i jobbet och hamnat på sjukhus får vi förklaringen. Ron har smittats av hiv och inte bara det, han har även vid det här laget fullt utvecklad aids. Prognosen: han har 30 dagar kvar att leva. Ron störtar ut från sjukhuset i förnekelse. Efter ett tag återvänder han dock och vill ha bromsmedicin. Man har börjat göra tester av olika nya mediciner och det finns kanske även andra otestade. Men regelverket i USA är hårt. Kanske kan Ron få tillgång till ny medicin om ett år. Så lång tid har inte Ron utan ser till att få tag i mediciner illegalt. Det hela växer till ett litet företag, kallat Dallas Buyers Club, där smittade för en medlemsavgift på $400 får fri tillgång till medicin. Filmen utvecklas till en kamp mellan Ron och amerikanska FDA (The Food and Drug Administration).

Första frågan: var Matthew och Jared värda sin gubbar? Ja, utan tvekan. Filmens stora styrka är dess skådespelarinsatser. Andra frågan: är Dallas Buyers Club en bra film? Ja, med viss tvekan. Varför tvekar jag? Mmm, jag vet inte om historien som skildras i filmen är så spännande att se i den här typen av film. Den känns i viss grad som en dramadokumentär där man istället för att göra en ren dokumentär om ett intressant ämne valt att framställa det hela som en spelfilm. Jag kommer faktiskt att tänka på en film som Steven Soderberghs Traffic, där effekterna av en global droghandel skildras på ett spännande sätt. I Dallas Buyers Club blir det aldrig riktigt engagerande, trots strålande skådespelarinsatser.

Jared Leto spelar Rayon, en man som vill vara kvinna som även hen drabbats av hiv. Rayon och Ron träffas på sjukhuset och tycke uppstår… inte. I alla fall inte direkt men efter tag så. De två blir affärspartners där Ron sköter smugglingen av medicin och Rayon blir ingången till gayvärlden och kunderna.

Trots ämnet så fanns det en del humor i filmen. Främst är det Ron som står för detta då han är en person som inte håller inne med vad han tycker och tänker, och han har en del bra och roliga repliker. Även Leto är skön som Rayon. Det förekommer en del gripande scener. Den jag tänker mest på är när Rayon efter att ha besökt sin pappa (i kostym och utan smink) kommer tillbaka till Ron med pengar för deras verksamhet.

En skådespelare som lite kommer bort i sammanhanget är Jennifer Garner som spelar en läkare. Hon liksom drunknar då Leto och McConaughey går all in. Hon ser ut som en eftertänksam och sorgsen pudel mest hela tiden. Samma uttryck. Kanske beror det på regin eller på manus. Mmm, det var lite synd.

Sen har vi då det här med viktminskningen. Jag vill inte veta hur mycket Leto och främst McConaughey har tappat i vikt. Är det sånt som krävs för en Oscar nuförtiden? Det finns nåt gimmicky över det hela kan jag tycka. I t ex The Machinist där Christian Bale var snäppet smalare än McConaughey tyckte jag det tog fokus från det filmen ville berätta. I Dallas Buyers Club håller man sig ändå på rätt sida gränsen. Under vissa perioder i filmen ser Ron ut att må hyfsat då medicinerna börjar verka, vilket kändes som något av en lättnad.

Har jag glömt något? Nej, jag tror inte det. Det blir en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Hoppa nu över och kolla vad Henke tyckte om filmen. Köper han medlemskap?

Även Fiffi och Movies – Noir har skrivit om Dallas Buyers Club.

****

Som ni kanske noterat är speedrecensionsdagarna slut för nu, men jag tror faktiskt de kommer tillbaka igen. Ibland var det något av en utmaning att hålla sig kort. Det kan vara minst lika svårt som att faktiskt hitta på vad man ska skriva.

Garden State

Garden StateTitel: Garden State
Regi: Zach Braff
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Själv är jag inte nåt större fan av Scrubs. Ja, jag har nog aldrig egentligen sett serien så jag kanske inte ska uttala mig. Men efter att ha sett Garden State 2005 trodde jag nog att Zach Braff skulle bli ett lite större namn än han har blivit. Efter Garden State tycks Braff inte ha gjort en enda långfilm.

I Zach Braffs debutfilm, vars namn får en att tänka på John Sayles filmer om olika amerikanska delstater, ser vi regissören själv i rollen som den av mediciner känslobedövade reklamskådisen boendes i Kalifornien som återvänder hem till trädgårdsstaten New Jersey för sin mors begravning. Utan medicin försöker vår hjälte försonas med sin far, får en flickvän, umgås med gamla kompisar, och åker motorcykel. Ett nytt liv helt enkelt.

Mmm, tyvärr blev jag lite besviken på filmen. Jag tyckte den hade en del likheter med den underbart sköna The Station Agent men här lyckas man inte riktigt skapa samma känsla för karaktärerna tycker jag. Där The Station Agent bara var en må-bra-film, så känns det ibland som om Garden State försöker lite väl mycket att vara så där skön, cool, och annorlunda. Det kändes bitvis lite konstruerat coolt.

En annan brist var att Braffs relation med sin pappa (spelad av en helt outnyttjad Ian Holm) inte reddes ut ordentligt. Jag väntade på en riktigt dust mellan de två men av det blev intet vilket var lite synd. Nåväl, det var mina klagomål. I övrigt är det förstås en stark debutfilm av Braff. En amerikansk version av Masjävlar ungefär. Det var även bra musik som ibland utnyttjades lite väl ofta. När det gäller musik så måste Donnie Darko var den optimala filmen. Där är all musik perfekt, så perfekt. Eh, sorry, Garden State var det. En stark trea blir det. Keep up the good work, Zach!

3+/5

2 x Woody Allen

Då kör vi återigen en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och det är två helt ok Allen-rullar.

Titel: Mighty Aphrodite
Regi: Woody Allen
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Ett par, spelade av Woody Allen och Helena Bonham-Carter, beslutar sig efter viss tvekan att adoptera en liten son. Allen blir besatt av att hitta den riktiga mamman. När han väl hittar henne, och det visar sig att hon är prostituerad och porrskådis, blir han besatt av att ”rädda” henne och göra om henne till en helyllemamma. Mmmm, jag tyckte här att Allen har hittat tillbaka till fantasin och det roliga från t ex Annie Hall efter de rejäla bottennappen med Manhattan och Skuggor och dimma. Jag gillade inslagen med den grekiska skådistruppen med olyckskorpen Kassandra i spetsen som ibland dök upp och pratade med Allen i verkliga livet. ”I see disaster. I see catastrophe. Worse, I see lawyers!”. Kul med Zeus som inte hade tid att svara utan använde sig av telefonsvarare. Filmen är lättsam, rolig och sevärd men ingen jättehöjdare.

3+/5

Titel: Sweet and Lowdown
Regi: Woody Allen
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

En fiktiv dramadokumentär om den påhittade jazzgitarristen Emmet Ray i 20- och 30-talets USA. Emmet är en märklig figur. En gudabenådad gitarrist, världens näst bästa, som gillar att skjuta råttor vid soptippen samt att titta på tåg. Hans måtto när det gäller kvinnor är: ”Love them and leave them”. Det är en lite udda film, där speciellt Emmet Ray är en udda figur, mycket bra spelad av Sean Penn. Filmen hade en del bra och roliga ögonblick. Man känner igen Woody Allens stil fastän han inte är med själv som skådis. Samantha Morton (Morvern Callar) är även hon bra som en stum tjej som är ihop med Ray under en tid. Det konstiga med Ray är att han är självgod och ganska burdus men konstigt nog så känns han ganska sympatisk ändå. Han är i alla fall ärlig. Penn gör en annorlunda roll här och visar att han är en väldigt bra skådis. Som helhet fattas ändå något i filmen.

3/5

Charlie Wilson’s War (2007)

Det var kul att se Tom Hanks i en roll där han inte är bror duktig och helylle. Visst, Charlie Wilson i filmen är ju kanske inte en bad guy men han har sina brister. När Wilson, kongressman från Texas — på en tv från en bubbelpool med strippor i Las Vegas — får se ryssarna gå in i Afghanistan ser han det som sin egen uppgift att hjälpa de afghanska gerillasoldaterna slåss mot kommunisterna.

Jag fick lite vibbar från Vita Huset pga den politiska kulsprutedialogen som förekommer. Därför blev jag inte förvånad när jag i eftertexterna såg att Aaron Sorkin låg bakom filmens manus. Jag tyckte Charlie Wilson’s War var en lite udda film. Jag uppskattade fotot, färgerna, miljöerna, allt kändes väldigt amerikanskt och konstlat. Rent tekniskt är allt perfekt och rent.

Förutom Hanks gillade jag även Julia Roberts, jag tycker hon gör sin roll på ett gammaldags screwballkomedi-sätt. Men den som dominerar fullständigt när han väl träder in i handlingen är givetvis Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gust Avrakotos. Det känns som om rollen är gjord för Hoffman eller så är det så enkelt att Hoffman alltid gör roller till sina. Det förekommer en hel del rolig dialog mellan Hanks och Hoffman. Det kändes som om skådisarna har haft kul när de spelade in filmen.

Charlie Wilson: You mean to tell me that the U.S. strategy in Afghanistan is to have the Afghans keep walking into machine gun fire ‘til the Russians run out of bullets?
Gust Avrakotos: That’s Harold Holt’s strategy, it’s not U.S. strategy.
Charlie Wilson: What is U.S. strategy?
Gust Avrakotos: Well, strictly speaking, we don’t have one. But we’re working hard on that.
Charlie Wilson: Who’s ‘we’?
Gust Avrakotos: Me and three other guys.

Som sagt, en lite märklig film. Det blir aldrig riktigt på riktigt men det blir aldrig riktigt satir av det hela heller. Jag vet inte om det beror på att det faktiskt bygger på verkliga händelser som man ju blir sugen på att ta reda på mer om.

Jag gillar hela inledningen, speciellt när man klipper från en Mujaheddin med raketgevär till Barry White, Las Vegas och bubbelpool, en snygg övergång. Jag fick direkt lite PTA-vibbar där.

En sak som inte funkar med hur Wilson är och hela övriga filmens känsla är scenerna från flyktingläger i Pakistan där Wilson träffar barn med amputerade armar eller barn. Det blir en brytning som helt enkelt inte funkar eftersom resten av filmen bitvis känns som satir.

Filmen kritiserar ganska uppenbart USA:s beteende i världens olika konflikter. Om USA tycker nåt hotar USA så rycker man ut för att sen lämna ett land i kaos. I det landet börjar nåt annat gro som sen så småningom leder till att några kapar några plan som de flyger in i WTC. Mja, överdrivet förstås. Nu i Irak och Afghanistan (igen) försöker man väl att inte göra om samma misstag. Fucking up the end game som Wilson själv uttryckte det.

3/5

%d bloggare gillar detta: