10 i topp: Filmer 1982

19821982 känns som ett nästan lika bra år som 1984 men inte riktigt. Däremot är det betydligt bättre än 1983.

Och innan ni klagar på att Blade Runner bara är bubblare och att TRON är med på listan så kan jag bara säga att jag inte har nån förklaring förutom att jag saknade tron på Blade Runner när jag gjorde listan. 😉 Och så var det evigheter sen jag såg den och minns knappt nåt alls.

Dags att se vad 1982 har i sitt filmskafferi!

 

10. TRON
TRON

För Bruce Boxleitner a.k.a Luke Macahan.

9. Poltergeist
Poltergeist
För scenen med stolarna i köket.

8. Pink Floyd: The Wall
Pink Floyd: The Wall
För den brittiska fulsnygga känslan och den fina musiken.

7. Star Trek II: The Wrath of Khan
Star Trek II: The Wrath of Khan

För slutet med Spock och Kirk. ”The needs of the many outweigh the needs of the few. Or the one”.

6. The Thing
The Thing
För scenen där man testar blod.

5. E.T.
E.T.

För att jag såg den på bio 1982 med en klump i halsen i slutet.

4. First Blood
First Blood

För att det är Sylvester Stallones bästa film. Men Brian Dennehy är bäst.

3. Den enfaldige mördaren
Den enfaldige mördaren

För att Hasse Alfredson (ett s) visar sig vara en riktigt bra regissör!

2. Koyaanisqatsi
Koyaanisqatsi
För att det känns som en dokumentär om Jorden gjord av utomjordingar.

1. Fanny och Alexander
Fanny och Alexander
För scenen där bröderna Ekdahl (Jarl Kulle, Börje Ahlstedt) duellerar med Jan Malmsjös präst. Givetvis är det femtimmarsversionen som gäller!

 

Bubblare? Blade Runner, Missing och Wild Style.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har grävt fram från ’82.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Spel och Film
Filmfrommen

 

”Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”, kyss mig där ryggen byter namn. Nu håller du käften, Carl. Du håller käft, när jag talar om för den här disparata själsmasturbatören vad jag har i bakfickan. Hör nu på!”

Den enfaldige mördaren

Titel: Den enfaldige mördaren
Regi: Hans Alfredson
År: 1982

Den enfaldiga mördaren är en episk berättelse där Stellan Skarsgård spelar Sven, idioten i byn som hunsas av fabrikör Höglund (Hans Alfredson). Sven växer upp lite utanför samhället. Han läser Bibeln, i princip är det det enda han läser, och hans världsbild byggs till viss del upp av dess text. Sven är harmynt och det är svårt att höra vad han säger (vilket för oss tittare är lite jobbigt). Som tur är så pratar Skarsgård normalt när man, i lite längre avsnitt, får höra Svens tankar; tankar och dagdrömmar om ett annat liv. Sven har också syner där han ser änglar som talar till honom.

Sven representerar för mig en ren oskyldig känsla, nästan som ett barns glada inställning till livet, medan fabrikören är ren egoistisk girighet. Fabrikören skyr inga medel för att få som han vill. När Sven flyr och flyttar in hos en grannfamilj blir han pur ondska. Fabrikören vill att Sven ska bo och jobba hos honom eftersom han inte behöver betala lön till Sven. Istället får Fabrikören själv pengar från fattigvården för att han ger honom mat och logi.

Bildmässigt är det riktigt snygg och med en hel del surrealistiska bilder. Jag gillar de skånska landskapsmiljöerna i både sommar- och vinterskrud. Regissör Alfredson får till ett slut på filmen som är riktigt starkt och mäktigt. Musiken, Verdis Requiem, är maffig och bidrar till den episka känslan.

4/5

%d bloggare gillar detta: