Focus (2001)

Här kommer en kort gammal preblogg-text om en film med William H. Macy i huvudrollen, vilket inte är det vanligaste. Jag kan nog bara komma på en handfull filmer, om ens det, där Macy inte spelat en biroll utan varit helt i fokus. Edmond och State and Main är två exempel, även om nog State and Main är mer av en ensemblefilm (precis som PTA-filmerna Magnolia och Boogie Nights). Texten, om man nu kan kalla det en text, skrevs i oktober 2007.

Focus är en standardmässig amerikansk rulle som tar upp det judehat som fanns i USA under, i det här fallet, andra världskriget. William H. Macy – som spelar en man som efter att ha skaffat svartbågade glasögon blir tagen för jude och trakasserad – gör en habil insats, liksom övriga inblandade skådisar. Det gäller även regissör, fotograf, kompositör och manusförfattare som alla gör sitt jobb utan att på nåt sätt glänsa. Historien känns tillrättalagd och övertydlig, och mot slutet slogs det in öppna dörrar en masse. Nä, filmen känns faktiskt opersonlig och tråkig helt enkelt. Inget jag tänkte på efteråt eftersom det för mig inte fanns nåt att direkt fundera över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

State and Main

State and MainTitel: State and Main
Regi: David Mamet
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Ett filmteam intar en amerikansk småstad för att spela in filmen The Old Mill. Mill betyder ju kvarn och i stan ska det finnas en gammal kvarn. Perfekt inspelningsplats. Tyvärr upptäcker man att den påstådda kvarnen brann ner för flera år sen. Vad göra? Jo, skriv om manuset förstås. Regissören (William H. Macy) instruerar manusförfattaren (Philip Seymour Hoffman) som motvilligt försöker sig på en rewrite för att ta bort den viktiga kvarnen ur handlingen, allt medan filmens två stjärnor vill ha mer betalt för en nakenscen (Sarah Jessica Parker) eller försöker (inte) hålla fingrarna borta från stans unga tjejer (Alec Baldwin).

Det här lät som en perfekt mysig rolig liten film med både Macy och Hoffman. Det kunde väl inte gå fel? Jag var ganska säker på en trevlig stund och en film som kanske skulle likna den underbara Living in Oblivion. Det enda som oroade var att David Mamet var regissör och även om jag inte ogillat de filmer som jag har sett så har jag inte heller dansat jenka efter att jag sett dem.

Åh, nej! Fy fan vad tråkigt det här var. Vad är det med Mamet?! I hans filmer så är det som att skådisarna är som robotar. Är det så han vill ha det? Tydligen är det det. Och tydligen, har jag förstått, så det bara ett fåtal skådisar som klarar av att leverera hans märkligt stela dialog med rätt känsla. Baldwin ska vara en dem. Ja, Baldwin är nog bra på det men i vilket fall så blir det inte filmer som jag gillar. Åtminstone inte den här filmen. Den enda rollfiguren som jag kände nånting för var nog Hoffmans. Hans kärleksintresse (Rebecca Pidgeon, fru Mamet) däremot känns som en android utan känslochip. Det blir en massa snack men det leder ingenstans. Jag som hade trott på en trevlig indiekomedi. Det finns en hel del smarta detaljer i den smarta handlingen men det ger ingenting i slutändan förutom att det är smart. Bu!

Nu undrar jag bara om och när jag ska se hyllade Glengarry Glen Ross? Jag undrar också om mitt problem med Mamet är kopplat till att han i grunden är pjäsförfattare?

2/5

Drag Me to Hell


Titel: Drag Me to Hell
Regi: Sam Raimi
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Christine (Alison Lohman) spelar en duktig flicka. En sån som väntar och hoppas på den där befordran men som får hämta chefens lunch och förmodligen bli sidsteppad av nya killen på kontoret trots att det är hon själv som lär upp honom. Christines pojkvännen (Justin Long) är snäll om än något av en torrboll (han samlar på mynt!) men hans föräldrar, framförallt mamman, har högre krav än nån jänta från landet som jobbar på bank.

När så tillfället yppar sig, så som det brukar göra på film, så har Christine chansen att göra ett intryck på sin chef (David Paymer). En stackars gammal zigenar-tant (Lorna Raver) sitter nämligen framför hennes skrivbord och hoppas på att få ett nytt anstånd av banken där Christine jobbar. Stu, den nya killen, kan ju enligt chefen ta de där jobbiga besluten, men kan Christine göra det? Well, som ni gissat så tar hon ett JOBBIGT beslut, och avslår tantens anstånd. Och det skulle hon inte ha gjort. Tanten blir nämligen rasande och åkallar getdemonen Lamia för att dra henne ner i helvetet inom tre dagar. Muahaha.

Resten av filmen blir jobbig, minst sagt, för Christine. Besöket hos pojkkvännens föräldrar när hon ska göra ett gott intryck går väl inte helt smärtfritt. Saker kommer till liv, Christine ser syner, får smällar på käften av osynliga händer, sjalar kan plötsligt materialisera sig och försöka strypa henne, på natten vaknar hon av att tanten kräks ut insekter och larver i hennes ansikte. Haha, ja, hon har det inte lätt stackars Christine.

Hon går till ett medium (Dileep Rao) för att få hjälp. Kanske ett djuroffer kan hjälpa, hon har ju en kattunge? Inget verkar hjälpa och de tre dagarna börjar gå mitt sitt slut. Kanske finns ändå nån eller nåt som kan hjälpa?

Jag måste säga att jag var lite skeptisk till den här Sam Raimi-rullen. Det jag hade hört var att det skulle vara Raimi i fin gammal Evid Dead-form. Fast grejen är att jag har sett ettan i den serien och var inte alltför förtjust. Jag hade problem med den överdrivna splatter/humor-skräcken. Men: Nu funkade det klockrent, vilket kanske märks på texten så här långt. Jag var underhållen från början till slut. Jag skrattade högt ett antal gånger. Samtidigt som det är roligt har man fått till en bra stämning, med bra äckelfaktor bitvis. Jag vill åtminstone inte bli biten av en dreglig tant som tappat sin löständer.

En sak jag gillade är att Raimi lagt in element som man känner ifrån romantiska komedier, som i scenerna på Christines jobb eller vid besöket hos de blivande (förhoppningsvis) svärföräldrarna.

Alison Lohmans ska ha en stor eloge. Hon gör en härlig insats som den vilt kämpande Christine. Och just när man tror att hon kanske har klarat sig ur knipan så…

4/5

%d bloggare gillar detta: