A Walk Among the Tombstones (2014)

A Walk Among the Tombstones

…I will look for you, I will find you, and I will kill you.

Den här Liam Neeson-rullen blev känd som Taken 3 när jag såg den under Malmö Filmdagar. Anledningen var att man inte fick skriva eller prata om filmen direkt efter visningen eftersom den var belagd med ett embargo. Nu gjorde det egentligen ingenting eftersom det inte är en film som leder till speciellt mycket att prata om.

Obs! Det kan förekomma en del spoilers i texten!

Liam spelar sliten f.d. polis som nu spanar privat. Han blir anlitad av en knarkkung i stan vars fru blivit bortförd och kidnapparna har krävt en lösensumma. Liams efterforskningar visar att kidnapparna har slagit till förut och aldrig med lycklig utgång. I själva verket handlar det om sadistiska och mördande kvinnohatare.

Liam har alltså tidigare varit polis men slutade i kåren efter en tragisk händelse några år tidgare. På den tiden Liam missbrukade Liam alkohol och hans frukost bestod av två whisky, en kaffe och ett rått ägg. Nu har han slutat dricka men går fortfarande på sina AA-möten.

Mja, det här kändes som en sämre version av Taken (en bra film) eller en mycket sämre version av Prisoners (en mycket bra film). A Walk Among the Tombstones blev aldrig spännande. I filmen förekommer även en svart unge snubbe som blir en sorts sidekick till Liam. Jag tyckte inte han funkade. Han kändes inslängd för att Liam ska ha någon att vara snäll mot. Snubben pratar roligt med mycket slang och Liam förstår inte vad han säger. Det ska ge skratt. Hmm, det gjorde det inte.

Jag tycker inte filmen leder till något speciellt. Jag blir aldrig indragen i Liams problem eftersom han egentligen inte har några problem. Det är inte hans familj det handlar om och han börjar inte heller dricka igen. En av filmens avslutande scener kan ha varit det sämsta vi såg under Filmdagarna. Under en actionfylld sekvens på en kyrkogård så fryser man bilden på Liam tolv gånger och en speakerröst citerar AA:s tolv steg. Weird.

Om man jämför med Taken så är Liam där betydligt mer badass. Man försöker fånga samma badassness här genom att köra en scen där Liam pratar i telefon med mördarna. Inte lika bra. Dessutom var de där mördarna märkliga. Först döljs deras ansikten. De ska vara mystiska, men sen så får man plötsligt se dem sitta vid frukostbordet i kalsonger och äta fil och flingor. Weird.

Nja, det var en ganska unken film, en sorts äcklig kall känsla. Fast den kan funka om ni vill slötitta på en halvok thriller med Liam någon söndageftermiddag hemma när den släppts på dvd.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallNotis: Den riktiga Taken 3 har premiär redan 9 januari 2015.

A Walk Among the Tombstones har biopremiär ikväll fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan lägger jag till länkar till fler filmspanarrecensioner när de dyker upp.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

SFF13: Parkland

sff_logoParklandTitel: Parkland
Regi: Peter Landesman
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag blev medlockad till Parkland av Fiffi. Det jag visste om filmen var att den handlade om mordet på John F. Kennedy, fast kanske inte direkt om själva mordet utan om händelser och personer lite i periferin. Jag tyckte det passade ganska bra. Dels är mordet spännande i sig. (Spännande kanske är fel ord, men det känns så eftersom det ligger så långt borta, både i tid och plats.) Dels hade jag precis läst ut Stephen Kings senaste tegelsten 11/22/63 som handlar om mordet med en tidsresetwist.

Parkland är namnet på sjukhuset där man förgäves försöker rädda livet på JFK. Det är också hit man för Lee Harvey Oswald (mannen som har pekats ut som den skyldige) efter att han blivit skjuten av nattklubbsägaren Jack Ruby dagen efter mordet.

Under filmen får vi följa en mängd personer: läkarna som arbetade på Parkland, Secret Service- och FBI-agenter, Abraham Zapruder (som råkade filma hela mordet med sin hemvideokamera), Lee Harveys mor Marguerite och hans bror Robert. Jag kan tycka att det är lite väl många personer…

För mig lyckas filmen aldrig få till nån nerv eller spänning. Jag förstår tanken med att se på det hela ur en annan synvinkel. Att se hur händelsen påverkar andra personers liv. JFK och hans fru Jacqueline är inte ens bifigurer. Ett problem för mig är dock att jag aldrig får känslan av att jag är med, där och då. Den digitala kameran skakar och hoppar i början av filmen. Det klipps nåt enormt, för att skapa nerv antar jag. Vi får träffa typ 50 personer inom fem minuter och alla pratar i mun på varandra. Vi får se många män i svarta kavajer och smala slipsar som hoppar in och ut ur bilar. Dessutom gjorde utseendet på själva filmen att jag fick känslan av nån som alldeles nyligen hade åkt till Dallas och nån studio för att filma. Lite samma problem som Michael Manns Public Enemies hade, dvs att tidskänslan försvinner.

Med ovan sagt så fanns det ändå en del att gilla. Bl a var skildringen av kaoset som uppstod efter mordet bra gjord. Man var inte förberedd på nåt sånt här. Många är yra i mössan och man frångår vanligt protokoll. Bästa scenerna i filmen är kanske när först en lokal rättsläkare vägrar låta Kennedys kropp att lämna sjukhuset innan man utfört en obduktion samt den efterföljande smått parodiska sekvensen när agenterna försöker få ombord kistan med Kennedy ombord på Air Force One.

Och med ovan sagt så kan jag ändå inte ge mer än en tvåa till Parkland. Jag känner att den redan börjar sippra ut ur mitt medvetande. Som tur var hann jag skriva ner vad jag tyckte nu.

2+/5

Om visningen: Under den sista veckan på festivalen var det klockslaget 18.30 som  gällde för mig. Tre kvällar i rad, tre filmer som alla började 18.30. Parkland visades lämpligt nog på Park, som ju tyvärr inte har världens mest bekväma säten. Träsmak! Jag kom i hyfsad tid och hann grabba det sedvanliga 7-Eleven-kaffet på vägen. Det var gott om plats när vi gick och det blev väl aldrig helt fullt men nästan. När jag tog av mig i bara t-shirt (jag tycker ofta det är varmt i salongerna) tyckte Fiffi att det var för kallt och använde sin jacka som filt. Annat värt att notera var att killen som satt bredvid mig uppenbarligen hade skakat om sin läsk en del. När han öppnade den sprutade det ut och träffade mig på handen. Jag sa inget.

****

Kolla nu in vad Fiffi tyckte om Parkland. Var det värt att sitta en och en halvtimme i Parks tortyssäten? Även Movies – Noir har skrivit om filmen.

Quantum of Solace

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

Revolutionary Road

Titel: Revolutionary Road
Regi: Sam Mendes
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

När jag såg Revolutionary Road så kom jag att tänka en del på Todd Haynes-filmen Far from Heaven. Haynes regisserade även den förra filmen jag skrev om, Safe. Revolutionary Road var den första filmen jag såg på bio 2009 och jag såg den i mars (!) månad, vilket innebär att jag nog måste ha haft ett rekordlångt biouppehåll. Regissör av Revolutionary Road var Sam Mendes, nu aktuell med den senaste regnfilmen Skyfall.

Oj oj, vad skönt att gå bio var min spontana känsla efter att ha sett filmen. Det var nämligen ett tag sen jag släpade mig till min lokala biograf (ja, faktiskt första gången i år). Filmen jag valde (eller som valde mig) blev Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition bl a) Revolutionary Road där Leonardo och Kate enligt uppgift skulle briljera som det perfekta förortsparet som lever det perfekta livet. Alltså det perfekta förortsparet som försöker göra allt för att slippa undan från just detta – som de själva tycker – instängda liv.

Och briljerade gjorde DiCaprio och Winslet och resten av skådespelarna, minst sagt. Det som imponerande mest med filmen var just skådespeleriet. Minsta biroll är mycket bra, t ex Kathy Bates son med psykiska problem (en sanningssägare av rang) spelad av en sjukt bra Michael Shannon (min kommentar: Intressant med Shannon som ju nu t ex gjort en galet bra insats i Take Shelter). DiCaprio och Winslet brinner för sina roller och har en väldigt bra kemi tillsammans. När det gäller temat i filmen så kommer jag att tänka lite på Mendes egna American Beauty.

Även Todd Haynes Far from Heaven dyker upp i huvudet. Det handlar om förortstristess, viljan att göra nåt men inte våga, den perfekta familjen som inte finns (men som man kanske tror finns hos grannen). Slutscenen är härlig och med svart humor. Revolutionary Road är en intensiv film med tunga dialoger och starka scener. Trycket släpper aldrig riktigt. Alltid bubblar nåt under ytan. Barnen var dock märkligt frånvarande (ja, Winslet och DiCaprio hade två barn i filmen). Filmen kändes ibland som spelad teater, vilket inte alltid behöver vara något negativt.

En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

4-/5

State of Play

Titel: State of Play
Regi: Kevin Macdonald
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

State of Play är en journalist-thriller med inslag av konspirationsfilm. Russell Crowe gör den sunkiga murveln som, lite mot sin vilja, paras ihop med Rachel McAdams (Dagboken) av chefen spelad av Helen Mirren. Det som ska undersökas är ett dödsfall som har en koppling till en känd ”up and coming” politiker (tyvärr spelad av Ben Affleck). Jag brukar (nästan alltid) gilla konspirationsfilmer och State of Play har hela tiden en nerv. Jag kände mig övervakad medan jag såg filmen, vilket helikoptrar, bilder från övervakningskameror, och musik bidrar till. Visuellt är det väldigt snyggt och sterilt, vilket bidrar till den lite obehagliga stämningen.

He, det finns nåt romantiskt över det här med undersökande journalister. De är envisa, påstridiga, representerar liksom den lilla människan, och tar vid där polisen inte längre bryr sig. Crowe är utmärkt i sin roll som just den journalisten. Sen gillade jag även Robin Penn Wright (som trots ganska lite speltid gör något med sin roll). McAdams kanske är aningen för klämkäck med sina smilgropar men ändå ok. Affleck: nja. Filmen handlar en del om papperstidningen vs Internet och papperstidningens förestående (?) död. Filmens hela känsla påminde en hel del om The Wire. Fotot och sättet att berätta påminde om hela den serien, och i den femte och sista säsongen av The Wire fokuserar man på just tidningsmediet. State of Play är trots en del journalistromantik och klichéer spännande och klart sevärd.

4-/5

PS. Själv gillar jag verkligen att läsa pappers-DN till frukosten, men en sak som kändes aningen fånig i filmen var att Spoiler man höll på med antika ”stoppa pressarna”-fasoner när den stora nyheten skulle publiceras i slutet. Kändes lite fånig då man idag självklart skulle publicera direkt på nätet Spoiler slut men jag antar att det var ett sorts inlägg i debatten.

%d bloggare gillar detta: