Gone Girl (2014)

Av någon anledning hade jag totalt missat att David Fincher skulle komma med en ny film. För några år sen var ju Fincher en av de hetaste regissörerna. Sen kom The Curious Case of Benjamin Button och en Stieg Larsson-filmatisering. Kanske var det då som Fincher litet försvann från min filmradar. Benjamin Button såg jag aldrig (den var ju så låååång!) och The Girl with the Dragon Tattoo tyckte jag faktiskt var sämre än den svenska originalet.

Någon gång i slutet av sommaren hörde jag, eller snarare läste på Twitter, om en ny hajpad film som hette Gone Girl där Ben Affleck spelade en man vars fru försvinner. Afflecks rollfigur, Nick Dunne, blir givetvis själv misstänkt för det eventuella mordet. Själv hävdar han förstås att han är oskyldig. Samtidigt som polisutredning startar drar även en mediecirkus igång kring fallet.

Jag tror jag såg den här filmen under helt perfekta förutsättningar. Jag visste i princip ingenting om handlingen. Jag visste inte att den byggde på en roman av Gillian Flynn (som även skrivit filmens manus). Jag trodde det var en ren thriller… vilket jag inte skulle säga att det är. Istället blir filmen en blandning av thriller och svart satir. Under visningen så hade jag, helt oväntat, riktigt roligt. Jag fann stora delar av filmen härligt roliga. Den tar oväntade vägar som jag inte var beredd på, vilket gjorde att jag ofta satt och småskrattade och samtidigt skakade på huvudet åt det jag såg.

Rosamund Pike. Vilken tjej! Hon har tidigare bara gett ett frostigt (ehe) intryck och inte stuckit ut för mig. Jag kan bara minnas att jag har sett henne i den där Bond-rullen som tydligen kom 2002 (fasiken vad länge sen!). Här är hon perfekt som den perfekta frun för slackern Nick Dunne. Eller hur perfekt är hon och är Dunne bara en slacker? Nåväl, de två förtjänar varandra kan man säga.

Gone Girl

Kim Dickens. Haha, Kim Dickens. Vet ni vad hennes rollfigur heter i Gone Girl? Jo, Rhonda Boney. Ja, jag vet inte, en händelse som ser ut som tanke? Hon är hur som helst kanske min favoritfigur i filmen. Boney är polisen som utreder Gone Girl-fallet. Hon är duktig, misstänksam och har en skön torr humor. Som assistent har hon unge polisen James, spelad av Patrick Fugit som vi känner igen från Almost Famous. ”Should I know my wife’s blood type?”. Underbart.

Tyler Perry. Tyler Perry? What? Han är ju bara regissör trodde jag. Nej, jag förväxlar nog honom med Lee Daniels. Well, här spelar han en kändisadvokat som tar sig an att försvara Nick. Här finns kosing att tjäna. Här ska spelas ett mediespel. Varje scen Perrys advokat är med i tyckte jag var härlig. Inför ett tv-framträdande ska Nick Dunne tränas för att inte se för självgod ut. Så fort han glider över i självgodhet kastar Perrys advokat godis på honom. Efter att ha fått ett antal geléhallon i ansiktet är Dunne till slut redo för sitt framträdande. LOL. Här blir filmen skön mediesatir. Eller satir och satir. Förmodligen är det inte så långt från verkligheten alls.

Jag har sett att en del tycker att filmen är obehaglig att se, att den är jobbig och att personerna är vidriga mot varandra. Well, kanske det. Själv såg jag det mer som en satir där jag inte blev känslomässigt drabbad alls. Jag hade bara roligt, speciellt under andra halvan där filmen verkligen tar ut svängarna.

Oj, jag höll på att glömma musiken. Eller musiken och musiken, det känns som fel ord. Jag syftar på ljudspåret som alltså Trent Reznor och Atticus Ross står för. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var nervigt och påträngande utan att ändå ta fokus från bilderna. Mycket bra.

Eftersom det är David Fincher som står vid regispakarna så är Gone Girl givetvis rent hantverksmässigt en utsökt film och därför blir det en fyra i betyg. Årets The Wolf of Wall Street, fast bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fripps filmrevyer och Flmr om Gone Girl. Tidigare har Fiffis filmtajm, Rörliga bilder och tryckta ordMovies – Noir, The Nerd Bird, Filmparadiset och Toppraffel plitat ner sina tankar och så har Har du inte sett den? och Den perfekta filmen podpratat om sina diton.

The Girl with the Dragon Tattoo

Rooney MaraTitel: The Girl with the Dragon Tattoo
Regi: David Fincher
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det var ganska mycket hysteri svenska medier när det stod klart att det skulle komma en Hollywoodfilmatisering av Stieg Larssons succédeckare, och att det dessutom var David Fincher som skulle stå för regin. David Fincher! Som Micke Blomkvist skulle vi få se James Bond aka Daniel Craig och de unga heta Hollywoodtjejerna slogs om att få spela Lisbeth Salander. Det var många som gick upp i brygga i film-Sverige. När sedan inspelningarna startade, inte nånstans i USA utan i Sverige (!) blev hysterin inte mindre. För en gångs skulle hade man i denna remake valt att inte flytta handlingen till USA som t ex i Let Me In där det hela inte utspelades i ett snöigt Blackeberg utan i ett soligt New Mexico. Jag drogs nog själv med lite i hysterin och letade efter filmteam när jag rörde mig i Stockholm eller Uppsala.

Obs! Det förekommer nog en del spoiler nedan för er som inte sett filmen.

Beslutet att go all in när det gäller det svenska funkade inte för mig. Det är möjligt att man har tänkt så att det exotiska Sverige är en så stor del av handlingen att det inte går att ändra på. Att det liksom är för känt att det är just Sverige det utspelas i. Det är mycket möjligt att det funkar för icke-svenskar men för mig blir det bara fånigt när Daniel Craig försöker säga ”Hedeby” på nåt sorts svenskt uttal trots att han i övrigt pratar brittisk engelska. Men Salander (Rooney Mara), ja, hon pratar nån sorts Fargo-engelska. Njaaee, sånt här stör mig, sorry.

Faktum är att inte mycket känns rätt för mig. Faktum är att det mesta känns fel. Allt känns genomstressat, trots att filmen precis som den svenska är för lång. Salander är ingen power girl. Hennes beteende känns påklistrat snarare än naturligt. Man har ändrat på vissa saker som gör att kanterna på Salander känns lite mindre skarpa. Hon blir mer sårbar. Jag gillar det inte.

Sen har Blomkvist plötsligt fått en dotter som är en rackare på bibelcitat. Jaha, varför har man gjort den ändringen? Det var ju Salander som skulle komma på det där med bibelcitaten. Haha, nu börjar låta riktigt gnällig märker jag, men vafan, det bjuder jag på.

Ytterligare en detalj som gjorde Salander sämre var att hon här inte har möjlighet att göra nåt för att rädda Martin i slutet i bilen. I den svenska väljer hon tydligt att INTE rädda honom trots att hon har chansen. Var det inte t.o.m. så att hon släpper en tändare som gör att bilen tar eld? Eller har jag drömt det? Eller var det i boken det var så? Nåväl, det är en tydlig skillnad i alla fall. Och jag gillar det bättre när Salander är mer badass.

Visst, filmen är snyggare, mycket snyggare, och möjligen mer spännande, än den svenska. Skådisarna gör sitt jobb. Mara är riktigt bra som Salander, det är bara det att jag gillade karaktären bättre i originalfilmen. Craig, det måste jag erkänna, känns lite trött här. Det kan faktiskt inte bli godkänt till The Girl with the Dragon Tatto. Så det så.

2/5

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om filmen och hon tycker lite annorlunda än jag.

Zodiac

Titel: Zodiac
Regi: David Fincher
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en gammal recension av den möjligen underskattade filmen Zodiac. Jag såg och skrev om David Finchers film 2009.

Ah, det här var en positiv överraskning. Jag vet inte, men det var liksom ingen hausse kring den här filmen och Panic Room var ok men inget mer, så jag hade inga stora förväntningar egentligen. Vad jag fick var en fantastiskt välgjord och ambitiös film. Den är spännande utan att vara spektakulär. Handlingen är krypande och ganska långsam, men som jag skrev så finns det en spänning hela tiden. Jag tycker den påminner lite om PTA:s filmer, typ Boogie Nights, även fast temat är annorlunda. Det är ambitiöst och handlingen sträcker sig över lång tid med en skön tidskänsla. Skådisarna är klockrena i sina roller. Nä, det var verkligen en njutning att se Zodiac och det var bara skönt att den var lång.

4/5

Inför Prometheus: Alien³

Titel: Alien³
Regi: David Fincher
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Obs! Som vanligt när jag skriver om en Alien-film så förekommer det spoilers, bara så ni vet.

Om ni ser del två i Alien-serien, alltså Aliens från 1986, så ska ni se till att kolla igenom hela eftertexterna. I slutet av den version jag såg så förekommer precis i slutet av eftertexterna när musiken har tystnat ett ljud. Det är ett ljud som man känner igen. Det är ljudet av ett Alien-ägg som öppnar sig. När jag hörde det, och det var första gången jag hörde det nu när jag såg Aliens, så blev jag ganska exalterad. Det kändes som om jag hade avslöjat en hemlighet, fått en förklaring till det som sen händer i Alien³. Just den känslan är ett tecken på att det var en bra post-credits scene. Jag tror inte det var första gången, men det var också lite ovanligt med en scen efter eftertexterna som bara består av ljud.

Nåväl, då lämnar vi Aliens och går över till David Finchers försök att göra de tidigare filmerna i serien rättvisa. Eftersom jag hade sett, eller snarare hört, den där ”efter eftertexterna”-scenen så visste jag att någon eller några av personerna ombord på räddningskapseln som kraschlandar på fängelseplaneten Fiorina 161 förmodligen hade blivit infekterade med en liten bebis-Alien i sina bröst. Dessutom såg jag den förlängde versionen av Alien 3 där vi faktiskt under förtexterna får se en spindel-Alien krossa glaset på Ripleys kryokammare för att sätta sig på hennes ansikte.

Kapseln kraschar alltså på en fängelseplanet som endast bebos av män. Den enda som överlever kraschen är Ripley och hon tas om hand av läkaren Clemens, spelad av en personlig favorit i form av Charles Dance. Dance är som en blandning av Anthony Hopkins och Ben Kingsley. Eller så är han bara britt, helt enkelt. Hur som helst, jag gillar hans sätt att prata. På den isolerade planeten har det uppsått en religiös rörelse ledd av Dillon (Charles S. Dutton). Att hänge sig till en tro kan väl vara ett sätt att hålla sig vid liv i sådana jobbiga förhållanden, rent mentalt, som männen lever i. Läkaren och vetenskapliga Clemens är förstås skeptisk men låter (också förstås) de troende hållas.

Den tredje dominerande personen på planeten är fängelsedirektören Andrews (Brian Glover). Han är en ganska ointressant karatär. Han vill inget annat än att hålla ordning. Ripley som ju till skillnand från alla männen på planeten är kvinna måste helt enkelt hålla sig på sitt rum tills det anländer ett skepp som kan hämta henne. Annars kan ju våldtäktsmännen och mördarna få idéer.

”Given the nature of our indigenous population, I would suggest clothes. None of them have seen a woman in years… Neither have I, for that matter”

Hur skulle Fincher nu tackla det hela? Skulle det bli vapen och monster i kubik (ehe)? Nej, Fincher går tillbaka till ettan i serien i viss mening. Vi får inte se speciellt mycket av monstren eller snarare monstret i singularis. På planeten finns inga vapen. Det hela är egentligen ett sorts kammarspel i ett fängelse. Och jag tycker det funkar. Fincher har fått till en ganska bra lite klaustrofobisk stämning. Dessutom finns det en ny vinkling då Ripley dels vet att hennes tid i livet är räknad samtidigt som hon inte kan attackeras av monstret eftersom hon bär på dess avkomma.

Den version jag såg nu var den förlängda versionen, kallad Assembly Cut. Tidigare har jag bara sett bioversionen. Det finns några skillnader, t ex räddas Ripley av Clemens efter att ha spolats i land från havet (i bioversionen räddas hon från den kraschade kapseln). I den förlängda versionen känns hennes förhållande till Clemens därmed lite starkare. Det finns flera skillnader. I bioversionen så är det en hund som råkar ut för en spindel-Alien och blir värd för ett monster som sen föds ur hunden. I Assembly Cut är det istället en oxe. För övrigt är just dessa scener riktigt bra. Fincher klipper mellan monstrets födelse och begravningen av de som omkom i kraschen med räddningskapseln.

En sak som slog mig när jag såg slutet i Assembly Cut är att bioversionen är så himla mycket bättre just här. I bioversionen så faller Ripley ner i den brinnande smältugnen precis när monsterdrottningen föds och hon håller kvar monstret för att se till att hon verkligen förintas tillsammans med henne i lågorna. Effektfullt. I Assembly Cut — så faller hon bara ner i lågorna. Just det här var en av mina favoritscener i filmen när jag såg den första gången och att den var ändrad till det sämre i den förlängda versionen kändes skumt. Hmm, inte bra. Jag tycker nog generellt att Assembly Cut känns lite segare, lite sämre.

Nu skulle jag gärna höra vad Henke har att säga när det gäller skillnader mellan bioversonen och Assembly Cut. Han påstår nämligen att a: i traditionell västerländsk film har man två vändpunkter och b: i bioversionen av Alien³ är den andra vändpunkten bortklippt vilket sänker filmen. Henke får jättegärna upplysa mig och andra intresserade vad det var för händelse som var den andra vändpunkten i Assembly Cut.

Nu återstår bara betyget… och en recension av Alien: Resurrection och sen är vi redo för Prometheus, förhoppningsvis i två dimensioner. 2D-biljetterna släpps imorgon onsdag enligt uppgift.

3/5

The Social Network

Titel: The Social Network
Regi: David Fincher
År: 2010

En klart intressant rulle där vi får oss till livs lite företagsekonomisk nutidshistoria och återigen får se hur stora saker ofta börjar i det lilla. Det märks att det är Aaron Sorkin som har skrivit det dialogtunga manuset. Jag tycker The Social Network mer känns som Sorkins film än Finchers. I vilket fall så är det en mysig film, en sorts ”uppgång och fall”-historia även om fallet i det här fallet inte var så farligt kanske. Men något av en downer är det väl att sitta i ett sterilt konferensrum och refresha en Facebook-sida för att se om en gammal flickvän vill bli vän eller ej.

Jag gillar nästan Justin Timberlake bäst i filmen som snabbsnackande slarversuccén Sean Walker. Jesse Eisenberg är givetvis också bra även om jag nästan kan tycka att Zuckerberg som rollfigur har vridits till några varv för mycket. Han känns nästan som en karikatyr, vilken kanske är nödvändigt för att få till en bra historia. Alla i filmen känns ganska normala förutom just Zuckerberg som känns som ett social missfoster (möjligen har han Asperger?).

En sak som var lite rolig var det märkliga filmfotot i början av roddtävlingen där det såg ut som om man filmade en modell av ett miniatyrsamhälle. En grej jag däremot inte gillade var de cgi:ade utandningsmolnen som dök upp då och då.

Eduardo Saverin framställdes inte som speciellt smart. Gjorde han någonting vettigt förutom att bidra med pengar? En töntighet: När Zuckerberg snackar med en kompis och sen springer iväg efter att ha insett att han måste lägga till en ny funktion för att kunna visa ”relationship status”. Det kändes lite väl konstruerat. Men, men, filmen har en skön episk känsla över sig och den är välgjord på de flesta punkter.

4-/5

PS. Man kan väl säga att bilden av det amerikanska studentlivet som filmen ger inte är speciellt smickrande.

%d bloggare gillar detta: