True Legend


Titel: True Legend (Su Qi-Er)
Regi: Yuen Woo-ping
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

True Legend är en härlig klassisk martial arts-saga med den äkta legenden Yuen Woo-ping tillbaka i registolen. Den gamla martial arts-koreografen visar faktiskt var skåpet ska stå. Filmen är inte fylld med datoranimerade naturscenerier. Nej, här har man haft en större budget (om det nu är budgeten det hänger på) och filmen är istället vacker med äkta natur. Vi får se riktiga berg, skogar, floder osv, och det hela är riktigt tjusigt. Visst, några cgi-miljöer förekommer men filmens känsla är övervägande mustig.

Filmens skådisar är genomgående bra. Bl a dyker favoriten från Crouching Tiger, Hidden Dragon Michelle Yeoh upp, och så får vi se David Carradine i sin sista roll (tror jag det var?). Filmen är faktiskt dedikerad till Carradine.

Det hela börjar med ninjaliknande krigare som slåss i en sagolik borg/grottmiljö. (Under filmens inledning är det bara svärd som gäller vilket jag ofta tycker begränsar hur fantasifulla fajterna kan bli.) Vår hjälte Su Can (Zhao Wenzhuo) räddar en prins från döden och blir lovad en guvernörspost. Su Can som är hyvens kille vill sluta i det militära och tycker istället att hans styvbror Yuan (Zhou Xun) ska få posten. Yuan tycker Su Can är en riktig bror duktig. Han accepterar dock guvernörsposten men hatar i hemlighet Su Can.

Vår hjälte Su Can lever nu i lycka under en tid med son och en vacker fru. Han driver en kung fu-skola och allt verkar bra men nu dyker förstås den nu onde styvbrodern upp. Brodern har tränat upp sig och har lärts sig kontrollera den farliga tekniken Giftfyllda Näven. Den Giftfyllda Näven, helt underbart. Man stoppar ner händerna i skålar med skorpioner, får deras gift i blodet men på nåt sätt kan man styra det och istället föra över det till sin motståndare. Som sagt, underbart. Det påminner en hel del om den gamla Shaw Brothers-rullen Five Fingers of Death där man istället för skorpioner stoppar nävarna i glödande kol.

Under den här delen av filmen fajtas man med svärd men även ibland enbart med händerna. Vår hjälte får även träffa på den ondes styvbroderns medhjälpare, tvillingparet med med det trevliga namnet Järntvillingarna.

Nu kommer ett avsnitt som vi sett i andra martial arts-filmer. Hjälten är utslagen och måste träna upp sig. Han gör ute på landet där han kör klassisk träning genom att lyfta hinkar fyllda med vatten med fingrarna eller så slår han nävarna mot ett trädstam för att öva upp styrkan. Han träffar också på en vis gammal man med lång vitt skägg, precis som det ska vara. Efter detta är det bra fajtingscener, mycket beroende på att man nu bara använder händerna, vilket jag nästan alltid gillar bättre.

True Legend är en lång film. Vid ett tillfälle trodde jag filmen var slut men den fortsätte ett tag till. Under filmens sista del får vi lite klassisk fajting i duellform. Nu är det onda västerlänningar som utmanar kineser men slår ut dem så att de dör. Vår hjälte är på botten men har nu lärt sig Drunken Fist, den klassiska men svåra tekniken som vi bl a sett Jackie Chan utöva i Drunken Master.

Ja, ni förstår ju, det måste bli ett högre betyg än en simpel trea till Yuen Woo-pings återkomst. En orsak till fyran är nog att jag börjar bli lite bevandrad inom ämnet kung fu-film och därför snappar upp referenser och vet vad som väntar.

4-/5

The Serpent’s Egg


Titel: The Serpent’s Egg (Ormens ägg)

Regi: Ingmar Bergman
År: 1977
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

The Serpent’s Egg är en något märklig skapelse. Dino De Laurentiis, som ligger bakom så skilda filmer som t ex Tre dagar för Condor, Blue Velvet och Manhunter, producerar. David Carradine spelar huvudrollen som trapetskonstnären Abel som är utan jobb i det fattiga Berlin på 1920-talet. Efter att Abels bror tagit livet av sig faller Abel allt mer in i en paranoid värld där mystiska saker händer samtidigt som Abel försöker dämpa sin ångest genom att ständigt vara full. Liv Ullmann spelar Manuela, frun till Abels bror, som försöker hjälpa Abel.

Mmhm, Bergman på engelska, hur funkar det? Mja, helt ok, men det känns som om det riktiga djupet och den riktiga spetsen saknas. Dessutom får vi dras med en massa tyskar som pratar engelska med tysk brytning. Anledningen är att alla är tvungna att prata engelska eftersom huvudpersonen Abel inte kan ett ord tyska (trots att han är en cirkusartist som rest runt i världen under flera år). Det förekommer en mängd scener där folk förklarar varför de kan engelska; ”Jo, jag studerade i England i unga år”. Det blir fånigt till slut. Även Abel får förklara ett antal gånger att han inte kan tyska, inte ett ord, inte ens danke vad det verkar.

Ok, om vi för tillfället släpper det här med språket så får jag väl säga att några scener är riktigt bra. T ex när Manuela biktar sig för och ber tillsammans med en präst. Prästen spelas av en amerikan (James Whitmore) och eftersom engelska är hans modersmål så blir också scenen riktigt bra. Hmm, då var vi tillbaka vid det här med språket igen, haha. Lika bra att fortsätta på det spåret: Carradines modersmål är också engelska, vilket är tur. Ullmanns engelska är helt ok, förutom när hon ska spela med extra stora känslor. Då är det som om hon glömmer bort grammatiken och uttalet, vilket är fullt förståeligt men det gör ändå att upplevelsen blir sämre.

Det är alltså Berlin på 1920-talet som är spelplatsen och här råder kaos. Bergman beskriver ondskans uppkomst och jag tänker en hel del på Michael Hanekes Det vita bandet. Bergman är mer direkt än Haneke, t.o.m. titeln beskriver att det är nazismens och ondskans födelse vi ser. Någonstans i min hjärna kändes filmen tråkig men någon annanstans så fångade den mig. Det är en två timmar lång film men tiden gick ändå ganska fort. Det förekommer inte så mycket dialog (vilket är tur) utan Carradine raglar mest omkring full, eller så är han timid och tyst, säger ingenting. Carradines Abel är i filmen främst en betraktare av de galenskaper som förekommer. I slutet får vi se en riktigt stark sekvens med en tidig ”doktor Mengele”-karaktär som här givetvis heter Vergerus i enlighet med Bergmans namngivning av sina onda karaktärer som t ex biskopen Vergerus i Fanny och Alexander.

3-/5

PS. En trevlig överraskning var att en ung Glynn Turman, den svarte borgmästaren Clarence Royce från The Wire dök upp i en liten roll när Abel besökte några prostituerade. En märklig men ganska bra scen, för övrigt. (Om ni fortsätter läsa min blogg kommer ni märka att jag ganska ofta återkommer och refererar till vad jag tycker är världens bästa tv-serie, The Wire.)

PPS. Mot slutet av filmen får vi också plötsligt se en grymt snygg, avlång och röd nattklubbslokal dit Abel kommer för att köpa en flaska sprit, se nedan.

%d bloggare gillar detta: