2 x Musikfilmer

Jag insåg plötsligt att jag har sett och gillat en hel del filmer om musik, och då pratar jag alltså musikfilmer, INTE musikalfilmer. Stor skillnad. Några exempel är Junun20,000 Days on Earth, Soul PowerRammstein in Amerika, Pink Floyd The WallJanis: Little Girl BlueMichael Jackson’s Journey from Motown to Off the WallMetallica: Some Kind of Monster och Searching for the Wrong-Eyed Jesus. Här kommer nu två korta preblogg-texter om två konsertfilmer. Texterna skrevs i juni 2003 då SVT körde ett sommartema med musikfilmer. Och allra sist kommer ett poddcasttips.

 

Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1973)

Ziggy Stardust and the Spiders from Mars är en konsertfilm där vi får se David Bowies sista uppträdande som sitt alter ego Ziggy Stardust (som ska föreställa en rockstjärna från rymden). Nja, bild och ljud är väl inte de bästa och sen var det inte mycket annat förutom själva konserten. Jag hade gärna sett nåt mer vid sidan om scenen. Sen måste jag säga att Bowies scenkläder nog är det fulaste jag sett. Var det nån annan som såg filmen? Hur som helst, ruskigt fula. Bl a en sorts kort kort kimono. Filmen om Woodstock var flera klasser bättre. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Woodstock (1970)

Det här var en härlig film om Woodstock-festivalen 1969. 3,5 timmar lång med FLUM, naket, droger och inte minst härlig musik. Santana, Canned Heat och Richie Havens tyckte jag var bäst. Förutom musiken är det ett skönt tidsklipp: kläderna, orden (groovy, far out, cat, man, etc), inställningen hos människorna, osv. Ändå känner man igen många frågor från nu. Motstånd mot kriget (Vietnam), mot polisen, problem med myndigheter, osv. Till festivalområdet kom nästan en halvmiljon människor och hela området utropades till katastrofområde. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

TIPS!

Vill du förkovra dig inom ämnet David Bowie och samtidigt lyssna på två snubbar som vet att uppskatta Bowie bra mycket mer än jag, och som dessutom backar upp sin uppskattning med kunskap och vältalighet, kan jag rekommendera att lyssna på säsong två av Shinypodden där Henke och hans kompis Olof går igenom hela Bowies digra katalog, en skiva per poddavsnitt. Det senaste avsnittet handlade om just albumet The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars från 1972.

The Prestige

Titel: The Prestige
Regi: Christopher Nolan
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

För några dagar sen såg Joel på Deny Everything för första gången Christopher Nolans The Prestige och han gillade den väldigt mycket. På Twitter efterlyste han upprört fler recensioner av filmen. Här kommer mitt korta omdöme.

The Prestige är en mysig (jul)film med trollkarlar, sekelskiftesmiljöer i London, experiment med vetenskapsmannen Tesla (David Bowie!), och så lite… sci fi, eller vad man ska kalla det. Christian Bale och Hugh Jackman är antagonisterna som slåss om positionen som Londons trollkarl numero uno. Just den där vetenskaps/sci fi-biten tyckte jag var lite malplacerad i och med att Teslas maskin kändes alltför osannolik i den tid som filmen utspelas i. Detta medförde att min ”suspension of disbelief” förstördes en aning. Sen är jag a tad bit less på filmer där hela konceptet bygger på Den Stora Twisten. Det börjar bli uttjatat nu. Annars var det roligt att se veteranen Michael Caine som bidrog till en skön stämning. Möjligtvis hade filmen fått en fyra om inte visningen störts av att biografmaskinisten (förmodligen stolt medlem av ledighetskommitén) var och tog en fika istället för att se till att skärpan var inställd rätt från början.

3+/5

****

Själv såg jag The Prestige julen 2006. Varje jul sen år 2000 så har vår familj kollat på en biofilm på Annandagen, och det är jag som bestämmer vilken film vi ska se (vilket ansvar!). De filmer vi har sett hittills har varit: Unbreakable, Sagan om ringen, Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst, Masjävlar, King Kong, The Prestige, Arn – Tempelriddaren, Australia, The Imaginarium of Doctor Parnassus, Himlen är oskyldigt blå och Simon och ekarna. Vilken film blir det i år? Ja, jag funderar på Life of Pi.

Twin Peaks: Fire Walk with Me


Titel: Twin Peaks: Fire Walk with Me
Regi: David Lynch
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Långfilmsversionen av Twin Peaks är en prequel och utspelas alltså tidsmässigt innan tv-serien. Vi får följa FBI-agenten Desmond (Chris Isaak) utreda ett mord på servitrisen Teresa Banks. Mystiska ringar, mikroskopiskt liten papperslapp med bokstav under fingernagel, och andra konstigheter dyker upp (en märklig och typiskt Lynchig cameo av David Bowie t ex). Det går dock inte så bra för Desmond, han försvinner nämligen spårlöst. Efter detta hoppar vi ett år framåt i tiden och får träffa Laura Palmer & Co i Twin Peaks och följa Lauras sista veckan i livet och träffa superonde demonen Bob. Muahahaha.


Lynch + dvärg

Det var en trevlig känsla att åter komma in i lite Twin Peaks-stämning. Fan, jag måste säga en sak direkt: Lynch är en jävel på att skapa obehagliga och läskiga stämningar. Med en blandning av surrealistiskt (skumt!) bildspråk och suggestivt (typ en susande vind!) ljud så blir det riktigt läskigt bitvis. Vissa delar av serien Twin Peaks var även den läskig. Jag vet inte hur han gör riktigt men man tänker ungefär ”What’s wrong with this picture?!” när man kollar på vissa scener. Allt känns fel på nåt sätt, och så den där vinden som susar hela tiden, och de svajande granarna i den mörka skogen. Burr.


Laura + Bob

Ok, själva filmen är väl egentligen sisådär. Jag har läst att den blev ett dunderfiasko när den visades i en 3-timmarsversion på Cannes-festivalen. Efter det klipptes den ner rejält till drygt två timmar, och ändå känns en hel del scener ganska onödiga och segdragna. Början av filmen är bitvis mycket sevärd. Det är typisk Lynch-känsla med lustiga personer och händelser som man liksom inte kan tänka sig. Det är udda på ett sätt som bara kan vara Lynch. Skönt. Inledningen på delen av filmen som utspelas i Twin Peaks är även den riktigt bra, och här blir det dessutom, enligt mig i alla fall, ganska obehagligt. Läskiga tavlor, demonen Bob på nattligt besök, drömsekvenser med apor, änglar, röda draperier, dvärgar och rutigt golv. Japp, it’s Lynch allright!


Eeh… ok?

Sen urartar (tyvärr) filmen lite med ett alltför långdraget slut med droger, sex och våld i en ganska tråkig soppa. Tur att den klipptes ner kan jag säga. Men jag tycker ändå inte det är dåligt. Lynch är för bra för det men det är inte nån av hans bättre filmer (dock hästlängder bättre än sci fi-kalkonen Dune). Eftersom det är Twin Peaks och eftersom vi får höra lite klassiskt baklängestal framlänges av dvärgen i rummet med röda draperier och rutigt golv så måste jag ändå ge filmen en svag fyra.

4-/5

PS. Just det, musiken av Angelo Badalamenti är suuuuuverän! 🙂

%d bloggare gillar detta: