Into the Wild: 127 Hours (2010)

Äntligen! Äntligen en film som jag verkligen gillade i mitt vildmarkstema. Nu har jag i och för sig inte direkt ogillat nån av de tidigare filmerna (förutom Frozen och The Mountain Between Us) men ingen av filmerna har lyft sig till nån toppnivå. De filmer som jag sett om har hoppat ner nåt snäpp snarare än att de har hållit sin nivå eller blivit bättre.

Danny Boyles 127 Hours såg jag alltså redan 2012 när jag hade tänkte köra temat första gången. Den gången rann temat av nån anledning ut i sanden. Jag skrev aldrig nån regelrätt recension av filmen då förutom några korta stödord. Där konstaterade jag att 127 Hours handlade om betydligt mer än bara om att huvudpersonen ska försöka ta sig loss. Han omvärderar i själva verket hela sitt liv och de beslut han har tagit fram till det ögonblick då han fastnar med handen under det där stora stenblocket ner i den smala och djupa ravinen.

127 Hours är alltså en tvättäkta BOATS om friluftsmannen Aron Ralston (här spelad av James Franco) som satt fast i 127 timmar ute i en ravin i det natursköna Blue John Canyon i Utah innan han till slut kom loss genom att amputera nedre delen av sin arm med en pennkniv.

Filmen inleder i ett furiöst tempo med klipp, musik och starka färger där jag fick lite vibbar från de mer hetsiga delarna av dokumentären Koyaanisqatsi. Boyle använder även en hel del holländska skruvade vinklar. Jag förstod kanske inte riktigt syftet med detta grepp men det såg… skruvat ut. Jag antar att det bidrog till att visa hur Ralston upplevde världen som ett enda stort äventyr, som en enda Burning Man-festival.

Sen stannar plötsligt allt upp när Ralston ramlar ner i ravinen och stenbumlingen landar på hans hand och kilas fast. Direkt inser nog Ralston att det är klippt, och det syns i Francos ansiktsuttryck. Han vet att han inte talat om för nån vart han skulle. Ingen vet var han är, men alla vet att han är dålig på att höra av sig eller svara när man ringer. Så ingen har liksom anledning att bli orolig. Såna tankar strömmar igenom Ralstons huvud skulle jag tro. Varför svarade jag inte när mamma ringde precis i samma stund som jag skulle åka imorse. Om bara…

Filmen är väldigt tajt. Den är bara 94 minuter lång, vilket känns perfekt. Jag tycker inte det finns en död stund, och då utspelar sig ändå den största delen av filmen på ett enda ställe med en enda person. Boyle har lyckats få till en dynamisk film trots dess inbyggda statiska skådeplats.

Det som lyfter filmen för mig är dess känslomässiga och mänskliga innehåll. Mina tankar går till en film som Into the Wild (som ju gett namn åt det här temat). Där hittar vi en annan person som trodde att han inte behövde nån förutom sig själv och naturen. Ralston inser att han faktiskt behöver andra människor och behöver komma loss, inte bara från stenen utan faktiskt komma loss från sitt tidigare liv. För Ralston är utgången mer lyckad än för stackars Christopher McCandless.

Filmen gör även tydligt hur mycket det betyder att inte få grundläggande behov tillfredsställda. Sol, vatten och mat. Man tar dem för givet men när man inte har dem… ja, då märks det. En halv deciliter vatten eller en stråle sol som värmer ditt ansikte.

En helt annan film, jämfört med Into the Wild, som jag drog paralleller till var Saw. Där går ju hela upplägget ut på just det som Ralston brottas med. Vad är du villig att offra för att överleva. Ett finger, en hand, en halv arm, ett ben?

Jag måste passa på att nämna James Franco innan jag glömmer det. Franco är grym i den här filmen. När Franco verkligen går all in för en roll så är han som besatt och äger filmen. Som exempel är det bara att titta på Spring Breakers eller The Disaster Artist. Det är likadant här. Franco har gått all in. Franco verkar vara en digital skådis. Antingen är han strålande eller så är han stel som en pinne som i Oz the Great and Powerful.

Filmen har mig med på resan under hela titten och jag gillar att det hela avslutas hoppfullt. Dessutom funkade det klassiska greppet, som jag inte är nåt större fan av, att visa de verkligen personerna i slutet av filmen. Här bidrar det på ett positivt sätt då det berättar historien vidare och svarar på frågan om vad som hände sen istället för att bara bli sentimentalt eller nån form av uppvisning i hur lika skådisarna är de verkliga personerna.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En ung äventyrare beger sig ut i vildmarken utan att säga vart han ska och fastnar med handen under klippblock.
Miljö: Fina miljöer i Utah: öken, häftiga berg och en vattenfylld grotta.
Djurattacker: Hmm, en korp syns till men inga egentliga attacker förutom några myror.
MacGyver: En del: konstruera pinne med krok för att plocka upp tappat kniv; kasta lasso för att skapa en sele att sova i; plus då förstås ett kirurgiskt ingrepp med enkla medel.

 

Därmed var mitt vildmarkstema med tio filmer (plus bonusfilmen The Mountain Between Us) över. Eller? Vi får se nästa onsdag. Jag tror det dyker upp åtminstone en film till, kanske två. Och nej, det handlar inte om Wild; den har jag redan skrivit om.

 

Som avslutning denna onsdag bjuder jag på några bilder från 127 Hours. Som synes kan man konstatera att filmen är väldigt förtjust i både split screens och dutch angles.

Sunshine (2007)

I väntan på hyllningen av Luc Bessons senaste film (en hyllning som dyker upp här på bloggen på onsdag) så skickar jag ut en gammal preblogg-text om en annan science fiction-rulle. Jag tror Sunshine är en ganska uppskattad film. Själv tyckte jag inte den var så strålande. Texten skrevs i maj 2007.

Solen håller på att slockna. Ett rymdskepp med etniskt mixad besättning skickas för att nuka solen till liv igen, sju år efter det första försöket som misslyckades. 28 dagar senare som ju är en sorts sci fi-skräckis tyckte jag var helt ok. Här har Danny Boyle gjort – eller snarare borde ha gjort – en ren sci fi-thriller. Nu verkar det som att han (min kommentar: eller om vi ska skylla på manuset av geniet Alex Garland?) inte kunde låta bli att blanda in skräck mot slutet vilket blir filmens fall. Fram tills dess ligger filmen på en stabil trea. Det är snyggt, tajt stämning, hyfsade skådisinsatser (där Cillian Murphy skiner mest). Dock gick det inflation i snygga mäktiga klipp med rymdskeppet som sveper förbi framför kameran. Sen var det lite tråkigt med det vanliga upplägget där en efter en av besättningen går åt. Och sen slutet då… haha, ja, det blev nästan lite kalkon där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Slumdog Millionaire

Titel: Slumdog Millionaire
Regi: Danny Boyle & Loveleen Tandan
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Vi fortsätter med ytterligare en Oscarsvinnare som möjligen inte håller måttet. Den här gången 2009 års hajpade vinnare.

Slumdog Millionaire är ett bländverk – en snygg yta men inget innehåll. Miljöerna och färgerna i Bombays slum är väldigt snygga. Vissa scener är ett fyrverkeri av färger och fart. Början av filmen där vi får följa Jamal och hans storebror Salim och deras äventyr för att överleva är spännande, obehaglig men ändå mysig. Jag gillade tågscenerna. Men filmens historia som helhet och speciellt sista halvan är svulstig och bara för mycket. ”Det är ödet”, ”Kyss mig”. Kom igen nu. Hur den här filmen kunde vinna en Oscar för bästa film är ofattbart. Fast ändå fattbart. Filmen trycker på rätt knappar, även för mig. Slutet är en saga men jag gillar det inte, ändå dras jag med trots dravlet. Men filmen passerar gränsen och blir rejält fånig mot slutet. Den klarar sig ändå från att bli underkänd.

3-/5

28 Days Later


Titel: 28 Days Later (28 dagar senare)
Regi: Danny Boyle
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Med jämna mellanrum postar jag recensioner som jag skrivit på andra ställen på nätet och den här gången handlar det om en modern brittisk skräckactionklassiker.

28 dagar senare handlar om en smitta som sprids över England p.g.a. att en grupp djurrättsaktivister släpper lös några schimpanser från ett forskningslabb. Vad de välmenande aktivisterna inte vet är att schimpanserna är smittade med ett sorts raserivirus. Detta virus verkar ha planterats i aporna på ungefär samma sätt som när Alex får sin ”behandling” A Clockwork Orange. Skillnaden är att när Alex efter överdosen av våldsamma filmer inte kunde agera våldsamt, så blir Bubbles & Co som förbytta och fullständigt galna. Vari detta virus består, hur det egentligen uppstått och hur det kan spridas så snabbt, förklaras aldrig. Detta är av mindre betydelse och man accepterar det rätt snabbt eftersom det handlar om en skräckthriller som inte fokuserar på att forskare arbetar i lab med att hitta botemedlet som i exempelvis den mer realistiska Outbreak (1995). I 28 dagar senare dör ju dessutom inte de smittade utan förvandlas i stället till rasande vildar.

Historiens huvudperson är cykelbudet Jim (Cillian Murphy) som efter en olycka ligger i koma på ett sjukhus när smittan bryter ut. När han vaknar — just det! 28 dagar senare — så är sjukhuset övergivet och öde. Detta gäller även ska det visa sig hela London. Då Jim vandrar på öde gator genom London till musik som ger den rätta stämningen är det en av höjdpunkterna i filmen. Faktum är att jag natten efter jag såg filmen drömde om just detta: att vakna upp i en helt öde stad, ensam. Läskigt! Efter ett tag står det dock klart att London inte är helt öde. Förutom en massa döda människor så finns det även smittade och små grupper med överlevare. Efter en del äventyr slår sig Jim och en tjej, Selena (Naomie Harris), ihop med Frank (Brendan Gleeson) och hans dotter Hannah som bor kvar i sin lägenhet högt upp i ett hyreshus. På taket har de ställt ut hinkar, förmodligen alla de kunnat hitta, för att försöka samla regnvatten. Även toaletten är en hink och spolningen består av att man kastar ut dess innehåll från balkongen. Detta fick mig att tänka en del på hur beroende vi är av att el och vatten verkligen funkar. Det är en sak att vandra i fjällen med frystorkad mat för en vecka, stormkök, och vatten från en fjällbäck. Att däremot klara sig en längre tid i en storstad utan el och vatten kräver ju lite mer för att funka i längden, eller hur?!

Efter att ha fångat upp en radiosändning beslutar sig våra hjältar för att ge sig av mot en plats där det ska finnas fler överlevare och även ett botemedel mot smittan. De lyckas ta sig fram till platsen men väl där verkar den övergiven… Vad som händer sen ska jag inte avslöja här men kan väl säga att de som gjorde radiosändningen inte hade helt rent mjöl i påsen.

Det faktum att man använt digital video störde mig inte. Jag tyckte det gav en känsla av att det som hände, hände på riktigt. Riktigt läskigt eller spännande blir det ändå inte riktigt. Jag vet inte varför, men nånting saknades. Nån sorts tyngd kanske. Det är dock genomgående bra skådespelare och musik. I en rätt så lång actionsekvens används samma långsamt stegrande musik som i det öde London. Även i denna sekvens som kommer i slutet av filmen passar musiken bra in. Sen tyckte jag det kändes fräscht med en brittisk film som är en skräckthriller. Jag hade lite samma känsla när jag såg den svenska filmen Den osynlige (2002). Det känns mer på riktigt med svensk miljö (även om det kan bli töntigt ibland i svenska filmer) eller som i fallet med 28 dagar senare, engelsk miljö. Lite uppfriskande känns det också att man slipper vanliga Hollywood-ingredienser som exempelvis en riktig hjälte som klarar skivan med en flicka vid sin sida. Jim är visserligen kanske en sorts hjälte men i början är det Selena som är pådrivande och får ta hand om Jim.

Ok, dags för betyg. Jag pendlar mellan 3 och 4 för denna zombiefilm… ja, rent tekniskt är det nog inte en zombiefilm eftersom ”zombierna” inte är återuppstådda stapplande döda utan det handlar om smittade människor som förvandlas till galningar. Nja, den känns inte tillräckligt tung på nåt sätt för att vara värd en fyra.

3+/5

Spoiler (markera för att läsa)

Om man sett Day of the Dead (del 3 i Romeros zombietrilogi) så känner man igen scenen med den smittade Mailer som är fastkedjad för att studeras. I Day of the Dead gör man dock lite mer ingående experiment (bl a får zombien läsa Stephen Kings It…) och försöker även bota sitt offer. Här så vill man bara få reda på hur lång tid det tar för en smittad att dö av svält. En lustig detalj var att dem smittade verkade spy upp blod i obegränsade mängder. Den smittade Mailer hade varit fastkedjad utan mat och dryck i två dagar men spydde ändå upp blod som om han inte ätit annat än blodpudding i två dagar.

De sista minuterna (som utspelas ytterligare 28 dagar senare) är filmad med vanlig film (det är jag rätt så säker på). I och med kontrasten, så märkte man att digital video inte är speciellt snyggt men att det kan ändå vara passande. Jag tyckte att det passade rätt så bra med vanlig snyggare film där i slutet eftersom det slutar som det gör… rätt så lyckligt alltså…

Spoiler slut

%d bloggare gillar detta: