There Will Be Blood (2007)

There Will Be BloodEfter att ha skrivit om och blivit besviken på Inherent Vice kommer här en gammal recension av Paul Thomas Andersons There Will Be Blood.

För en gångs skull är jag lite på då det gäller nya omtalade filmer (förutom de gånger då jag råkar pricka in heta filmer under höstens filmfestival, som t ex NCFOM). Det har inget med Oscarsgalan att göra. Den är fullkomligt ointressant. Att jag fick ett ryck och såg There Will Be Blood på bio har mest att göra med det faktum att den regisserats av wunderkind Paul Thomas Anderson. Daniel Day-Lewis spelar misantropen och oljemannen Daniel Plainview som i början av 1900-talet i USA köper upp land och letar efter olja.

Mitt främsta intryck av filmen efter att precis ha sett den är att Daniel Plainview, levandegjord genom DDL:s helgjutna gestaltning, är en otäck karaktär. Jag skulle inte vilja lura honom, eller skämma ut honom, på minsta sätt. Då får man nog betalt tillbaka tiodubbelt. Att han har problem med sig själv är tydligt. Egentligen vet man dock inte vad som ligger bakom hans människohat eller hans besatthet att lyckas. Han kanske bara är så helt enkelt. Han är i alla fall ingen hycklare även om han ljuger och då och då lurar folk. Men lycklig är han aldrig.

En karaktär som moraliskt sett känns värre är predikanten Eli Sunday, grymt bra spelad av unge Paul Dano. Eli är en smart, slemmig och lismande fisk som gömmer sig bakom sin religion (kanske lite religionskritik här från PTA:s sida). Dano spelar honom på ett äckligt nedtonat sätt med viskande, till synes snälla, repliker. Uh, han var obehaglig. DDL känns inte obehaglig utan mer som en naturkraft, precis som oljan. Filmen utvecklar sig till en sorts tvekamp mellan Eli och Daniel där de båda försöker sko sig på oljan, Daniel direkt och Eli mer indirekt.

Tyvärr drogs jag aldrig in i filmen fullt ut, även om jag försökte. I PTA:s Magnolia var jag fångad nån gång efter inledningen med de olika slumphistorierna, ungefär då John C. Reillys polis snackar med en uppretad svart kvinna som döljer nåt i sin lägenhet. I There Will Be Blood är jag imponerad av det mesta. Musiken t ex är grym. Inledningen med det skrikande sirenliknande ljudet sätter en olycksbådande stämning direkt. DDL gör sin karaktär sjukt bra. Jag har läst att det har tagit DDL ungefär ett år att liksom släppa sin rollkaraktär. Det kan jag förstå med tanke på hur han spelar och vilka scener som förekommer i filmen.

Men – återigen – jag sugs aldrig in i filmen. Jag tror det beror att jag saknar nån sorts mänsklighet, nån sorts godhet, nån som jag kan heja på, nån som kan övervinna sig själv… nånting. Nu är det helmörker, ehuru imponerande helmörker. Filmen är ett sorts noir-drama lika svart som oljan, men vad är poängen? (Mmm, money makes the world go around och det är tråkigt, eller?) Jag får lite Citizen Kane-vibbar; det är imponerande men inte berörande. Om jag ska jämföra med en av årets Oscarsfilmer så tycker jag NCFOM var betydligt bättre som helhet, men där den filmen slutade med ett sorts ”pschyyyyy” (som då luften långsamt pyser ur en ballong) så var slutscenen i There Will Be Blood en riktig ”strike”. Slutbetyget måste bli en svag svag fyra.

Min kommentar: Om jag skulle se om filmen och ha samma upplevelse som när jag såg den i februari 2008 så vette fasen om den skulle få en fyra. Fast kanske ändå, slutet var som sagt en stiiiirike.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lincoln

Daniel Day-LewisTitel: Lincoln
Regi: Stephen Spielberg
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Stephen Spielberg verkar prenumerera på Oscarsnomineringar. Förra året var det War Horse som fick en nick i kategorin Bästa film. Med Lincoln har även Spielberg blivit nominerad som regissör. Jag vet inte, jag tycker det är ganska länge sen jag blev riktigt omskakad eller imponerad av en Spielberg-film. Det kanske var när jag såg Super 8, haha.

Lincoln handlar egentligen inte om president Lincoln utan om hur det gick till när representanthuset röstade igenom det trettonde tillägget, upphävandet av slaveriet, till den amerikanska konstitutionen. Inbördeskriget rasar, Lincoln vill upphäva slaveriet, hans utrikesminister Seward (David Strathairn) tycker tillfället är fel valt och att man ska försöka få slut kriget istället. Utrikesministern påpekar dessutom att man inte har en chans att vinna omröstningen då de behöver även röster från rivalerna från det demokratiska partiet. Ett tjuv- och rackarspel sätter igång för vinna omröstningen.

Jag har svårt att bli indragen i själva handlingen. Nu i efterhand har jag läst på en del men jag har fortfarande inte riktigt greppat varför Lincoln tyckte det var så viktigt att få igenom tillägget just vid detta tillfälle. Det pratas, grälas, diskuteras, debatteras och mutas i filmen och jag har lite svårt att hålla reda på allt och alla. Det blir The West Wing fast som kostymdrama på 1860-talet.

Stora delar av filmen utspelas i representanthuset där vi får ta del av en del roliga debatter där slaverimotståndaren och medborgarrättskämpen Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones) visar prov på välsmort munläder. Men det blir lite tråkigt till slut. Det räcker liksom inte. Samtidigt slänger Spielberg in lite familjedrama i mixen också. Abraham och hans fru (Sally Field) grälar en del, främst om sonen Robert ska få delta i inbördeskriget. Just den delen av storyn, då Robert (Joseph Gordon-Levitt) dyker upp, kändes mest ditsatt bara för att. Kanske för att få nån sorts känslomässig bit när det gällde kriget.

Det positiva med filmen, och det är ett stort plus, det är inte oväntat Daniel Day-Lewis som Abraham Lincoln. Jag tror han har Oscarn som i en liten ask (ja, eller tillräckligt stor för att gubben ska få plats). Jag fattar inte hur karln gör. Han gör Lincoln nedtonad. Han har hittat vissa ticks, manér som han kör med hela tiden men han gör det inte överdrivet så att det nästan blir en karikatyr som det ju kan bli ibland (se recension som kommer på onsdag). Det känns inte som det är samma skådis som gjorde Bill The Butcher i Gangs of New York eller Daniel Plainview i There Will Be Blood. Lincoln framstår som en genuint trevlig person och inte skrämmande som DDL var i de två andra nämnda rollerna.

En sak jag undrade lite var var alla svarta som måste ha kämpat för sina rättigheter höll hus? Inte i den här filmen i alla fall, förutom som ”statister” eller i början av filmen som stolta soldater i en ganska smörig scen. Well, nu fokuserade ju filmen på själva omröstningen och vägen dit och då var det vita i huvudrollerna.

En intressant sak är att demokraterna framställs som ”skurkar” i filmen, vilket gjorde att jag blev intresserad av att läsa på om historien här, om hur började det hela med demokrater och republikaner osv, och då kanske filmen har lyckats med nånting i alla fall. Men det är inte tillräckligt för att ge mer än en tvåa.

2+/5

PS. Efter att läst på lite snabbt om amerikansk politisk historia visar det sig att demokrater och republikaner nästan bytt roller med varandra när det gäller åsikter om man tittar på 1800-talet jämfört med idag. Fast jag gjorde bara en snabb Wikipedia-skumning så ta mig inte på orden. Intressant i vilket fall.

Gangs of New York

Titel: Gangs of New York
Regi: Martin Scorsese
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Jag såg och skrev om Gangs of New York i augusti 2006 och det här var på den tiden då jag hade ganska svårt för Leonardo DiCaprio. Han var i alla fall ingen favorit. Imorgon dyker det för övrigt upp en recension av nästa Scorsese/DiCaprio-samarbete, nämligen The Aviator.

En film om New York, och i synnerhet de fattiga delarna av Manhattan, i mitten av 1800-talet är något som Martin Scorsese velat göra film om i över 30 år. Det får man reda på i extramaterialet till denna films dvd. ”Legenden” säger att han hittade en bok som hette Gangs of New York (av Herbert Asbury) i en bokhylla hemma hos några vänner och efter det ville han göra en film om hur livet tedde sig i Five Points, som de fattiga kvarteren på Manhattan kallades vid den här tiden.

Filmen tar sin början 1846 när en pojke ser sin pappa dödas av en man vid namn Bill ”The Butcher” Cutting (som spelas av en läskigt bra Daniel Day-Lewis). Den dödade pappan (Liam Neeson) tillhör Dead Rabbits, ett gäng bestående av immigrerade irländare. Bill tillhör The Natives, som härstammar från invandrade britter/holländare och hävdar att USA tillhör dem eftersom de är födda där och kom före irländarna till det förlovade landet. Pojken hamnar på ungdomsanstalt, växer upp (och spelas då av Leonardo DiCaprio) och är besatt av att hämnas sin faders död. 16 år senare återkommer han till Five Points och går med i Bills gäng för att komma nära Bill och sen döda honom. Enklare sagt än gjort.

Nja, jag vet inte. Det känns som den gode Martin har tagit i så han kräks här. Tydligen har det varit ett gäng manusförfattare inblandade, och det märks. Historien håller inte riktigt ihop. Vad än Scorsese säger på kommentatorspåret om kemin mellan DiCaprio och hans kärleksintresse som spelas av felcastade Cameron Diaz, så känns det som om vissa av skådisarna är med för att filmbolaget har tyckt så. Diaz passar helt enkelt inte in, även om hon inte är dålig. DiCaprio är bättre (helt ok faktiskt), men de båda gör ändå att tyngden i filmen försvinner. Jag kan inte hjälpa det, men så är det. Daniel Day-Lewis gör en skrämmande bra insats som den charmige skurken Bill ”The Butcher”. Det var en av de mest imponerande insatserna jag har sett på länge. Han lever sig verkligen in i rollen och förvandlades tydligen under inspelningen till Bill; den verklige Daniel var liksom borta, allt enligt den kommentatorspårande Scorsese.

Hmm, ja, det är en imponerande film ändå. Scenografin är spektakulär. Man har byggt upp en hel stad för filmen och den känns skitigt äkta. Inga datoraminerade fantasistäder à la (de senare, min kommentar) Star Wars-filmerna här inte. Det kändes skönt och gav en mastodontfilmskänsla à la Ben-Hur. Problemet är att man inte riktigt lyckas knyta ihop det hela till en helhet. Varken de historiska skeendena eller DiCaprios personliga historia lyckas engagera mig fullt ut. Slutet får man inte heller ihop. När det kanske är en halvtimme kvar rinner liksom hela historien ut i sanden Spoiler efter att DiCaprio försökt, men misslyckats, att mörda Bill Spoiler slut och det blir aldrig intressant efter det. Luften gick helt ur filmen här, tycker jag.

Nej, det känns inte riktigt som en äkta Scorsese-film. Det känns som om det har varit för många viljor inblandade i skapandet av filmen och även om det bitvis är imponerande när det gäller enskilda detaljer, så blir helheten inte kanon. Det är ändå en sevärd, och ganska våldsam, matinépisk film.

3+/5

%d bloggare gillar detta: