First Man (2018)

Den film som jag såg fram mest emot under årets Malmö Filmdagar var nog Space Jazz… ja, eller First Man heter den ju. Varför Space Jazz? Jo, regissör är nämligen Damien Chazelle (eller Damian Chappelle som presentatören nere i Malmö kallade honom innan filmen drog igång) som ju ligger bakom de jazziga filmerna Whiplash och La La Land.

Nu skulle Damien lämna det jordnära och åka hela vägen till månen. Varför lockades han av att göra den här filmen? Jag hörde nån nämna att det tydligen varit ett drömprojekt under en längre tid. Jag vet inte vad svaret är till att han drogs till den här historien. Vad jag vet är att Chazelle i mina ögon har jag gjort First Man till sen egen personliga film. Det här är inte en vaniljfilm à la Ron Howard, och det ska Chazelle ha cred för.

Man skulle kunna tänka sig att filmen om den första mannen på månen skulle vara en triumfatorisk film. Pukor och trumpeter, applåder, den amerikanska flaggan, tårar av stolthet. På ett sätt är den kanske det ändå. Den firar människans envishet, uppfinningsrikedom och utforskarglädje. Ja, den firar allt detta. Samtidigt så vet både filmen och vi tittare att den kanske främsta anledningen till att man utforskar det man utforskar är att hinna före ryssarna snarare än det magiska med att uppleva gravitationen på månen.

Framförallt är First Man ändå en film som för mig berättar om två saker. Den första är att astronautlivet och jobbet med att ta sig till månen är ungefär så oglamoröst det kan bli. Träningen astronauterna genomgår får dem att svimma och spy. Den metallkapsel de sitter i gnisslar, knakar, skakar, roterar, är trång, exploderar, är kall, är otrygg och inget ställe man vill spendera nån längre tid i. I kommandocentralen nere på jorden träffar vi vanliga knegare som gör sitt jobb. En halväten macka ligger på bordet bredvid en kaffekopp vid en av stationerna. Folk är orakade. En gitarr står lutad mot väggen. Kanske plockas den upp för en stunds underhållning när månkapseln befinner sig i radioskugga.

Det andra filmen berättar är den personliga berättelsen om astronautlivet i kombination med att ha en familj. Vad innebär det att säga hejdå till sin fru och sina barn när man ska åka till månen. Det är liksom inte samma sak som att åka till kontoret på morgonen och säga ”vi ses ikväll!”.

Neil Armstrongs fru spelas av Claire Foy och hon gör inte nån vanlig fru som väntar vid telefonen. Nu väntar hon ju förstås vid telefonen i filmen men hennes rollfigur är välskriven och har sin egen berättelse. Foy var för mig en helt ny men mycket trevlig bekantskap. Det känns som hon kan vara nästa It Girl om hon inte redan är det. Det var tur att Foy var så utagerande och känslomässig i filmen eftersom Ryan Goslings Armstrong är ganska så nollställd. Men för mig funkar även Gosling i sin roll. Det finns en anledning till hans nollställdhet.

I grunden är First Man en oväntat personlig och även sorglig film, eller kanske ännu mer en sorgsen film. På samma gång är den storslagen och intensivt nervig. Under den avslutande delen sitter jag som på nålar. Hela tiden finns där ändå ett stänk av svärta som man återkommer till. Under avslutningen där uppe på månen gick mina tankar till Denis Villenueves mästerverk Arrival. De båda filmerna har en del teman gemensamt.

Den allra sista scenen i filmen, en scen som i en Ron Howard-rulle ska ge ståpäls, slår fast att astronautlivet nog inte är en klang och jubel-föreställning och jag blir nedstämd snarare än upplyft (och jag gillar det!). Jag undrar i mitt stilla sinne om filmbolaget har fattat vilken film som Damien Chazelle egentligen har gjort.

Slutligen ett stort plus till filmens svenske fotograf Linus Sandgren som gjort ett strålande jobb med att fånga tidskänslan (det gryniga 60-talet) plus att ge en skakig (bitvis lite väl skakig) spänning inifrån de där kapslarna med bågnande plåtskal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioFirst Man har premiär på fredag och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Det bästa sättet att uppleva rymden är på bio och det allra bästa sättet är troligen mitt sätt, dvs på Sveriges bästa biograf Royal under Malmö Filmdagar.

Vi var fler som såg First Man under filmdagarna. Länkar till andra recensioner dyker upp när de blir tillgängliga.

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

La La Land (2016)

la-la-landTidigare i veckan så tillkännagav Oscarsjuryn vilka filmer som får chansen att tävla om en alldeles egen Oscarsstatyett den 28 februari (Heja Ove och Linus!). Det regnade priser över en viss film: La La Land, nåt så ovanligt (nuförtiden) som en musikal.

Musikal? Hmm, det låter läskigt kan man (läs: jag) tycka. Musikaler är absolut ingen favoritgenre. Nu finns det ju ändå musikaler jag kan uppskatta. Hair och Singin’ in the Rain är två exempel. Men överlag är det inte filmer jag aktivt söker upp.

Det som gjorde att La La Land fångade mitt intresse direkt när jag hörde talas om den stavas Damien Chazelle, mannen bakom Whiplash, en 2014 års bästa filmer. Whiplash var en så pass häftig bioupplevelse (sista kvarten!) att jag fick lov att undertrycka min aversion mot musikalgenren.

La La Land utspelas i film- och musikbranschens Los Angeles (givetvis, Oscarsjuryn älskar ju såna filmer). Vi möter Mia (Emma Stone) som jobbar som servitris och springer på auditions (ovanlig combo, not), och Sebastian (Ryan Gosling), en jazzpianist som drömmer om att öppna en klubb där man det ska spelas klassisk jazz. De båda stöter vid upprepade tillfällen på varandra i the city of stars och inleder efter initialt gnabb ett förhållande.

Tyvärr. Det är väl bara att säga det direkt. Jag föll inte som en fura för La La Land. Det är musikalformatet som inte funkar för mig. Jag hade hört att inledningen skulle vara fantastisk, ett magiskt musikalnummer på en motorväg. För mig kändes det mest som ett klipp ur tv-serien Fame där folk dansar på bilar. Jag tyckte inte själva musiken var nåt speciellt. Det är ett klassiskt musikalstycke och det funkar helt enkelt inte för mig.

Efter det drar själva storyn igång och här var det småmysigt och lite snyggt, bl a då vi fick se de inledande händelserna ur de bägge huvudpersonernas perspektiv. Två berättelsetrådar som så småningom möttes. Snyggt, som sagt.

Problemet var att jag inte kände nåt speciellt alls för nån av karaktärerna. När en scen håller på att bli intressant och ska få ett djup så övergår det till ett musikalnummer och jag kastas direkt ut ur filmen och sitter bara och väntar på att scenen ska ta slut.

Det är stilen på musiken och sången som jag finner otroligt ointressant. Jag försöker lyssna på orden för att känna av vad de försöker säga till varandra eller vad regissören försöker säga men det funkar inte. Jag har mest småtråkigt.

Den enda sång som slog an en sträng hos mig var den vackra och melankoliska ”City of Stars”. Vilken härligt sorgsen pianoslinga och fin scen när Gosling och Stone sjunger tillsammans vid pianot!

Jag hade väl inte supertråkigt under filmen och den var trots allt ganska snygg, med i alla fall en bra sång, så en stark tvåa får jag lov att dela ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLa La Land har premiär idag fredag och att jag är gnällig beror förmodligen bara på att musikaler inte är min grej. Så för er andra är det nog bara att knalla iväg till biografen.

Andra (och troligen mer positiva) åsikter om filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Absurd Cinema

 

#SFF14: Whiplash (2014)

sff_logoWhiplash är titeln på en gammal jazzklassiker som jag aldrig hade hört tidigare. Det är även titeln på den bästa filmen jag såg under Stockholm Filmfestival.

Filmen har två tydliga huvudrollskombatanter: Miles Teller (The Spectacular Now) spelar den aspirerande jazztrummisen Andrew Neiman och J K Simmons gör den demoniske och efter perfektion strävande musikläraren Terence Fletcher.

Filmen utvecklas till en batalj mellan Neiman och Fletcher. Till en början var dock filmen inte något som stack ut för mig. Neiman är en ganska osäker snubbe, men besatt av att bli en framgångsrik trummis. Fletcher är krävande, för att inte säga sadistisk. Han förnedrar och bryter ner sina elever snarare än försöker inspirera dem. Eller är det kanske tvärtom, att han därmed inspirerar dem?

Efter att Andrew blivit förnedrad men ändå till slut tagit en plats i Fletchers band så undrade jag litet var filmen skulle ta vägen. Nu var liksom det svåra över och Neiman var på väg mot framgång. Jag tänkte att det var en ganska mysig film men ändå inget superduperspeciellt. Visst, alla scener där Fletcher leder sina musiklektioner och repeterar med bandet är härliga. J K Simmons har en intensitet som går att ta på. Rollfiguren Fletcher är person som ser rätt igenom dig. Det är en person du inte bör ljuga för eller försöka lura. Han har pondus.

Miles Teller är bra som Andrew, som är besatt av att bli trummis och detta gör honom till en person som inte är helt igenom trevlig. Han är självisk och villig att lyckas även om det gör att andra misslyckas eller blir ledsna. Oavsett detta så hejade jag på honom hela filmen. Kanske för att han var mänsklig, kort och gott, på gott och ont. Dessutom: Teller måste ha tränat en hel del på sitt trummande inför filmen. Kanske t.o.m. tränat sig blodig? Som jag har förstått så har även Teller spelat trummor som yngre. I vilket fall så såg det aldrig ut som att det var på låtsas även om förstås själva ljudet (alltid?) är från en proffsmusiker. Teller är i alla fall perfekt i rollen.

Trots lovord om bra och intensiva scener och riktigt bra skådespelarinsatser så jag tyckte ändå att något saknades för en riktigt toppfilm. Exakt vad saknade jag? Ja, jag vet inte, men kanske ett riktigt bra slut skulle kunna väga upp det hela…

Förutom scenerna med Fletcher och bandet förekommer det några scener med Andrew och hans pappa plus då en obligatorisk familjemiddag. Resten av Andrews familj förstår inte riktigt vad som är så speciellt med att Andrew är med i Fletchers band eller vad det ska leda till. Nej, tacka vet jag fotboll.

Whiplash

Andrew träffar även Nicole, en tjej som jobbar på en biograf får Andrew och hans pappa brukar se på film tillsammans (vilken bra tradition). Andrew är intresserad av henne men har inte modet att börja prata med henne. Efter att ha lyckats ta sig in i Fletchers band så blir han mer självsäker och frågar ut henne på date. Lustigt det där med hur Andrews självförtroende växer efter sina musikaliska framgångar. Då är det som han själv tycker att han är en intressant person för Nicole. Han har liksom något att säga om sig själv, vad han vill. Sen när de väl är på date så frågar Andrew om vad Nicole har för mål i livet och då uppstår en litet pinsam situation eftersom Nicole inte har något bestämt mål (än). Hon pluggar liksom vidare bara för att plugga vidare. Andrew blir mycket förbryllad över detta. Har hon inget som driver henne?! Intressant.

Just när jag trodde att filmen kanske skulle tappa sin intensitet så hände något. Jag minns inte riktigt vad som hände eller exakt när det hände men Fletcher kör igång med en ny manipulationsmanöver för att locka fram det bästa ur Andrew (eller någon annan som kliver fram). Det blir konkurrens mellan platsen som trummis. Andrew måste vara förtjänt av den.

Från och med nu så var det som att någon höjde temperaturen i salongen. Jag svettades, satt och spände mig, undrade vart filmen skulle ta vägen, var nyfiken, njöt av trummandet. Efter en intensiv sekvens där Andrew försöker ta sig till en spelning får vi en kort respit innan det makalösa slutet.

Slutet. Jag blev nu ännu svettigare. Är det kanske någon som faktiskt höjt temperaturen i salongen? Det framkom nu att Fletcher är en manipulatör av gigantiska mått och han skyr inga medel för att locka fram ett geni. Det spelar ingen roll hur hård han är. Om geniet inte kommer fram så var det inte meningen. Om geniet kommer fram så var hans sätt det enda sättet att få fram det.

Jag skriver inte mer om slutet för att inte spoila för er som inte sett filmen än. Men jag var alltså helt trollbunden av det jag fick se och höra på vita duken.

Whiplash har svensk biopremiär 6 februari och då går ni och ser den. Jag kommer förmodligen se den igen då bara för att få uppleva den sista kvarten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sen tidigare har Henke på Fripps filmrevyer och Christian på Movies – Noir skrivit om Whiplash.

Om visningen: Jag kom i hyfsad tid men det var ändå en ganska lång kö på Grand. Efter att ha lokaliserat Henke och Christian nästan längst fram i kön var det bara att ansluta sig till dem. Insläppet kom igång ganska sent eftersom det pågick ett Face2Face efter en visning av dokumentären om Carl Johan De Geer. Som jag förstod så var det De Geer själv som frågades ut men jag kan ha fel. Hur som helst, till slut började folk strömma ut från salongen och vi kunde gå in, givetvis med siktet inställt på den bästa raden med extra benutrymme. Jag trodde att jag först skulle hindras vid insläppet av en förvirrad tjej som hade glömt sin biljett men jag var fräck och klev förbi henne när hon stannade upp. Vi fick perfekta platser men fortfarande återstod en logistisk pusselbit. Henkes kompis Johan skulle ansluta men han var sen efter att ha varit på en tidigare visning. Dessutom skulle han hinna med att köpa något att äta också. Det är stressigt ibland på festival!

Medan vi väntade såg vi en del vänner (däribland Har du inte sett den?-Markus och Tommy och Niklas från Den perfekta filmen) som passerade förbi framför oss där vi satt och njöt av våra bra platser. Till slut dök Johan upp med maten i handen. Var det en hamburgare? Aj, aj, inte ta med sådant matosigt i biosalongen, Johan! Eller var det bara en doftande fralla? När Johan kom in noterade jag först inte vad han hade med sig och när jag sen kände matos var jag på vippen att nämna för Henke att någon idiot hade köpt med sig varm mat i salongen. Jag hann hejda mig eftersom jag såg Johans (varma?) macka i ögonvrån. LOL. Och så började filmen…

När filmen var slut försvann Tommy, Niklas och Markus snabbt på väg till en annan film medan jag satt kvar i salongen under hela eftertexterna som i trance. När jag kom ut på trottoaren utanför Grand stod Johan, Henke och Christian där. Jag anslöt och vi började hyllade filmen. Well, alla hyllade den inte. Christian kallade det en mellanfilm. Whiplash! På väg hem på tunnelbanan lyssnade jag på låten Caravan från filmens soundtrack.

%d bloggare gillar detta: