Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny (2016)

Äntligen dags för martial arts igen! Uppföljaren till Crouching Tiger, Hidden Dragon kunde jag ju inte hålla mig borta från trots att jag hade hört en del negativt (19% på Rotten Tomatoe t ex). Förutom Atomic Blonde, som jag faktiskt kategoriserade som en martial arts-film, så var Ong-bak den senaste kampartsrullen jag skrev om, och det var nästan två år sen. Hög tid för mer wire fu med andra ord.

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny gick upp på bio i Hongkong medan den i resten av världen släpptes direkt på Netflix. Ang Lees original från år 2000 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag blev fullkomligt blåst av banan (och dessutom besatt av Zhang Ziyi) när jag såg den på bio. Jag såg om och skrev om den när jag körde ett martial arts-tema för några år sen och min hyllning hittas här.

I uppföljaren hittar vi återigen den graciösa och till synes evigt unga Michelle Yeoh som krigarkvinnan som efter flera år i stillhet tvingas plocka fram sina skills igen eftersom det mytiska svärdet Det Gröna Ödet är i fara. Till sin hjälp mot de onda får hon Donnie Yen som dyker upp som den mystiske Silent Wolf.

I mångt och mycket behandlar denna uppföljare samma teman som sin föregångare. Det påminner även om Star Wars (eller så påminnner Star Wars om gamla martial arts-filmer). Vi har den mörka och den ljusa sidan. Vi har relationen mellan en mästare och dess lärjunge. Mästaren måste alltid se upp så inte lärjungen lär sig för mycket och då vill överträffa sin mentor. Precis som i den första filmen hittar vi här en bångstyrig ung tjej, Snow Vase (spelad av Natasha Liu Bordizzo), som är ute efter hämnd. Det blir Michelle Yeohs uppgift att lära upp och kontrollera henne.

En annan parallell man kan dra till Star Wars är den något märkliga vördnaden inför ett svärd, eller ett lasersvärd till och med. Ja, just det, nu visar ju Luke i The Last Jedi vad han egentligen känner inför det där svärdet. Men i Sword of Destiny är svärdet Det Gröna Ödet ett svärd som dyrkas som vore det en hundvalp på CuteEmergency. Och det är alltså ett mordvapen vi pratar om. Nu ska sägas att Det Gröna Ödet här har en nostalgisk koppling till Chow Yun-Fats rollfigur Li Mu Bai från den första filmen.

Stopp! Vänta! Jag klarar inte av att lyssna på det engelska ljudspåret. Jag kollar upp om Netflix har mandarin istället. Ja, hurra! Man kan välja mandarin som talat språk. Problemet är bara att filmen spelades in med engelska som det talade språket. Så skådisarnas munrörelser matchar alltså det engelska ljudspåret. Men med engelska som språk förstörs känslan totalt. Totalt. Engelska med en fånig kinesisk brytning är bara FEL. När jag bytte till mandarin så blev filmen flera snäpp bättre och det trots osynkade läppar.

Fajterna då? Riktigt bra skulle jag säga. Den inledande fajten med Michelle Yeoh var hyfsat bra. Michelle själv är alltid en njutning att se. Donnie Yen bidrar med sina kunskaper på ett bra sätt, bl a i en mycket bra fajt på ett värdshus. Den kan förstås inte mäta sig med en motsvarande värdshusfajt i originalet, men vad kan det?

En bit in i filmen får vi en mano a mano som utspelar sig på en frusen sjö. Jag har hört vissa klagomål om att den var för cgi-tung, framförallt när det gäller miljöerna. Ja, miljöerna är helt skapade i en dator men av nån anledning så störde det mig inte. Det kanske beror på att hela filmen känns mer fantasy än på riktigt och att det då passar med tecknad film-vibbar.

Slutfajten där alla deltar var en värdig avslutning. Här får vi ett klassiskt grepp i martial arts-filmer då olika personer på olika nivåer gör upp var för sig. Mästarna, den goda mot den onda, slåss mot varandra parallellt med att deras underhuggare gör upp sinsemellan. Precis som det ska vara.

Sword of Destiny (i regi av legenden Yuen Woo-ping) var en positiv överraskning. Det enda som störde mig var slutorden om kodex, plikt och heder som gav vibbar om att det handlade om plikt mot en stat när filmen ju handlade om personliga relationer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Stör mig inte mitt i lunchen, tack!

10 i topp: Filmer 2000

2000Nu när Stockholm Filmfestival är slut så är det dags för ännu en årsbästalista. Nu har jag inte skrivit klart om alla filmer jag såg på festivalen än men det hindrar ju inte att vi klämmer in en lista bland dessa recensioner. Till skillnad från 2001 (ett rymdäventyr) så känner jag att år 2000 verkligen är ett toppår. Mina topp-3-filmer är ohotade toppfilmer och dessutom har jag en rad bubblare den här gången också. Jag är säker på att många av mina filmspanarkompisar tycker precis tvärtom: att 2001 var ett mycket bättre år. Det har varit så fler gånger. Jag verkar ofta zooma in på andra typer av filmer och därmed värderar jag åren lite olika jämfört med hur andra kanske gör.

Men då kör vi!

 

10. X-Men
X-Men
Ah, jag bara måste göra plats åt den kanske bästa serietidningsfilmen. The Avengers who? Patrick Stewart dominerar och Hugh Jackman utgör ett rörande far-dotter-par tillsammans med Anna Paquin. James Marsden är en träig tönt som vanligt.

9. Sånger från andra våningen
Sånger från andra våningen

En svensk film klämmer sig in på listan och det är förstås allas vår Roy Andersson. Filmen tog mig med storm när jag såg den på bio när den kom. Efter den andra filmen i trilogin, Du levande, så avtog mitt intresse något och jag har fortfarande inte sett Duv-filmen. Sånger… förtjänar dock sin plats på min lista.

8. Prinsessan + krigaren
Prinsessan + krigaren
Jag gillar den svenska titeln som använder ett plustecken. Tom Tykwer gör som vanligt en tankeväckande film om kärleken, ödet och livet. Två själar hittar varandra genom slumpens magi. Fasiken, jag skulle kunna skriva synopsis på filmer åt Stockholm Filmfestival. 😉

7. In the Mood for Love
In the Mood for Love
Så snygg, så långsam, så vacker, så mycket musik som upprepar sig, så hypnotisk. Wong Kar-wai i högform tillsammans med mästerfotografen Christopher Doyle och skådisarna, de så vackra, Maggie Cheung och Tony Leung.

6. Battle Royale
Battle Royale

Detta japanska våldsspektakel är en samhällskritisk liten pärla som jag faktiskt såg på bio när Stockholm Filmfestival ordnade en specialvisning. Just bioupplevelsen kan mycket väl vara det som gör att den hamnar på min lista och så pass högt.

5. Memento
Memento
Memento kommer jag ihåg som en unik bioupplevelse och därför hamnar den på plats fem. Jag kom ut från salongen något yr och försökte greppa vad det var jag hade sett. Jag har inte sett om Memento efter det. Frågan är om den skulle hålla fullt ut vid en omtitt?

4. O Brother, Where Art Thou?
O Brother, Where Art Thou?

Bröderna Coen har gjort några filmer som jag inte så jätteförtjust i. O Brother, Where Art Thou? är inte en av dem. George Clooney är perfekt i rollen som charmig slarver. En film att bara njuta av. Härlig musik också vilket Steffo nyligen uppmärksammade i en viss podcast.

3. När solen står som högst
När solen står som högst

Det här kan nog vara en av de vackraste filmerna nånsin och den hade en meditativ inverkan på mig. Efter att ha sett den kände jag mig otroligt lugn. Regissören kommer från Vietnam och heter Tran Ahn Hung.

2. Crouching Tiger, Hidden Dragon
Crouching Tiger, Hidden Dragon

Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Ang Lee har samlat ett superteam för sin hyllning till wuxia-genren: skådisarna Michelle Yeoh, Chow Yun-Fat, Cheng Pei-pei och Zhang Ziyi, fajtingkoreografen Yuen Woo-ping och cellisten Yo-Yo Ma. The Remains of the Day möter Twin Warriors – det kan (nästan) inte bli bättre. Detta kan vara favoritfajten.

1. Requiem for a Dream
Requiem for a Dream
Efter att ha sett Darren Aronofskys Requiem for a Dream i början av 00-talet var jag helt genomsvettig hemma i soffan. Jag kan inte säga så mycket mer än att jag inte har sett om den sen dess. En klassisk one-timer.

 

Jag har ett gäng bubblare varav några lika gärna hade kunnat hamna på listan: Tillsammans, Amores perrosDe druckna hästarnas tidDen lugna stadenHarrison’s FlowersUnder sanden, The Way of the GunYi yiThe CellBänken och Jalla! Jalla!.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2000:

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Spel och Film
Rörliga bilder och tryckta ord

Martial arts-måndag: Crouching Tiger, Hidden Dragon

Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Innan jag såg den kände jag bara till namnen på Jackie Chan och Jet Li. Bruce Lee hade jag inte sett nåt av. Jag hade sett och gillat – ja, eller blivit mer eller mindre besatt av – de grymma fajterna i The Matrix. Men det var väl ungefär det som jag kände till om martial arts-filmer. Vem var actionkoreograf i The Matrix? Ja, ni vet svaret på den frågan om ni följt mitt måndagstema. Så det kanske låg i luften att jag skulle gilla Ang Lees film. Vem Ang Lee var? Det hade jag inte heller nån koll på. Jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon på bio med en kompis när den kom ut Y2K. Både jag och min kompis var helt stumma efter visningen. Detta var magiskt konstaterade vi båda. Så vackert, så coolt, så bra. Skulle det vara lika vid en omtitt?

Jag behövde inte vara orolig. Ang Lee har samlat ihop ett äkta superteam för att göra sin hyllning till wuxia-genren. Veteraner som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh samsas med den då nya stjärnan Zhang Ziyi. En riktig legend är Cheng Pei-pei (som spelar skurkrollen som Jaderäven) från klassikern Come Drink with Me. Musiken står bl a cellogeniet Yo-Yo Ma för. Actionkoreograf är givetvis Yuen Woo-ping.

Handlingen i korthet: Chow Yun-Fat spelar en gammal kung fu-mästare som vill lägga svärdet (det mytiska Gröna Ödet) på hyllan. Först måste han dock hämnas sin gamle mästare som dödades av den förrädiska Jaderäven. Hans gamla flamma Michelle Yeoh dras också in i intrigen samtidigt som unga Zhang Ziyi döljer en eller flera hemligheter.

Eftersom det är ett martial arts-tema det handlar om så börjar vi som sig bör med fajtingscenerna. De är otroligt välgjorda, snygga och ganska långa utan att nånsin bli tråkiga. Vi får allt från handgemäng på en restaurang med många inblandade till en duell uppe i topparna på träden i en bambuskog. En lustigt detalj i många av fajterna är att man när slagen träffar motståndaren ser som ett vitt moln kritdamm puffa upp. Liksom för att markera att här träffar vi minsann ordentligt och just detta är ett grepp som jag sett tidigare i genren.

En detalj som man lyckats bra med är att det inte märks så tydligt som det ibland kan att man växlar mellan skådisen och en mer akrobatisk stuntdubbel. Jag minns t ex i Kill Bill där det blev lite väl uppenbart när det var Uma och när det var Umas stuntdubbel. Här har man gjort övergångarna riktigt snyggt.

Min favoritfajt är nog den mellan yrvädret Zhang Ziyi och den mer lugna Michelle Yeoh där Yeoh väljer ett nytt vapen var 30:e sekund (eller nej, efter att ha sett den igen så är det definitivt min favoritfajt). Här har vi lustiga små detaljer hela tiden, som t ex när Yeoh greppar ett blytungt vapen, nån sorts gigantisk slägga, som bara faller till golvet av tyngden. Ziyi ler ett snett leende och gör ett utfall. Tjejerna kan verkligen fajtas och har en underbar utstrålning. Kolla klippet ovan som givetvis är på originalmandarin och inte nån förfärlig dubbad version.

Nåt som används är vajrar och det syns givetvis ibland men jag tycker inte det blir parodiskt utan passar bra in i filmen. Jag accepterar liksom att man efter fem år av kung fu-träning i ett kloster uppe i bergen faktiskt i princip kan flyga.

En detalj värd att notera är att vi i denna wuxia-hyllning givetvis har en pajas i rollistan. En sån där tafatt snubbe som försöker göra rätt men som bara gör fel. När det Gröna Ödet blir stulet försöker han utreda försvinnandet men det mesta blir fel. Jag tyckte inte han var störande utan ganska charmig. Det är precis rätt nivå på jönserierna.

Det som gör filmen till en toppfilm är allt annat övrigt i filmen, utöver jönserier och fajting. Redan från början anar vi en romantisk spänning mellan Yeoh och Chow. Det är rena The Remains of the Day. Båda vill men ingen kan. Ja, fast här kanske det är båda två som inte kan. Det är smärtsamt i vilket fall. Mitt i allt får vi även ett romantiskt ökenäventyr med Zhang Ziyi där hon träffar sin drömprins. Det finns även paralleller till en film som Star Wars och många andra filmer. Det är den klassiska kampen mellan ont och gott, den mörka och den ljusa sidan. Ja, det är även en coming of age-historia. Ja, den här filmen har allt!

Slutligen, apropå DN:s Bechdeltest av de senaste tio årens mest sedda svenska filmer, så kan jag säga att det i Crouching Tiger, Hidden Dragon förekommer namngivna kvinnliga rollfigurer och de pratar med varandra om annat än män och de fajtas!

5/5

%d bloggare gillar detta: