Doomsday (2008)

I väntan på att jag ska bli klar med min text om Den blomstertid nu kommer så skickar jag ut en gammal recension av den allra första filmen jag såg när jag var betatestare (klicka på länken för att ta del av resultatet av min betatestning) av den numera avsomnade filmtjänsten Voddler. Texten om Doomsday skrevs i oktober 2009.

Doomsday är en helt annorlunda film jämfört med Neil Marshalls Instängd, som var en liten skräckpärla som jag gillade. I Doomsday sparas det inte på krutet och den krypande stämningen lyser med sin frånvaro. Det är action, action, action. Under de första minuterna har både armar, huvuden (ja, om jag minns rätt?) och ben med våld avlägsnats från sina kroppar.

För min del är alltid apokalyps-sci-fi en bra förutsättning för en film. Det garanterar nästan alltid ett godkänt betyg. Så själva idén med farsoten och det isolerade Skottland tilltalar mig. Nu var dock vissa saker lite väl klyschiga vilket drar ner betyget en del. Jag tänker t ex på hur Skottland har delats upp i ett vilt Mad Max-samhälle och ett aningen mer lugnt ”riddarsamhälle” där det är beige-färgade tygkläder och pilbåge som gäller istället för krigsmålning, spikklubba och läder. För övrigt så haglar Mad Max-referenserna och filmen känns inte originell överhuvudtaget, vilket Instängd faktiskt gjorde.

Det som ändå gör filmen sevärd är att man, som sagt, inte spar på krutet någonstans. Folk dör till höger och vänster, i snabb takt, och ingen går riktigt säker. Huvuden krossas, blodet sprutar, folk grillas levande, och det blir bitvis splatterroligt – vilket jag aldrig brukar tycka är speciellt roligt, men den här gången gjorde jag det. Till slut vill jag säga att jag gillade Bob Hoskins (han gav lite välbehövlig tyngd åt filmen) samt att ”ögat” var lite fånigt och inte kändes speciellt lättarbetat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Descent

Titel: The Descent
Regi: Neil Marshall
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Innan jag såg The Descent hade jag hört en hel del om den men jag trodde inte en ”simpel” skräckis skulle vara nåt speciellt. Av Neil Marshall såg jag senare Doomsday och Centurion men jag har ännu inte sett hans debut Dog Soldiers men det kanske blir av snart.

Filmen handlar om ett gäng tjejer som brukar ses nån gång (typ) om året och göra äventyrsresor (typ). Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom en i gänget, Sarah (Shauna Macdonald), har varit med om en tragisk olycka. Tjejerna, med äventyrsledaren Juno (Nathalie Mendoza) i spetsen, beger sig i alla fall ganska glada i hågen ner i en rolig grotta… full med muterade neandertalare visar det sig. Oops. Ja, ett äventyr blir det.

Det börjar som en korsning av nån såpa som går på trean eller fyran och en halvbra Stephen King-film. Jag kan tycka att början när tjejerna träffas i stugan i skogen var lite väl sprallig. Men efter det blir det bara bättre. När man väl har sänkt ner sig i grottan så infinner sig en ”mysig” stämning. Här lyckas filmmakarna skapa en bra instängd känsla. Och just det faktum att vi fick träffa vissa av karaktärerna i inledningen gör att det finns en spänning mellan dem. Detta blir speciellt tydligt i slutet, som jag gillar.

Ja, jag kan bara konstatera att filmen överraskar mig. Utan några konstigheter och med ganska enkla medel (och ingen hyperbudget) så har regissör Neil Marshall & Co lyckats få till en bra rysare. Bitvis känns vissa av skådisarna lite såpaaktiga kanske, men inget som tar för mycket fokus från den stämning som byggs upp mha ett snyggt ljus- och färgsatt foto och krypande musik. I grottan har man ju ett ganska annorlunda ljus, ja, inget alls egentligen förutom det som våra äventyrerskor har tagit med sig. Detta utnyttjar man dock på ett bra sätt genom att använda det ljus som finns för att skapa stämning och en del snygga scener.

Sen kom jag att tänka på Dario Argentos filmer där det brukar förekomma mycket grönt och rött. Så var det här med. Snyggt. Vad det röda var för nåt kan ni ju gissa… muahaha. Nåt jag gillade var att man faktiskt tog ut svängarna en aningen när det gäller fajterna med monstren. Det blev lite splatter och tjejerna blev stenåldersbrutala. Riktigt uppfriskande. Jag knöt liksom näven i luften och skrek ”yeah!” när ett monster fick en välförtjänt yxa i skallen. Haha, ja, jag gillade filmen, den blev faktiskt bättre och bättre. Efter en lite svag start kanske, så tog den sig och det räcker till en svag fyra. Om man vill se en rysare som faktiskt ger lite rysningar och innehåller några bra hoppscener så rekommenderar jag den.

4-/5

%d bloggare gillar detta: