Gold (2016)

gold-posterGold tillhör en speciell typ av film som blivit ganska populär de senaste åren. Det är filmer som är baserade på verkliga händelser och personer men inte riktigt den där gamla vanliga BOATS:en. Nej, i dessa filmer, jag vet inte vad man ska kalla genren (?), så handlar det om personer med tvivelaktig moral som når framgång. Uppe på toppen så partajas, knarkas, gökas och krökas det. Sen kommer förstås oftast fallet, det stora fallet.

Andra filmer i den här genren, eller åtminstone filmer som har lite av samma känsla, är t ex The Wolf of Wall Street, War Dogs och The Big Short. Jag tänka mig att även Michael Bay-rullen Pain & Gain platsar här även om jag inte har sett den.

Om du känner till några av filmerna som jag nämner så vet du ungefär vad Gold har att erbjuda.

Matthew McConaughey spelar Kenny Wells (som möjligen är baserad på en verklig person), en sleazy affärsman besatt av hitta en guldgruva, bokstavligen. Släkten Wells har idkat gruvdrift i USA i flera generationer och när Kennys pappa dör är det upp till Kenny att ta över.

Kenny är dock en våghalsig slarver som inte verkar kunna lyckas med nåt. Men så får han nys om eventuella guldfyndigheter ute i djungeln i Indonesien. Varför inte satsa, tänker Kenny? Han slår sina påsar ihop med geologen Michael Acosta (en stilig Édgar Ramírez). Kommer de att lyckas?

Vad tycker jag rent allmänt om den här typen av filmer? Nja, eftersom huvudpersonerna oftast är idioter som man (läs: jag) inte känner nån relation till alls så brukar filmerna inte funka fullt ut för mig.

I Gold har McConaughey fulat ner sig så mycket han kan. Det är så långt ifrån Magic Mike som man kan komma. Han har en frisyr som blir värre och värre för varje scen i filmen och dessutom en kulmage som han gärna visar upp.

Édgar Ramírez är hans motsats. Han har stil t.o.m. ute i den regnindränkta indonesiska djungeln.

gold

Opposites attract

På förhand visste jag inte riktigt vad det var för en typ av film. Jag hade hoppats på lite mer djungeläventyr kanske. Nu var det inte den typen av film men det tog en stund för mig att anpassa mig.

En koppling jag gjorde som jag inte hade förväntat mig var den till tv-serien Dallas. Ja, jag tittade faktiskt på den under en period. Det som påminde mig om Dallas i Gold var hur filmen skildrade gemenskapen och konkurrensen inom den amerikanska gruvbranschen. När Kenny vid ett tillfälle ska hålla tal på en branschfest kom jag osökt att tänka på Dallas och dess Oil Baron’s Ball. Klicka och njut.

En sak jag uppskattade med Kenny var väl ändå hans naiva envishet och tro på att lyckas. Här gjorde McConaughey en bra insats genom att få fram den där irriterande säljaren som du bara vill bli av med men som du ändå inte kan låta bli att gilla lite.

Det allra bästa med Gold är dess slutfas. En bra bit in i filmen händer nåt som gör att den helt ändrade karaktär och blev spännande för mig. Det blev liksom en annan film i en annan genre. Jag säger inte mer än så och jag är glad att jag inte visste nånting om den bakomliggande storyn.

Tyvärr lyckades inte den där slutdelen lyfta upp filmen som helhet mer än till två och en halv ynka guldkorn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGold har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar BOATS om idioter som når framgång för att sen falla platt så kanske det kan vara nåt för dig.

Även Fripps filmrevyer skriver om Gold idag. Kattguld eller 24 karat?

Café Society (2016)

cafe-societyVilken var Woody Allens senaste film som var riktigt bra? Ja, nu har jag inte sett alla hans filmer från de senaste åren, men för mig är det Midnight in Paris från 2011. Även Blue Jasmin (2013) är klart sevärd i mina ögon. Så den där känslan, som jag tror jag har, av att Woody har tappat ”det” kanske visar sig vara felaktig. Det är väl kanske så att man inte är bättre än sin senaste film, och Irrational Man från förra året gick inte hem hos mig.

I hans senaste alster, Café Society, spelar den irriterande Jesse Eisenberg Woody-rollen som Bobby, en ung tönt som kommer från New York för att försöka lyckas i Hollywood. Jag kände att det var lite oklart vad Bobby egentligen ville åstadkomma i Hollywood. Ville han bli manusförfattare, regissör, skådis, agent? Vad var tanken? Jag minns inte. Han lyckas till slut, efter idogt trugande, få anställning som springpojke hos sin morbror Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare i (film)branschen.

Phil ber sin sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) att visa runt Bobby i Hollywood för att han ska finns sig tillrätta. Snart är Bobby besatt av Vonnie. Hans inviter blir dock avvisade eftersom Vonnie redan är i en relation med nån annan. Or so she says. Stackars Bobby. Men det kanske finns hopp ändå?

Inledningsvis funkade inte Café Society för mig. Jag var ointresserad av Bobbys tråkiga ”äventyr” i Hollywood. Dessutom envisades Woody med att ta tillbaka historien till New York och Bobbys släkt: far och mor, en syster som får problem med en granne, och en gangsterbror. För mig blev det bara spretigt och ännu mer ointressant.

När sen Bobby och filmen helt lämnar Hollywood och återvänder till New York var det som att en ny film började. Jag fick inte ihop de två delarna. Är det kanske så att Woody här har smält samman två manus till en film?

Väl tillbaka i the Big Apple startar Bobby en fancy nattklubb (som döps till Café Society. Fel! Den döps till Les Tropiques och det är gästerna från societeten som kallas the café society. Tack, Sofia, för rättelsen) tillsammans med sin gangsterbror. Jag köpte inte alls Bobby som en nattklubbsplayer. Jesse Eisenberg har helt fel karisma för att landa en sån typ av roll tycker jag. Han är ju en tönt, som däremot passar perfekt att spela besserwissern Mark Zuckerberg i The Social Network.

Den stora, och kanske enda, höjdpunkten var, lite oväntat kanske, Kristen Stewart! Jag tyckte hon var mycket bra. Fast jag har aldrig ogillat Stewart utan tyckt hon varit bra i de filmer jag har sett med henne. Det kanske beror på att jag inte sett Twilight-filmerna? De Stewart-filmer jag har sett är i och för sig ganska lätträknade. Into the Wild (vän drömflicka som spelar gitarr), Panic Room (ung diabetessjuk dotter till Jodie Foster) och så Snövit.

I Café Society tycker jag funkar Stewart perfekt. Det känns som att hon hör hemma i filmens miljöer. Där Eisenberg eller Carell känns fel har Stewart en charm och naturlighet.

Blake Lively var förresten bra hon också. En riktig all american gal. Jag måste säga att hon är en ståtlig kvinna. Hur lång är hon?

Och så den största överraskningen, som jag upptäckte först nu när jag läste på lite om filmen. Sheryl Lee?!?! Sheryl Lee är med! Laura Palmer! Helt galet. När hon dök upp i Winter’s Bone fångade jag henne. Här missade jag hennes rollfigur totalt. Hon spelade tydligen Karen Stern. Ah, det måste ha varit Phils fru?

En sista positiv kommentar är att jag gillade paret som Bobby möter inledningsvis på en fest i Hollywood, som liksom förklarar hur det går till och vem som är vem. Frun i paret spelas av Parker Posey som ju var en liten ljusglimt i Irrational Man. Men de båda försvann helt ur handlingen. Återigen så känns det som Woody smält samman två filmer.

Nej, Woody, bättre lycka nästa gång. Det blir en tvåa.

Fast vänta. Nu inser jag ju att filmen faktiskt hade vissa förtjänster mot slutet när det blivit komplicerat i relationen mellan Bobby och Vonnie. Här fanns ett stråk av melankoli, missade chanser och tankar om vad som kunde ha varit om man (du, jag) gjort andra val. Slutsekvensen från de två nyårsfesterna var fin. Jag höjer betyget ett halvt hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallCafé Society har biopremiär på fredag 7/10. Är du en Woody-komplettist är det bara att bänka sig biofåtöljen.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Ant-Man (2015)

Ant-Man-posterFörra sommaren var en Marvel-film en av de mest omtalade och hajpade. Den hette Guardians of the Galaxy. Jag tyckte den var medioker. Hyfsad men ganska tråkig och med en plot vi sett förut. Hela jorden, ja, hela universum, behövde räddas. Det var en så stor skala att insatsen försvann. Den senaste Marvel-filmen utspelar sig på en lite mindre skala. Ibland t.o.m. på en pyttepytteliten skala. Typ tre millimeter. Jag pratar givetvis om Ant-Man.

Jag hade i princip noll förväntningar på Ant-Man. Men givetvis går jag och ser den på bio. En actionspäckad superhjälterulle upplevs bäst på bio. Förväntningarna var låga, främst pga att det för mig infunnit sig en rejäl mättnad på Marvel och deras stil. Tidigare i sommar (eller vänta, det var tydligen redan i april) hade Avengers: The Age of Ultron premiär och den gav mig ingenting.

Döm om min förvåning då jag en bit in i Ant-Man känner att det här ju för fasen riktigt roligt! En myriad av roligheter strömmar förbi på vita duken. Paul Rudd som ”gentlemannatjuven” Scott Lang, som sedemera blir Ant-Man, är hur charmig som helst. Filmens ton är charmig. Allt är charmigt, t.o.m. Michael Douglas.

Douglas spelar doktor Hank Pym som upptäckt ett sätt att krympa avståndet mellan atomer men gömmer sina forskningsresultat för att förhindra att de hamnar i fel händer. När hans tidigare protegé (now gone evil) Darren Cross (Corey Stoll) ändå lyckas med samma bedrift anlitar Pym Scott och ber honom att bli den nya myrmannen med rätt att krympa för att stoppa Cross.

Ant-Man är en science fiction-actionkomedi, och om tittar lite på det här med komedier så är ett tydligt mått på hur en bra komedi hur ofta man skrattar under filmen. Jag skrattade ofta under Ant-Man. Det händer inte så rackarns ofta att jag skrattar på bio. Men här hände det kanske var femte minut eller så. Michael Peña är rolig och jag skrattar. Skämtet när Peña ska berätta nåt för Scott men fokuserar på fel saker är kul och dras två gånger, vilket är precis lagom.

Upplägget i filmen är inget nytt förstås men ändå känns den förvånansvärt fräsch. Märkligt. Vi har ju sett det mesta förut. Superhjältebiten är ungefär som förut. Forskare blir ond, vill ta över världen, eller åtminstone tjäna pengar genom att sälja sin produkt till terrorister. Superhjälte måste stoppa honom (ja, skurken är väl alltid av manligt kön?). Även förminskade människor har vi sett förut. Teskedsgumman någon?

Badger-Man?

Badger-Man?

Filmen är fylld med klichéer. Scotts trio med kompisar är otroligt fåniga med bl a en datornörd som bryter på ryska och en skämtande Tyrese. Scotts fru är ihop med en ny snubbe som dessutom är polis. När Scott kommer på besök för att träffa sin dotter tycker frun och nye snubben att han inte ska vara där. Scott är en slarver men med gott hjärta. Ja, ni hör ju.

Inget i filmen borde egentligen funka. Att Pym och Scott kan kommunicera med och kontrollera myror är fullkomligt befängt. Men det funkar. Det funkar.

Grejen är att allt är välgjort. Första gången Scott blir förminskad bjuds vi på en härlig åktur med början i ett badkar. Det är fantasi- och lekfullt. Härligt. Ja, det är nog förminskningsvinkeln som gör att filmen lyfter för mig. Slutuppgörelsen är egentligen som vilken slutuppgörelse som helst men att den utspelas ombord på ett liten modelltåg är underbart. Jag gillade även att filmen ibland vänder på steken och saker inte förminskas utan blir större. Detta kom oftast som en överraskning för mig och med en komisk effekt som följd.

Jag har hört att det, som vanligt (jag är ledsen, men gäsp), klagas på att det saknas kvinnliga rollfigur som får göra nåt vettigt. Jag vet inte. Ja, Marvel är relativt dåliga, eller jättedåliga om vi ska vara ärliga, på att fokusera på kvinnliga hjältar i sina filmer. På senare tid har vi ändå fått Black Widow och Scarlet Witch. I Ant-Man ser vi Evangeline Lilly som Hanks dotter Hope och jag tycker nog hon fick göra en hel del här. Nej, hon blev aldrig Wasp men nu hette filmen Ant-Man, och scenen mitt under eftertexterna skvallrar om mer fokus på just Wasp i senare filmer.

Men framförallt så sitter jag inte och tänker på såna här frågor under filmen. Det är liksom inte det som sänker eller höjer en film för mig. Har jag roligt? Är jag underhållen? Om svaret är ja på dessa frågor så överskuggar detta det faktum att Hope aldrig fick sätta på sig Wasp-dräkten. Hon fick ju i alla fall slå Scott på käften och träna upp honom i kampsport.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ant-Man.

Push

DakotaTitel: Push
Regi: Paul McGuigan
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Jag har insett att jag gillar Dakota Fanning. En del tycker hon är (eller snarare var) lillgammal men nu har hon vuxit upp och faktiskt blivit en ok skådis. I Push spelar hon tjej med speciella förmågor som jagas av hemlig myndighetsbyrå à la The Shop i Stephen Kings Firestarter. Filmen tar oss bl a till fina miljöer i Hongkong men är ganska intetsägande och blek trots färgstarka bilder. Captain America, Chris Evans alltså, är med också och han gör inte bort sig men är givetvis stel. Fanning är faktiskt den som håller filmen vid liv, även om man undrar hur hennes karaktär som är 13 år klarar sig själv i de svårigheter hon hamnar i. I slutändan är Push en snygg men tråkig film.

2/5

Midnight in Paris

Titel: Midnight in Paris
Regi: Woody Allen
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Midnight in Paris är Woody Allen-filmen alla hyllar. Well, eller hyllade när den var aktuell. Woody Allen är lustig. Han gör en film per år och det är ju praktiskt taget omöjligt att alla hans filmer ska vara bra. Det går ju bara inte. Jag vet inte riktigt hur den allmänna uppfattningen om hans filmer är men jag tycker ungefär: en hyfsad, en dålig, en bra, en riktigt bra och sen börjar vi om. Det känns som de flesta tyckt att Midnight in Paris hör till kategorin ”riktigt bra”. Jag tyckte både Match Point och Cassandra’s Dream var riktigt bra medan Vicky Cristina Barcelona var hyfsade.

På senare år har Allen åkt från stad till stad och spelat in en film eller två eller tre. Först var han i London, sen Barcelona, sen Paris och nu senast var han i Rom (To Rome with Love). Den film jag nyss har sett utspelas alltså i Paris (duh). Det har gått rykten om att Köpenhamn är nästa destination men det förnekar Allen som säger att det är L.A. som gäller härnäst.

Owen Wilson spelar Gil, en tönt som är i Paris på semester med sin fästmö och hennes föräldrar. Gil är manusförfattare med viss framgång men i Gils ögon är det mest skräp han står för. Han vill bli författare, och inte bara manusförfattare utan Författare av Romaner. I Paris känner han historiens vingslag och hur det var så mycket bättre och mer kreativt förr i tiden. Speciellt 1920-talet lockar. I slutet av en fyllekväll dyker plötsligt en gammal bil upp som tar med honom på en tidsresa. Gil dras in i en nostalgisk nattdröm.

Det är en mysig film, det går inte att förneka. Ja, faktum är att jag gillar filmen tillräckligt mycket för att dela ut en svag fyra. Stämningen är underbar och det är en riktigt rolig idé och filmen är gjord med Allens vanliga lätta hand. Det förekommer några riktigt roliga scener med Gils fästmös odräglige kompis Paul (Michael Sheen). Normalt har jag lite svårt för Owen Wilson. Han känns som en pojkman och jag har svårt att ta honom på allvar. Fast han stör inte här utan är helt ok, och Marion Cotillard är bedårande.

4-/5

%d bloggare gillar detta: