Tomorrow Never Dies

Tomorrow Never DiesTitel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.

I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).

Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.

Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.

3/5

Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch

Match Point

Titel: Match Point
Regi: Woody Allen
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Jag såg filmen på bio (och skrev om den i mars 2006) och det här var när jag tyckte Woody var helt ok som regissör, men jag trodde ärligt talat han var slut. Han hade gjort några riktigt (riktigt) bra filmer men nu var han bara trött och fånig. Det var min åsikt. Tur att man kan ha fel ibland.

Woody Allens nya film handlar om tur och otur, eller den handlar om det ytligt sett i alla fall. Vi möter i början av filmen det artiga, lugna, modellvackra (och till synes svärmorsdrömmiga) f.d. tennisproffset Chris (Jonathan Rhys Meyers) som blir anställd som tennistränare på en snobbig tennisklubb i London. Han träffar där rikemanssonen Tom vars syster Chloe (Emily Mortimer) blir förälskad i Chris, medan Chris själv blir besatt av Toms fästmö, Nola, en amerikansk skådis som bara varit med i reklamfilmer (Scarlett Johansson).

Mmm, det här var en ganska överraskande film. Först och främst kändes det inte alls som en Woody Allen-film. Det kan bero på att Allen själv inte är med, men det finns Allen-filmer där han själv inte spelar med i som ändå känns som just Allen-filmer. Den andra överraskningen är att den är riktigt bra. Från början känns det väl som ett ganska vanligt romantiskt drama. Chris är en karaktär som jag inte riktigt får grepp på. I början känns han sympatisk, snäll och ärlig, men det ändras redan när han första gången träffar Nola, då han verkar förvandlas. Nola spelas ju förstås av Scarlett Johansson och hon är lika het som vanligt.

Alla skådisar gör förresten ruggigt bra insatser. Woody måste ha, eller hade i alla fall i den här filmen, en bra hand med sina skådisar och har skapat en bra stämning i filmteamet. En som man lätt glömmer är Tom och Chloes pappa som spelas av nallebjörnen Brian Cox som är en mysfarbror här. Vissa tycker att det finns en bra kemi mellan Rhys Meyers och Mortimer. Det kanske finns en bra kemi rent skådespelarmässigt, men jag fick direkt känslan att Chloe ”klängde” och var ”jätterar” medan Chris liksom bara spelade med, men att han egentligen inte brydde sig mer om Chloe än om ett av sina tennisracketar. Med Nola kändes det helt annorlunda.

Jag har också läst att folk tycker att Johansson gör en tuff och kylig karaktär (t ex Movies – Noir men jag hittar ingen recension att länka till). Nja, jag vet inte. Jag tyckte inte hon var speciellt kylig och tuff. Snarare tvärtom. Ganska osäker egentligen, precis som Chloe för övrigt. Skillnaden är väl hur de båda agerar ut den här osäkerheten. Chloe blir klängig och översnäll, medan Nola blir kaxig och tuff. Vilket förmodligen var det som M-Noir menade. Mmmm, det fanns en hel del att intressera sig för i den här filmen. Bl a var det kul att studera hur vissa karaktärer betedde sig efter några drinkar. Detta gällde främst Nola, samt Toms och Chloes mamma (som blev riktigt elak efter ungefär tre G and T’s).

Förutom det psykologiska dramat som filmen allt mer övergår i så blev det hela även en ganska spännande thriller med klara Hitchcock-referenser. Jag ska väl inte avslöja vad som händer, men om ni tycker att det känns som ett romantiskt drama som inte verkar leda nån vart — så håll ut. Nu tycker jag i och för sig att filmen är riktigt bra hela vägen, från början till slut. Bra klippt är det bl a. En klippning som överraskar lite. Scener staplas på varandra, men ändå med ett bra flyt. Mot slutet dyker några detektiver upp i handlingen var kul. Det kändes lättsamt men passar ändå in. Slutbetyget blir en helt vanlig fyra. Bra gjort, Woody! Och det här med tur och otur knyter givtevis Woody ihop i slutet av filmen.

4/5

PS. Jag noterar även att Rhys Meyers var ganska värdelös på tennis, tennisproffs som han skulle vara. De han tränade hade oftast bättre teknik.

%d bloggare gillar detta: