The Mule (2018)

The Mule är Clintans senaste (sista?) film. Är det hans sista som skådis och/eller regissör? Har han kommit med nåt uttalande? Jag vet inte varför jag är så fokuserad på det här egentligen, och man ska ju inte syssla med åldersdiskriminering, men börjar inte herr Eastwood vara i det äldsta laget?

Å andra sidan är det ju genialt, eller åtminstone kongenialt, att han castar sig själv som 90-åring då ju filmen bygger på verkliga händelser om just en 90-åring som blir värvad av en mexikansk knarkkartell att smuggla knark.

Earl, som Clintans rollfigur heter, visar sig vara en hejare som knarkkurir. Ingen stoppar ju en pensionär som kör med sin skåpbil i tron att han har flaket fullt med små påsar fyllda med vitt pulver.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med The Old Man & the Gun. De har nämligen en hel del gemensamt. Båda filmerna handlar om till synes ofarliga och oskyldiga äldre män som kommer undan med brottsliga handlingar. Det förekommer även parallella handlingar där vi får följa polisen i deras jakt på brottslingarna. I The Mule är det Bradley Cooper och Michael Peña som spelar två poliser som försöker spränga knarkkartellen. Slutligen så har ju Redford sagt att The Old Man & the Gun var hans sista film som skådis. Vi får se hur det blir med Clintan.

Den här filmen kanske har en parallell handling för mycket, eller? Först Clintan och hans förehavanden som knarkkurir. Sedan poliserna som försöker värva en tjallare för att komma åt kartellen inifrån. Slutligen så har vi vad som kanske borde ha varit den viktigaste delen, nämligen Earls relation, eller frånvaron av densamma, till sin familj. Earl själv säger vid ett tillfälle i filmen att familjen är det absolut viktigaste men han lever ju inte som han lär. Och det var lite samma sak med filmens manus eftersom jag bitvis kände att den delen av filmen glömdes bort. Jag hade kanske velat ha mer bakgrund här. Nu hade jag väldigt svårt att förstå mig på varför Earl agerade som han gjorde. Enda förklaringen som ges är att han älskade rampljuset i blomsterbranschen mer än sin egen familj.

Länge var The Mule ändå klart godkänd. Den puttrade på och det var rätt kul att se en gammal Clintan agera mot de kriminella mexikanska ungtupparna. Jag gillade scenerna där vi fick följa polisernas arbete. Cooper och Peña hade ett bra samspel. För Peña är det ju dessutom i princip omöjligt att inte vara mysigt rolig i varje film han är med i.

Det som inte funkade lika bra var när Clintan skulle leka cool gammal gubbe och vara på poolparty med prostituerade nere hos knarkbaronen i Mexiko. Här var det skämskuddedags för min del, men jag hade ingen kudde så det vara bara att vrida på sig i biostolen och härda ut.

Slutligen så var Clintans ålder och fysiska form distraherande för mig. Jag är ledsen, men jag var rädd att han skulle gå sönder ibland. Det lustiga var dessutom att filmen inleddes 2005 och jag tänkte att ”fasiken, vad gammal Clintan ser ut!”. Sen visades en skylt där det stod 12 år senare. Vänta nu här, hur ska det här gå? Ska resten av filmen utspela sig på Earls begravning, eller vad?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg The Mule under Stockholm Filmdagar nu i januari och det var ett ganska självklart val att välja den filmen. Clintan är ju ändå Clintan och det borde rimligen vara hans sista film, i alla fall som skådis. Jag vet att andra är betydligt mer positiva till filmen än vad jag är så det är nog mig det är fel på i det här fallet. Men om jag måste välja mellan Redfords svanesång och Clintans så väljer jag Redfords alla dagar i veckan.

The Mule har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

The Outlaw Josey Wales (1976)

Clint Eastwoods western The Outlaw Josey Wales såg jag innan jag skulle sätta samman min lista över 1976 års bästa filmer. Det visade sig vara ett bra val då den hamnade på plats sex på listan.

Filmen utspelar sig under och efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865). Clintan spelar titelrollen som Josey Wales, en jordbrukare i Missouri som söker hämnd efter att hans fru och barn blivit brutalt mördade av ett gerillagäng med nordstatare. Wales går med i en liknande gerilla på sydsidan, s.k. Bushwackers, för att slakta jänkare.

Till slut är det bara han själv kvar. Vid det laget har Wales tröttnat på hämnd och nog insett att det inte ger nåt och att den onda cirkeln aldrig tar slut. Men han har ändå hämnd kvar i sinnet. Så småningom hamnar han i sällskap med en grupp omaka människor. Tillsammans med indianer, nybyggare och andra bildar han en ny typ av familj som samarbetar för att kunna leva i fred.

Problemet är att Wales efter sig fortfarande har den sadistiske kaptenen som mördade hans familj plus en gammal vän från Bushwackers-gerillan som bytt sida.

The Outlaw Josey Wales känns som en ganska udda fågel. Inledningen av filmen gjorde mig lite orolig, eller förbryllad. Efter att Wales familj mördats så följer ett ganska långt montage ackompanjerat med gladlynt marschmusik där vi får se Wales & Co kriga och mörda. Det hela är filmat genom ett gråblått filter. Nja, det kändes inte klockrent direkt.

Efter att ha varit flykt ett tag träffar Wales som sagt ett antal olika personer som han mer eller mindre motvilligt slår sig samman med. En av dessa personer var indianen Lone Watie, en rollfigur som tydligen bygger på den verklige Stand Watie, en indian som slogs på sydsidan i inbördeskriget. Jag gillade samspelet mellan Eastwood och Chief Dan George (som spelade Watie). De retar varandra samtidigt som de respekterar varandra och oftast med glimten i ögat.

Under scenerna mellan Wales och Watie gick mina tankar faktiskt till den något orättvist sågade The Lone Ranger, samtidigt som jag undrade över om bägge dessa filmer känns daterade vad gäller framställningen av den amerikanska urbefolkningen.

Filmens antikrigsbudskap är tydligt, kanske för tydligt, men fint. Wales rider ensam till comanchernas hövding, Ten Bears, för att mäkla fred. Det är en fred mellan män, inte regeringar. När Ten Bears och Wales pratar om detta känns lite väl skrivet på näsan, som om nåt rollfigurerna inte skulle säga eller i alla fall inte på det sättet. Jag får känslan av att det är regissörens/manusförfattarens röst jag hör snarare än rollfigurernas. Men det funkar och budskapet är fint. Fast jag gillade ändå filmens avslutningen mer där den gamle Bushwacker-vännen och Wales till slut möts. Det kändes mer subtilt men ändå lika tydligt.

Om du ser filmen och vill spela ett dryckesspel så är det bara att ta en sup varje gång Clintan spottar tobak. Han gör det ofta kan jag säga, på allt och alla, förutom vid ett tillfälle när han sansar sig.

Efter att igår spelat in ett avsnitt av Shinypodden där vi pratade om bl a Guardians of the Galaxy kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan The Outlaw Josey Wales och Guardians. En udda grupp av tilltufsade människor kommer samman mer eller mindre av en slump. Tillsammans bildar de en ny familj där de finner en oväntad gemenskap och en orsak att fajtas mot såna som vill nån i den nya familjen ont.

The Outlaw Josey Wales är en westernversion av Guardians. Eller snarare: Guardians är en rymdversion av The Outlaw Josey Wales men inte lika rolig, med relationer mellan karaktärerna som inte var lika bra etablerade, och helt enkelt sämre som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

American Sniper (2014)

I måndags hoppade jag inte av vid Fridhemsplan som jag brukar göra när jag tar tuben hem från jobbet. Nej, tillsammans med Henke åkte jag vidare till T-Centralen och gick sen via en godisbutik till Sergel-biografen vid Hötorget. Vi skulle ställa in vårt kikarsikte på Clint Eastwoods (jag trodde han hade lagt av, men det kanske bara gällde som skådis?) senaste rulle, den Oscarsnominerade American Sniper.

Drygt två timmar senare, eller snarare när jag kommit hem efter filmen, funderade jag på vad Clintan ville säga med den. Mina fortsatta funderingar kring detta kommer senare. Först litet om hur jag upplevde filmen just precis när jag såg den. Var den spännande, intensiv, funkade den berättarmässigt? Ja, vid ett fåtal tillfällen är den spännande, och det är när filmen är en ren skildring av kriget och dess effekter. Bradley Cooper gör huvudrollen som krypskytten Chris Kyle och de scener där vi får se Kyle just i sin roll som krypskytt funkar oftast. Speciellt när det är barn inblandade blir det obehagligt och intensivt. Jag tyckte även det funkade hyfsat med Kyle på hemmaplan där han hade problem med att undvika att stanna kvar mentalt i Irak.

Vad jag inte tyckte funkade berättarmässigt var den övergripande storyn. Det blir repetativt. Kyle i Irak, Kyle hemma, Kyle i Irak, Kyle hemma. Repetera fyra gånger. Vad är det han och hans kompisar egentligen gör i Irak? Visst, det finns en irakisk krypskytt som springer omkring och jäckar amerikanerna som kallas Mustafa. Mustafa kändes som en skurk från Prince of Persia (ja, jag vet, fel land). Mustafa hade visst tävlat för Syrien i prickskytte i OS. Kanske litet Enemy at the Gates-känsla här? Men i vilket så tyckte jag inte det fanns nån röd tråd när det gällde det som hände i Irak.

Ytterligare en detalj som INTE funkade för mig var när Kyle ett antal gånger ringde hem till sin fru mitt under intensiva eldstrider. Hmmm. Varför inte ringa när du är på basen iställe tänkte jag. Nej, det kändes påhittat bara för att få till en dramaturgisk effekt. För mig blev det tvärtom.

American Sniper

Så vad ville då Clintan själv säga? Att jag får känslan av att han faktiskt ville säga något är ett dåligt betyg till filmen i det här fallet. Istället för att det är filmens rollfigurer som säger något så kändes det bitvis som att det var Clintans röst vi hörde. Jag ser filmen som ett försvarstal för kriget i Irak. Clintan målar upp liknelser med hur man får skydda sin familj. Om någon bråkar med din bror så har du all rätt att slå tillbaka. Det förekom även en, i mina ögon, något luddig liknelse med får, vargar och fårhundar. Oavsett vad jag själv tycker om Irak-kriget så kändes allt detta för skrivet. Det blev krystat. Clunky brukar de säga over there.

En scen som jag ganska direkt blev obekväm av var när Kyle i slutet av filmen överraskar sin fru utklädd till cowboy och med pistolen dragen. När jag tänker efter så var detta en scen som kändes väldigt märklig. Just den där pistolen. Varför skulle han rikta den mot sin fru och låtsashota henne? Det var en lek mellan äkta makar förstås, men det kändes konstigt. Var det för att jag själv är så ovan med vapen till vardags?

Nu kommer jag skriva om en del som nog får betraktas som spoilers så läs vidare på egen risk…

Mot slutet av filmen blir en av Kyles kollegor dödad under strider i Irak. När Kyle efter begravningen pratar om detta med sin fru lägger han fram teorin att den dödade kollegan hade börjat tappa tron på att kriget var rättfärdigt och att det var just därför som han blev dödad. Eh, jaha. Så bara du TROR så går det bra. Eller vad är det Kyle, Clint eller filmen försöker säga här?

Den allra sista scenen i filmen, den när Kyler leker cowboy och ”hotar” sin fru med en pistol, var inte en bra scen. Ändå blev jag chockad och aningen rörd i slutet när texten kom upp där det stod vad som hände sen. Jag hade ingen aning om detta. Men jag tyckte att det hade kunnat räcka med den texten och sen typ ”In Memory of Chris Kyle”. Inget mer. Nu blev det för mycket. För mycket flaggor, för mycket begravningsmusik. Det är inte min grej, sorry.

Jag ger filmen två och en halv fejkbebisar av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in om Henke tyckte filmen var en hit or miss. Sen tidigare har även Fiffis filmtajm och Movies – Noir skrivit om American Sniper.

Million Dollar Baby

Milllion Dollar Baby

”What are you waiting for? You’re faster than this. Don’t think you are, know you are. Come on. Stop trying to hit me and hit me”

Titel: Million Dollar Baby
Regi: Clint Eastwood
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Efter recensionen som jag skrev i april 2005 berättar jag inom spoilertaggar om en litet jobbig grej (*host*host*) som hände under visningen på Saga. Apropå det så kom jag att tänka på den klassiska 80-talshitten som gick under namnet hostlåten i Sverige!

Clintan Oscarsregisserar denna boxningsrulle där Hillary Swank Oscarsspelar den fattiga vita boxningstjejen Rock… eh, Maggie, som inte ger sig förrän hon har fått Frankie (Eastwood själv) som tränare. Med Morgan Freeman som ledsagare i form av en trygg berättarröst får vi följa Maggie på sin väg mot den stora fajten mot den östtyska, f.d. prostituerade, monsterboxaren.

Nja, tyvärr, lite besviken blev jag allt. Filmen är mysig i början. Eastwood och Freeman har ett skönt samspel när de smågnabbas som de gamla vänner de är i filmen. Swank är strålande, som envis och ibland naiv trailerbrud med en vilja av stål. Riktigt kul när hon får reda på att hon ska få gå en titelmatch. Hon blir glad som ett litet barn på julafton. Skönt med lite barnslig glädje. Fotot är vackert och lugnt men ibland lite väl utstuderat med siluetter och skuggor på exakt de rätta ställena.

Jag tyckte det fanns några sämre saker i filmen. Scenerna med Frankie och prästen kändes onödiga. Trodde att det skulle leda till nån sorts vändpunkt, en nyckelscen där prästen och Frankies samtal leder till nåt, men den där prästen var inte mycket för världen. Kanske var det meningen så och att det skulle symbolisera något. Maggies familj… jaha, det var ju bara för mycket. Det finns säkert såna här familjer men det blev bara för mycket kontrast i filmen. Snälla Maggie och sen den bitchiga white trash-familjen. Nja. Fattig servitris som tar med sig oätna köttbitar hem. Nja, återigen.

3/5

Spoiler
Under de mest intensiva, känsliga, tysta scenerna, när det blir en så där påtaglig tystnad som man kan ta på, alltså när Frankie är hos Maggie och har bestämt sig för att stänga av respiratorn och låta henne somna in, vad händer då? Jo, jag får plötsligt världens jävla jobbigaste rethosta som man absolut inte vill ha i en sån situation. Försöker in i det längsta att inte hosta men det gör ju bara saken värre egentligen. Får nästan panik och funderar på att springa ut. Det är alltså alldeles, alldeles tyst i salongen, och Frankie sitter vid Maggies säng och ska till att stänga av respiratorn och ge henne den sista sprutan. Inte ett ljud hörs, förutom Frankie som tyst talar till Maggie och berättar vad han ska göra. Till slut blir jag tvungen, jag kan inte låta bli. Jag hostar till. Högt. Om jag ändå ska hosta är det väl lika bra att ta i, tänker jag, så går det kanske över. I mina öron låter det som en jävla bomb briserar mitt i salongen. Efter några sekunder hostar jag en gång till. Sen lyckas jag på nåt sätt bli av med den mest akuta hostkänslan och kan slappna av resten av filmen. Host!
Spoiler slut

%d bloggare gillar detta: