Hitchcock: Notorious

NotoriousAlfred i profilTitel: Notorious
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1946
IMDb
| Filmtipset

Notorious har jag sett tidigare så först kommer mina korta gamla tankar om den.

Ingrid Bergman och Cary Grant spelar huvudrollerna i Notorious. Jag måste säga att Ingrid Bergman är en liten favorit. Hon är alltid bra i de filmer jag har sett med henne. Cary Grant gillade jag inte speciellt mycket i den här filmen. Han är ruskigt torr och lite tråkig faktiskt. Så här skrev nån på Filmtipset och jag är benägen att hålla med lite grann:

Jag har så oerhört svårt för Cary Grants och alla andra ”hårdkokta” mäns skådespeleri för sisådär 50 år sedan. Så totalt distanserade och humorbefriade och omänskliga (utom dessa ständiga ”fyndiga” repliker). Om han bara kunde ha öppen gylf nån gång, eller börja gråta okontrollerat, eller beklaga sig över en sticka i fingret. Vad som helst.

Haha. Men det var väl så det skulle vara (i alla fall i just den här filmen). Hur som helst, filmen börjar lite osammanhängande och lite tråkigt. Agenten Grant och Bergman blir kära efter fem minuter. Bergman som är dotter till en tysk spion som i USA dömts för just detta åtar sig att åka till Rio för att spionera på nazister där. Det slutar med att hon blir tvungen att gifta sig med en av dem. Som sagt, filmen börjar rätt så tråkigt, men de sista 30 minuterna höjs spänningen, inte till några högre nivåer men ändå.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Återigen noterar jag att producenten David O. Selznick inte har varit med och påverkat hur filmen i slutändan skulle bli. Däremot är han med under förtexterna. ”By arrangment with David O. Selznick” är hans insats den här gången. Notorious handlar som sagt om Ingrid Bergmans nazidotter som hoppar på uppdraget att spionera på nazister som har nåt skumt på gång  i Rio. Hur ska hon spionera på dem? Genom att gifta sig med en av dem givetvis. ”Offret” spelas för övrigt utmärkt av Claude Rains.

Musiken under förtexterna är som vanligt pampigt töntig. I övrigt är dock inledningen av filmen helt fantastisk. Jag vet inte vad jag tänkte på när jag såg filmen förra gånge. Cary Grant och Ingrid Bergman har ett härligt samspel. Bergman spelar över precis lagom mycket, och Grant är charmig och full med fyndiga repliker (haha). Bergman är riktigt bra på att spela bakis här, förvånansvärt bra, och hon är något av en antihjälte faktiskt. Sen är det är faktiskt riktigt naughty bitvis. Hitchcock och skådisarna håller sig precis på rätt sida gränsen, inte min gräns men gränsen för produktionskoden (Hays-koden), alltså vad man får visa upp på vita duken vad gäller sex, alkohol, droger.

Apropå Hays-koden. När vi tagit oss till Rio så får vi den berömda kysscenen mellan Bergman och Grant som pågår i 2.5 minut där Hitchcock kringgått reglerna (kyssar får bara vara 3 sekunder!) genom att låta de två göra uppehåll, prata och sen fortsätta kyssas. Haha, typisk Hitchcock-humor.

Notorious är en härlig film för det mesta. Ingrid Bergman är hur sval och underbar som helst. Claude Rains påminner till utseendet om min kompis Anders som jag brukar gå på bio med på torsdagar, vad det nu har med saken att göra. Cary Grant, som efter denna film blev livslång vän med Bergman, är bra han med och jag kan inte hålla med det där Filmtipset-citatet som jag hade med i min gamla text.

Fotot är givetvis fint med vissa vanliga Hitchcock-knep. Japp, vi har det vanliga med en inzoomning på ett föremål som nån håller i handen. Just denna scen är väl kanske den mest klassiska av alla såna scener. Slutet av filmen är kanske inte helt tillfredsställande. Spänningen byggs upp men vi får aldrig nån riktig utbetalning. Slutet är kanske lite av en besvikelse men det blir ändå en stark trea den här gången tack vare samspelet mellan och charmen hos Bergman och Grant.

Betyg när jag såg den 2003:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Filmitch
är idag mannen som vet lite för mycket.

The Invisible Man

The Invisible ManTitel: The Invisible Man
Regi: James Whale
År: 1933
IMDb
| Filmtipset

Mellan sina två Frankenstein-filmer gjorde James Whale filmen om den osynlige mannen, The Invisible Man.

James Whale är tillbaka efter Frankenstein med en film som kanske inte så många har sett (ehe). Jag pratar alltså om Den osynlige mannen från 1933. Precis som i Frankenstein så har vi här: den galne vetenskapsmannen, hans oroliga flickvän, hans oroliga kollega, hans oroliga mentorprofessor som tycker att vår ”hjälte” har börjat forska med farliga saker. Och sist men minst har vi bybefolkningen som inte vill annat än att ha ihjäl den mördande galning som gäckar polisen.

Ja, det var nästan märkligt hur mycket i handlingen i Den osynlige mannen som stämde in på Frankenstein. Faktum är dock att jag gillade Den osynlige mannen bättre än Frankenstein. En sak som tilltalade mig var att man aldrig (nästan) fick se hur huvudpersonen såg ut. Han var under hela filmen antingen osynlig eller bandagerad och iklädd svarta solglasögon. Filmen har även en ganska skön humor och dessutom välgjorda specialeffekter. Det är faktiskt lite hur man undrar hur de har gjort med den tidens teknik. Det blir nästan en stark trea.

3/5

%d bloggare gillar detta: