Skenbart (2003)

Vi inleder det nya året med en gammal preblogg-recension av en svensk film. Om det inte hade varit för Sagan om konungens återkomst så hade jag nog valt Peter Dalles Skenbart som familjens julfilm 2003. Apropå Peter Dalle så gick jag nästan in i honom på stan för några veckor sen. Han hade samma vilda ögonbryn som vanligt. Texten om Skenbart skrevs i januari 2004.

Peter Dalle har både skrivit och regisserat den här filmen som till största delen utspelar sig på ett tåg mellan Stockholm och Berlin i december 1945. Gunnar (Gustaf Hammarsten), bokrecensent och misslyckad författare, tänker ge sig ut i Europa för att göra nåt gott för världen efter 2:a världskriget, som precis slutat. Dessutom hoppas han få inspiration till kommande storverk i den litterära världen. På samma tåg finns, förutom en massa löst folk som vi får stifta bekantskap med, även en man och hans älskarinna som planerar att mörda mannens fru.

Jag gillar ofta filmer som utspelas på tåg. Det ger en speciell känsla. Vi är på väg nånstans men samtidigt i en statisk miljö. Skenbart är först och främst en komedi. Och så finns det inslag av Hitchcock. Åtminstone känns det som viss inspiration har hämtats därifrån (ni vet, kupéer, konduktörer, korridorer och restaurangvagnen). Klart roligast är de två bögarna, spelade av Gösta Ekman (som den snälle bögen) och Lars Amble (som den elake bögen). Speciellt Amble har några väldigt roliga repliker och schyssta enradare. Hammarsten funkar även han som aspirerande gottgörare som ändå hela tiden ställer till det trots goda intentioner. Han har det inte lätt, hehe.

Robert Gustavsson har en sorts cameoroll som snubbelnisse. Han är oftast rolig men jag tycker inte det passar in riktigt i resten av filmen. Sen har vi då ”thrillerdelen” med mannen, frun och älskarinnan. Den tycker jag är den svagaste, och sänker filmen en aning. Min sista kommentar gäller fotot och vissa specialeffekter, som bägge är bra. Det svartvita fotot är vackert och svagt bruntonat. Då och då används rätt så schyssta inzoomningar där vi får se tåget utifrån, framrusande genom snölandskapet, och sen zoomas ett fönster in där nåt pågår och vi befinner oss inne på tåget utan nåt klipp. Bra utnyttjande av effekter som inte tar överhanden utan används smakfullt så att de knappt märks. Ungefär som i Robert Zemeckis filmer Forrest Gump och Contact även om just dessa exempel är på en annan nivå. Dock känns det inte allt för vanligt att använda effekter (förvisso små) på detta sätt i svensk film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Song of the Sea (2014)

Song of the SeaRegissören Tomm Moore har kallats Irlands svar på Hayao Miyazaki. Ja, till viss del kan jag hålla med. Song of the Sea, som bygger på irländska folksagor, är en fantasifull animerad historia om mystiska vattenvarelser, ja, faktiskt om en hel värld med väsen som existerar parallellt med vår vanliga värld. Dessa väsen kan vara onda eller goda. Just detta tema för ju t ex mina tankar till Miyazakis Spirited Away där en liten flicka dras in i andarnas läskiga men fascinerande värld.

Precis som för Miyazaki har Moores filmer, Song of the Sea och debuten The Secret of Kells från 2009, blivit nominerade till Oscar för bästa utländska film. Men till skillnad från Miyazaki har Moore inte lyckats ta hem guldgubben.

I Song of the Sea träffar vi en familj bestående av en fyrvaktaren Conor, hans fru Bronagh och sonen Ben. Ja, och så fårhunden Cú förstås. Familjen väntar tillökning och frun föder den lilla flickan Saoirse och allt verkar bra. Men så försvinner plötsligt frun spårlöst. Fyrvaktaren bryter ihop och åren går. Sex år senare är frun fortfarande borta, Saoirse kan inte prata och Ben är sur på Saoirse och anklagar henne för hans mammas försvinnande.

Nu hittar Saoirse ett snäckskal som hon börjar blåsa en sorglig melodi i. Mystiska saker börjar hända och Ben och Saoirse får jobba ihop för att kanske få reda på vad som har hänt med deras mor.

Det som sticker ut mest med filmen är kanske animationsstilen där man låtit sig inspireras av gammal irländsk konst. Stilen är väldigt enkel men väldigt vacker. Jag får känslan av animerade tygkonstverk. Perspektiv byggs upp genom olika tvådimensionella lager, t ex gröna kullar lager på lager med en ringlande väg som blir mindre och mindre. Jag får den nostalgiska känslan av att titta på ett tecknat barnprogram från 70-talet eller min gammelmosters tygtavlor som jag såg på min mormor och morfars sommarställe som barn.

Historien är fin, charmig, men inget som riktigt bränner till. Kanske är det för mycket av en barnfilm? Där ser jag en skillnad med en animerad film som t ex Inside Out. Kan det vara så att en film som man sätter epitetet ”fin” på aldrig riktigt kan bränna till?

Det jag gillar med Song of the Sea är att det inte är självklart vilka som är goda eller onda, precis som i de flesta av Studio Ghiblis filmer. Det finns gråzoner här och det uppskattar jag.

Jag nämnde att jag gillar tecknarstilen och det gör jag. När det gäller miljöerna så är det underbart. Dock tycker jag inte man har fått till ansiktena till fullo. I anime brukar just ansikten vara väldigt enkelt gjorda. Där finns oftast inte så mycket nyanser i form av ansiktsuttryck. Man överdriver känslorna som visas i just ansiktet och istället kanske det är resten av kroppen som är mer nyanserad. Song of the Sea har sin egen stil. Det är möjligt att det var ytterligare ett snäpp enklare, eller kanske bara annorlunda, vilket för mig gjorde det svårare att riktigt känna nåt för karaktärerna.

Förutom en tecknarstil som utgått från irländsk konst så förekommer det även en hel del irländsk folkmusik. Aningen för mycket för mina öron. Det är lite som med Riverdance. Små doser funkar men efter ett tag känner man sig ganska mätt på armar som inte rör sig (eller sorgliga ballader). Det kan nog gälla all folkdans/musik när jag tänker efter.

En detalj som tyvärr nog sänkte filmen en del var att jag såg filmen med svenska röster. Tänk att istället fått höra Brendan Gleeson och Fionnula Flanagan. Det hade gett en helt annan irländsk tyngd till filmen, förutom att man slipper krystade översättningar av engelska uttryck eller skämt.

Deireadh.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallSong of the Sea har premiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar, och jag var den enda av filmspanarna som valde just denna film.

Extramaterial

Nåt som är mer regel än undantag är att det är väldigt dåligt med information om vilka de svenska röstskådisarna faktiskt är. Det var precis samma sak i samband med The Boxtrolls som var filmspanarfilm för ett år sen. Varför inte lyfta fram dessa bättre, ge dem ordentligt med cred, för att på så sätt göra det mer prestigefyllt att dubba till svenska. Då tror jag att man skulle kunna anlita gräddan av den svenska skådiseliten (och bra ”röstregissörer”) vilket förhoppningsvis skulle förbättra kvaliteten på dubbningen. Med det sagt så gör väl inte de svenska skådisarna i Song of the Sea direkt bort sig men de ger ändå ett ganska platt intryck. Vilka var då de svenska skådisarna? Jag gav mig fasiken på att reda på det. Till slut hittade jag namnen på en filmposter i en pdf-fil som fanns hos Folkets Bio. Här är skådisarna (och det är inte några Rolf Lassgårds direkt):

Leon Pålsson, Lina Bergfalk, Myrra Malmberg, Fredrik Hiller (som var med i den horribelt usla American Burger), Monica Forsberg, Louise Raeder, Lovisa Heed, Hasse Andersson (Kvinnaböske?), Anders Öjebo, Göran Engman, Claes Ljungmark.

Slutligen vill jag förmedla lite av det som jag tyckte lyfte Song of the Sea. Nämligen det härligt mysiga bildspråket som ibland förde mina tankar till John Bauer.

 

Song 6

Song 7

Song 1

Song 3

Song 4

Song 5

Song 2

The Boxtrolls (2014)

filmspanarna_kvadratBoxtrollDet kan nog inte ha varit så lätt att välja månadens filmspanarfilm den här gången. Eller snarare, det fanns inte så mycket att välja på eftersom många av oss filmspanare i slutet av augusti hade varit på Malmö Filmdagar och kollat in de flesta filmer som hade premiär under helgen (som t ex A Most Wanted Man, The Salvation och The Hundred-Foot Journey). Att ha få filmer att välja bland kan i och för sig samtidigt göra valet ganska enkelt. Nu gjorde Carl från Har du inte sett den? ett roligt val (visade det sig) som innebar två filmspanarpremiärer. Vi hade nämligen aldrig tidigare spanat in barnfilm eller animerad film. Salongen på Sergel var välfylld med föräldrar och barn – och så vi filmspanare.

The Boxtrolls, eller Boxtrollen, Lådtrollen (?), som jag tycker den borde kallas i Sverige, handlar om… boxtroll. De lever under jorden i vad som kändes som en fransk (?) stad som heter Cheesebridge. Om natten kommer boxtrollen fram och härjar. Ja, eller härjar och härjar. De är skrotsamlare skulle man kunna säga. Snälla, lite fula, men snälla och rädda. Deras klädesplagg är en papplåda och vad som än står på lådan så är just det också deras namn. Sko, Fisk, Ägg osv. Apropå Ägg så är han en helt vanlig pojke men har likt Tarzan växt upp och blivit uppfostrad av, inte apor då, men boxtroll.

Eftersom stadens invånare inte vet vad de egentligen har att göra med så hatar man dessa monster och är livrädda för dem. De har anlitat en boxtrollsutrotare som man som tittare direkt vet är filmens skurk. Han har inte rent mjöl i påsen som man brukar säga. Stadens ”borgmästare” är en fisförnäm aristokrat, eller arostokrat kanske man kan säga. Cheesebridge, som namnet antyder, är nämligen besatt av ost. Istället för att styra, fatta beslut (och bry sig om sin dotter Winnie) så ordnar borgmästaren ostprovning för sina vithattade vänner alltmedan utrotaren i stadig takt decimerar antalet boxtroll.

Dottern Winnie träffar en kväll av en slump boxtrollspojken Ägg och jag ska inte säga att tycke uppstår men nån sorts attraktion finns. Men som sig bör så är det ett omaka par det handlar om. Deras möte leder till att sanningen om boxtrollen i allmänhet och Ägg i synnerhet kanske kan avslöjas.

Tre saker i filmen stack ut för mig.

  • Det är en läskig film. Det handlar om död. Det handlar om att växa upp utan en riktigt pappa. Det handlar om att växa upp med en pappa som inte är närvarande. Vi fick se tortyrscener. Vi fick se ett ansikte som groteskt svullnade upp eftersom ansiktets ägare tryckte i sig ost och samtidigt var allergisk mot just ost. Filmens figurer är nästan alla (well, utom Ägg och Winnie kanske) obehagliga i större (boxtrollsutrotaren) eller mindre (borgmästaren) grad. Vid några scener i filmen hörde vi barn bredvid oss som storgrät.
  • Det är en stop motion-animerad film! En bit in på eftertexterna fick vi (som hade tålamodet att sitta kvar) en liten extrascen där vi fick se hur det gick till när man animerade de små dockorna. Grejen är att jag inte alls fattade att det var stop motion-animerad under filmen. Jag var ganska övertygad om att det var vanlig datoranimation som bara var gjord så att det skulle se ut som att det var stop motion. Nu tror jag att det i själva verket var en blandning och att CGI har använts till vissa saker (som t ex munrörelser (?), rök och annat). Ändå var det hela minst sagt imponerande.
  • Designen på figurerna och hela filmens scenografi var ganska härlig. Just stop motion och när man jobbar med miniatyrer ger en skön sagostämning. Jag kom att tänka på Wallace & Gromit… och tv-klassikern Fragglarna och speciellt byggarbetarna doozarna som bodde i Fraggelberget.

Jag måste ge en trea till Boxtrollen. De första minuterna hade jag lite svårt att förstå vad som pågick. Jag hörde inte vad nån sa eftersom vi såg den med svenskt tal och därmed inte hade hjälp av textningen. Men ganska snart gillade jag miljöerna och de udda figurerna tillräckligt mycket för att sugas in.

Till sist: SF, filmdistributören eller vilka som nu ansvarar för det, försök att bättre lyfta fram de svenska röstskådisarna! Allra sist under eftertexterna i typ två sekunder visades dessa upp men utan att man kunde koppla namnen till några av rollfigurerna. När jag går in på SF:s sida om filmen står bara de engelsktalande originalskådisarna. Dåligt! Speciellt då filmen i första hand biovisas med just de svenska rösterna. Nu hade jag i och för sig föredragit att se filmen med originalrösterna men jag tycker bl a Jacob Nordenson, Claes Ljungmark och Kim Sulocki gjorde ett helt ok jobb.

OBS! På distributören United International Pictures hemsida finns de svenska namnen listade och där går det även att se vilken roll de spelade.

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? Vill de utrota trollen eller har de redan skaffat egna papplådor?

Har du inte sett den? (Carl skriver)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffi filmtajm
Har du inte sett den? (Erik och Markus poddar)
The Velvet Café

%d bloggare gillar detta: