Lady in the Water (2006)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Andra filmen blir M. Night Shyamalans utskällda Lady in the Water.

Jaha, det här var en var en småmysig äventyrsmatiné på innergården, typ. Jag tycker nog den en aning oförtjänt har blivit allmän kritikerslagpåse. Men det är klart, om man ser filmen med hjärnan så får man inte ut mycket av den. Det är en saga. Nån recensent skrev att varken Paul Giamatti eller fotografmeister Doyle funkade. Jag håller inte med på nån av de punkterna. Giamatti är alltid sympatiskt bitter (se Sideways!) och Doyle skapar flytande bilder. Filmen har vissa tendenser till att bli fånig och att bli lite väl mycket världsförbättrarfilm, speciellt eftersom Shyamalan själv spelade rollen som just (blivande) världsförbättrare. Men betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mistress America (2015)

Mistress AmericaMistress America är en sån där typisk hipsterfilm som brukar gå upp på Grand eller Victoria i Stockholm. Det är Noah Baumbach som regisserar och Greta Gerwig har varit med och skrivit manus och spelar en av huvudrollerna. Den utspelar sig i New York och handlar främst om Tracy (Lola Kirke) som börjar på college. Tracy har svårt att passa in, att hitta sin klick. I New York träffar hon så småningom Brooke (Gerwig) som lär henne ett och annat om livet, eller kanske snarare hur man inte ska leva livet.

Men vänta nu, under sin första vecka på bio gick Mistress America en gång per dag och dessutom ute i Heron City. Varför? Ja, det är nåt ruffel och båg med distributören Fox i kombination med att SF i princip har biomonopol i Sverige. Jag blir aldrig klok på hur det där funkar, relationen mellan SF och distributörerna. Ena veckan ska en film komma på bio, nästa vecka är den plötsligt borta, framflyttad två månader. Det gäller t ex Creed som ju skulle ha kommit upp i slutet av november men nu inte kommer förrän i slutet av januari. Oh well, det är inte första *host*Ex Machina*host* eller sista gången sånt här händer.

Filmspanarna gick i alla fall och såg Mistress America och vi kunde faktiskt se den på Rigoletto. Påtryckningar på SF (jag drog mitt Twitter-strå till klagostacken) hade fått dem lägga en ynka visning till på en annan plats än det av vissa avskydda Heron City.

Jag gillade Groah Baumwigs förra film Frances Ha. Efter en snackig och lite tramsig inledning tog sig den filmen rejält och blev härligt melankolisk och nästan lite sorglig. Den gjorde en del klockrena iakttagelser kring det sociala i vårt app-fyllda samhälle. Dessutom kunde jag inte låta bli att gilla Frances som person.

Här blev det inte lika bra tyckte jag. Dialogen går i kulsprutetempo och framförallt Brooke skjuter vilt kring sig. Hon pratar och pratar, men lyssnar till synes inte på nån, och allt kretsar kring henne. I en dialog kan tre olika ämnen avhandlas om vartannat under fem sekunder. Det blir aningen jobbigt att lyssna på.

Efter ett tag kommer jag in i det, eller så lugnar det ner sig lite, när filmen tar oss med ut till en förort till en av Brookes gamla fiender (som snott hennes pojkvän, katter och idéer). Jag trodde ett tag att filmen skulle stanna kvar här resten av filmen och att vi skulle få ett trevligt kammarspel.

Mistress America känns som en lite mer osympatisk version av Frances Ha. Inte alls dålig men inte lika mysig. Jag gillar vissa sanningar som Brooke lägger fram. T ex hur svårt det ibland kan vara att få nåt vettigt gjort och istället surfa runt på YouTube och titta på randomklipp. Den här texten var t ex inte så rackarns lätt att klämma ur sig. Efter filmen gick filmspanarna och åt middag och pratade om allt möjligt (innan det urartade till ett bondage-party) och när det var dags att bege sig av hemåt hade filmen liksom bara försvunnit ur mitt medvetande. Därför tror jag att jag är snäll när jag delar ut en trea. Det borde nog egentligen vara en stark tvåa. Nej, en trea, filmen puttar ju på så trevligt.

Och nu när jag tänker till så minns jag några bra scener. När Brooke ska pitcha sin nya restaurang för att få pengar av sin fiendes pojkvän. När Brooke pratar med sin pappa i mobilen och får reda på att han inte ska gifta sig och vill att han ska kämpa och inte ge upp. Är det kanske sig själv hon egentligen riktar sig till? Ja, givetvis. När Brooke på en bar fullkomligt tillintetgör ett gammalt mobboffer från skoltiden som kommer fram för att låta Brooke veta att hon blev sårad av Brooke då. Mm, bra scener som kändes mer äkta än resten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in de säkert mer djuplodande texterna som mina filmspanarvänner bjuder på.

The Nerd Bird
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Har du inte sett den? (Carl)

%d bloggare gillar detta: