There Will Be Blood (2007)

There Will Be BloodEfter att ha skrivit om och blivit besviken på Inherent Vice kommer här en gammal recension av Paul Thomas Andersons There Will Be Blood.

För en gångs skull är jag lite på då det gäller nya omtalade filmer (förutom de gånger då jag råkar pricka in heta filmer under höstens filmfestival, som t ex NCFOM). Det har inget med Oscarsgalan att göra. Den är fullkomligt ointressant. Att jag fick ett ryck och såg There Will Be Blood på bio har mest att göra med det faktum att den regisserats av wunderkind Paul Thomas Anderson. Daniel Day-Lewis spelar misantropen och oljemannen Daniel Plainview som i början av 1900-talet i USA köper upp land och letar efter olja.

Mitt främsta intryck av filmen efter att precis ha sett den är att Daniel Plainview, levandegjord genom DDL:s helgjutna gestaltning, är en otäck karaktär. Jag skulle inte vilja lura honom, eller skämma ut honom, på minsta sätt. Då får man nog betalt tillbaka tiodubbelt. Att han har problem med sig själv är tydligt. Egentligen vet man dock inte vad som ligger bakom hans människohat eller hans besatthet att lyckas. Han kanske bara är så helt enkelt. Han är i alla fall ingen hycklare även om han ljuger och då och då lurar folk. Men lycklig är han aldrig.

En karaktär som moraliskt sett känns värre är predikanten Eli Sunday, grymt bra spelad av unge Paul Dano. Eli är en smart, slemmig och lismande fisk som gömmer sig bakom sin religion (kanske lite religionskritik här från PTA:s sida). Dano spelar honom på ett äckligt nedtonat sätt med viskande, till synes snälla, repliker. Uh, han var obehaglig. DDL känns inte obehaglig utan mer som en naturkraft, precis som oljan. Filmen utvecklar sig till en sorts tvekamp mellan Eli och Daniel där de båda försöker sko sig på oljan, Daniel direkt och Eli mer indirekt.

Tyvärr drogs jag aldrig in i filmen fullt ut, även om jag försökte. I PTA:s Magnolia var jag fångad nån gång efter inledningen med de olika slumphistorierna, ungefär då John C. Reillys polis snackar med en uppretad svart kvinna som döljer nåt i sin lägenhet. I There Will Be Blood är jag imponerad av det mesta. Musiken t ex är grym. Inledningen med det skrikande sirenliknande ljudet sätter en olycksbådande stämning direkt. DDL gör sin karaktär sjukt bra. Jag har läst att det har tagit DDL ungefär ett år att liksom släppa sin rollkaraktär. Det kan jag förstå med tanke på hur han spelar och vilka scener som förekommer i filmen.

Men – återigen – jag sugs aldrig in i filmen. Jag tror det beror att jag saknar nån sorts mänsklighet, nån sorts godhet, nån som jag kan heja på, nån som kan övervinna sig själv… nånting. Nu är det helmörker, ehuru imponerande helmörker. Filmen är ett sorts noir-drama lika svart som oljan, men vad är poängen? (Mmm, money makes the world go around och det är tråkigt, eller?) Jag får lite Citizen Kane-vibbar; det är imponerande men inte berörande. Om jag ska jämföra med en av årets Oscarsfilmer så tycker jag NCFOM var betydligt bättre som helhet, men där den filmen slutade med ett sorts ”pschyyyyy” (som då luften långsamt pyser ur en ballong) så var slutscenen i There Will Be Blood en riktig ”strike”. Slutbetyget måste bli en svag svag fyra.

Min kommentar: Om jag skulle se om filmen och ha samma upplevelse som när jag såg den i februari 2008 så vette fasen om den skulle få en fyra. Fast kanske ändå, slutet var som sagt en stiiiirike.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

#SFF14: The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

sff_logoJag hade hört om och blivit intresserad av konceptet bakom The Disappearance of Eleanor Rigby sen tidigare. Så när jag såg att den fanns med i festivalprogrammet och dessutom att min gode filmspanarvän Henke hade bokat in en visning så var det inte mycket att tveka över.

Fast vänta, den ”film” jag hade hört om var inte den film som skulle visas på festivalen. Huh? Jo, det är nämligen så att regissörens vision var att The Disappearance of Eleanor Rigby skulle vara två filmer med undertitlarna Her respektive Him. I grunden är det ett kärleksdrama där vi får följa paret Eleanor (Jessica Chastain) och Conor (James McAvoy) och hur de av olika anledningar glider isär. I Her berättas historien ur Eleanors perspektiv och i Him skildras det hela ur Conors dito.

De här två filmerna, Him och Her, har visats på en handfull festivaler och även fått begränsad biopremiär i ett fåtal länder. Den film som visades på Stockholm Filmfestival har undertiteln Them och är en ihopklippt version som, inte helt oväntat, The Weinstein Company ligger bakom. Them består alltså av material från både Her och Him som man har klippt ihop och därav skapat en två timmar lång film. Om man lägger ihop speltiden för Him och Her så kan man konstatera att drygt en timme har försvunnit i klipprummet.

Nog om den logistiska byråkratin kring filmen. Vad tyckte jag om Them? Svar: jag gillade den. Inledningen sätter en ton ganska direkt. Vad har hänt? Varför händer det? Eleanor flyttar hem till sina föräldrar samtidigt som hon börjar läsa kurser. Conor flyttar hem till sin pappa samtidigt som han försöker driva vidare sin restaurang. Handlingen känns litet ovanlig. Det är inte alls det vanliga kärleksdramat. Nej, här handlar det om vad som händer efter en brytning. Det finns säkert en mängd filmer som tar upp detta men för mig kändes det litet annorlunda.

Eleanor Rigby

Först: skådespelarna håller toppklass. Min favorit var nog faktiskt William Hurt som Eleanors pappa. Stabil som en isbjörn. Eleanors mamma var en lustig figur och spelades av duktiga Isabelle Huppert, som för övrigt har samma typ av bleka hud och röda hår som Jessica Chastain. Hupperts mamma är en fransk konstnärinna som jag antar har träffat Hurts rollfigur och sen flyttat till New York med honom. Det förekommer inte en enda (inte en enda!) scen där inte mamman har ett glas vin i handen. Kanske får man se någon sådan scen i antingen Him eller Her men inte här. Udda.

Under visningen och även efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit att se de två Her- och Him-filmerna först. I Them är det ganska uppenbart vilka scener som förekommer bara i Him respektive Her. Det här gjorde att även Them till en viss grad kändes som två filmer. Jag vet inte om Them är en sämre upplevelse än att se Her och Him separat. Om man ska tro Movies – Noir som har sett Him och Her så kanske Them faktiskt är ett bättre alternativ. Men jag kommer definitivt att försöka se Her och Him också.

Them tyckte jag var en bra film och det var nog några gånger då det nästan blev litet dammigt på Park, men bara nästan. Filmen tog inte andan ur mig. Den var bra men inte fantastisk. Något saknades. Kanske var Him-delen svagare eller så var det något med känslorna i de två perspektiven som skavde en aning. De bästa scenerna var helt klart när både Eleanor och Conor var med samtidigt. Slutet var nästan surrealistiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke har förstås redan skrivit om (och hyllat) filmen.

Om visningen: Hände det något speciellt på den här eftermiddagsvisningen på Park? Hmm, jag kan faktiskt inte minnas något. Efter filmen pratade jag och Henke en stund och konstaterade bl a att Jessica Chastain är en favorit (liiitet mer hos Henke) och att det är fantastiskt vad snabbt (som vi upplever det) hon har kommit fram (så pass sent i karriären). Vilken filmografi hon har de senaste åren! Vad sägs om bl a Take Shelter, The Tree of Life, Lawless, Zero Dark Thirty och Interstellar.

The Woman in Black (2012)

DanielThe Woman in Black, som är en filmatisering av en skräckkortroman skriven av Susan Watkins, tror jag var Harry Pot… eh, Daniel Radcliffes första film efter Harry Potter-serien. Det är en hyfsad nystart. Hos den nu inaktiva bloggen Trash is king! så läste jag att den första filmatiseringen från 1989 skulle vara något i hästväg när det gällde skrämselfaktorn. Jag får inte direkt skrämselhicka av 2012 års version (slutet var inte bra och med för mycket billiga scares) men jag gillar de supermysiga miljöerna och Radcliffe kändes faktiskt inte alls så stel som jag mindes honom från Potter-filmerna.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice

Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.

****

Miami Vice

Manliga… posörer?

Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.

Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.

Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.

Loco

Loco

Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.

Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.

Bäst i filmen

Bäst i filmen

Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.

Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.

Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr

John Carter

John CarterTitel: John Carter
Regi: Andrew Stanton
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

I somras var jag i Peru med min pappa. Under vad som förmodligen var min bästa semesterresa nånsin så besökte vi Lima och Cusco, vandrade längs Inkaleden till Machu Picchu och badade slutligen i Titicacasjön på 4000 meters höjd. Allt detta var riktigt häftigt men höjdpunkten på resan var ändå att John Carter visades på planet på väg till Peru. Eller kanske inte. 😉

Hur som helst, när man sitter på en långflygning så är det trevligt med lite förströelse. När det gäller att välja vilken film som man ska se så finns det en del regler att följa, åtminstone för mig. Det ska absolut inte vara en film som jag sett fram emot. Det ska helst inte vara nåt tungt drama. En lättsam komedi eller actionrulle är perfekt. John Carter kändes som det optimala valet. Jag hade inte hört mycket gott om filmen men den skulle väl ändå kunna göra flygningen lite roligare.

Inca KolaEtt problem var att jag inte lyckades se hela filmen innan det var dags att landa i Lima. Jag tror jag somnade ifrån den och sen kom det frukost och sen var det för sent. Jag tänkte att jag skulle se klart den på återresan, men se det gick inte för den var borttagen ur programmet då. Eftersom jag alltid vill avsluta nåt som jag påbörjat så letade jag upp filmen på Voddler när jag kom hem.

Ah, vafan det här var väl inte så dåligt. En del klagomål jag har hört gäller 3D:n. Det var inget jag hade problem med eftersom jag såg den hemma. En sak som jag tror gör att folk gnäller på John Carter är att det var en film med hög budget som sen inte håvade in speciellt mycket pengar. Det gör att den blir ett lätt byte för alla gnällspikar. Att folk inte gick man ur huse för att se filmen tror jag till viss del beror på filmens titel. John Carter? Vem fan är det? Låter ju hur tråkigt som helst. Jag hade ingen aning även fast jag är hyfsat intresserad av sf-litteratur. Filmen bygger på Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter of Mars. Den första boken heter A Princess of Mars – och hade inte det varit en bättre titel. Bara ett förslag.

Alltså, jag gillar själva grundidén. En soldat från det amerikanska inbördeskriget åker igenom nån sorts portal till Mars. Ett Mars som visar sig vara hem för både människor och andra varelser. John Carter upptäcker att han på Mars är övermänskligt stark och kan hoppa orimligt högt och långt. Ungefär som en inverterad Stålmannen: En människa som får superkrafter på en planet med lägre gravitation. Efter att ha blivit tillfångatagen, men sen typ frisläppt, av några fyrhänta Jar Jar Binks-liknande varelser finner sig Carter indragen i en konflikt mellan två stridande sidor. På ena sidan har vi Zodanga med Dominic West (McNulty från The Wire, yay!). På den andra Helium med prinsessan spelad av Lynn Collins. För 100 poäng: Blir Carter kär i prinsessan? Sen har vi även några flummiga skalliga munkfigurer som verkar kunna färdas i både tid och rum eller åtminstone rum.

Storyn är flummig. Det blir aldrig spännande. Det är en blandning av Star Wars, serietidningsaction, Conan, äventyrsmatiné och… nåt sorts flum. Jag sitter och väntar på att Jabba the Hutt ska dyka upp. Disney har producerat och det känns. Det blir aldrig farligt, obehagligt, läskigt, smutsigt eller intensivt. Det är mellanmjölk helt enkelt och det blir en tvåa i betyg.

2/5

PS. Nu vet jag varför man i alla fall inte valde titeln A Princess of Mars. 2010 kom det nämligen en direkt-till-dvd-film som hette Princess of Mars som givetvis producerats av allas vår favorit The Asylum.

The Lost Son

The Lost SonTitel: The Lost Son
Regi: Chris Menges
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

Idag kör jag en gammal recension från 2005 av en kanske lite okänd deckarrulle med Daniel Auteuil och Nastassja Kinski.

Här spelar Daniel Auteuil Xavier, en f.d. polis som numera jobbar som privatdeckare i London, detta efter en jobbig händelse i Paris som gjorde att han fick sluta som polis där. Exakt vad som har hänt vet man inte, förutom att det är nåt som Xavier försöker komma över men som ändå gnager hela tiden. I London spenderar han sin tid med att spionera på vänsterprasslande äkta hälfter, spela fotboll, och leka med sina guldfiskar. Livet lullar på – dvs fram tills att Xavier blir kontaktad av en gammal vän och kollega från Paris som ber om hjälp med att leta upp sin frus bror som försvunnit. Xavier börjar lite lojt sina efterforskningar men kommer snart i kontakt med en mörk undre värld där människoliv inte är värda nånting.

Det fanns en mörk stämning i den här filmen som jag gillade. Sen har Daniel Auteuil alltid varit en favorit och han passar i rollen. Han har ett speciellt återhållsamt sätt att spela som jag gillar. Regissör av filmen är en Oscarsbelönad filmfotograf (för The Mission och The Killing Fields) vid namn Chris Menges. Även om det inte är Menges själv som står för fotot så tyckte jag det var enkelt och snyggt och med en del schyssta bilder, bl a återkom ett motiv med ett hus på landsbygden med gigantiska fartyg som svepte förbi i vattnet i bakgrunden.

Själva handlingen, som är mörk och tar upp väldigt jobbiga ämnen, var egentligen ganska förutsägbar. Men det störde mig inte allt för mycket förutom kanske mot slutet då man försöker vara så där klurig och ha med en vändning som man redan hade räknat ut. Kändes lite onödigt. En positiv sak var att filmen, som till största delen har handlingen förlagd till London, under en period utspelas i en annan världsdel. Det gav en bra känsla ungefär som när amerikanska filmer delvis utspelas i Europa.

The Lost Son blev faktiskt den första film som jag såg efter Filmfestivalen 2005, och det var riktigt skönt att sjunka ner i videosoffan när den regniga söndagseftermiddagen mörknade för att kolla in en film. Det här bidrog nog till att filmupplevelsen kanske blev bättre än filmen i sig, om ni förstår vad jag menar. Men jag betygsätter alltid min upplevelse av filmen så då blir det ett ganska högt betyg.

För att återkomma till själva filmen så hade den en hel del gemensamt med Man on Fire. I den är det Denzel Washington som spelar den livströtte och inte liiite bittre ”hjälten” som ska rensa upp i bland brottslingarna. Jag gillade den filmen men stördes av det alltför ”experimentella” fotot (som skulle ge filmen en extra nerv men bara blev jobbigt). Sånt slipper man i The Lost Son (där Auteuil inte är lika bitter som Washington). Däremot får man bra skådisar (precis som i Man on Fire) och dessutom en spännande och ganska ruggig historia så därför blir det en svag fyra. Rent objektivt är det nog ett för högt betyg, bara så ni vet.

Bra skådisar var det ja: bl a är Nastassja Kinski med, liksom den duktiga, men nu tyvärr avlidna, Katrin Cartlidge (som för övrigt var med i det utmärkta krigsdramat Ingenmansland). Nu är kanske inte Kinski världens bästa skådis och hon var inte med så väldigt mycket i The Lost Son men hon är i alla fall bra, och väldigt vacker, i andra filmer som bl a Paris, Texas (en favvofilm) och Tess.

Autueil gör för övrigt här sin första film på engelska och även om det bitvis kan bli lite stelt, inte lika naturligt och rätt i tonen, som på modersmålet så klarar han sig hästlängder bättre än många andra som försöker på engelska, som t ex Penélope Cruz.

4-/5

PS. En annan film som gav en liknande bild av en smutsig dold verksamhet som ändå pågår dagligen var Dirty Pretty Things som för övrigt just Chris Menges fotade.

The Rite


Titel: The Rite (Ritualen)
Regi: Mikael Håfström
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag gillar temat i The Rite. Trots att jag är inte är troende själv — långt därifrån — så älskar jag verkligen filmer om fajten mellan Gud och Djävulen. Kanske är det nån längtan till att faktiskt tro trots att jag alltså inte gör det. En längtan till att faktiskt Gud finns. Eller nåt. Haha, lustigt att ta upp den typen av tankar i samband med en sån här standardskräckis av tveksam kvalitet.

Mikael Håfström, har han hamnat i ett skräckisfack nu? Efter 1408 kommer alltså The Rite som är ganska så lika i temat. Filmen handlar om en ung man, Michael (Colin O’Donoghue), som utbildar sig till präst. Problemet är att han inte har den rätta tron. Hans tro är minst sagt sviktande. Hans mentor Fader Matthew (Toby Jones) föreslår att han ska åka till Rom för att utbilda sig till exorcist istället. Japp, det finns tydligen såna utbildningar, i alla fall i filmens verklighet och kanske på riktigt också då filmen bygger på vad som sägs vara verkliga händelser.

Väl i Rom möter Michael Fader Lucas (Anthony Hopkins som spelar Anthony Hopkins). Lucas är en luttrad exorcist som betraktar sitt ”yrke” som vilket yrke som helst. Precis som en rörmokare rensar rör från saker som fastnat så rensar Lucas människor från demoner som fastnat.

Det har sagts att Anthony Hopkins spelar på tomgång här. Well, jag vet inte, men en Hopkins på tomgång är inte helt fel. Jag gillar hans sätt att tala. Huvudrollsinnehavaren O’Donoghue är en ganska tråkig pretty boy. Han gör egentligen inget fel men han är tråkig helt enkelt. Hans karsisma är lika med noll. Filmen bygger istället mycket på sina bilder och ljudspåret.

The Rite är en rulle som man glömmer ganska snabbt efter att man har sett den. Men ändå är den sevärd om man ser den som underhållning, speciellt om man gillar temat. Jag blir ju sugen på att se fler djävulsfilmer som t ex The Omen och så Exorcisten igen.

3/5

PS. Borde inte filmen kallas Riten på svenska? Rit känns som en mer rätt översättning än ritual som ju finns som ord även på engelska.

Tinker Tailor Soldier Spy


Titel: Tinker Tailor Soldier Spy
Regi: Tomas Alfredson
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag ber om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen och att jag varit dålig på att kommentera på andra bloggar den senaste tiden. Jobbresor och Filmfestivalen har satt käppar i hjulet. Nu hoppas jag att jag ska vara uppe på banan igen med inlägg lite tätare.

Efter den internationella framgången med Låt den rätte komma in fick Tomas Alfredson chansen att göra en internationell storfilm. Valet (om det nu var hans val) föll på en filmatisering av John le Carrés spionroman Mullvaden som den heter på svenska. Eftersom vi numera inte översätter filmtitlar från engelska, inte ens när det finns en känd översatt bok som förlaga, så är det originaltiteln Tinker Tailor Soldier Spy som gäller.

Jag tror jag skippar att skriva så mycket om själva handlingen utan går direkt in på vad jag tyckte. I korthet handlar det om den luttrade spionen George Smiley (Gary Oldman) som får i uppgift att reda ut om det finns en mullvad (dubbelagent) högst upp i den brittiska underrättelsetjänsten.

Vad tyckte jag då? Mmm, jag ser faktiskt en likhet med Låt den rätte komma in. Precis som Alfredsons förra film är det ruggigt snyggt men det blir kanske för mycket yta. I filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists vampyrroman så räckte den snygga ytan till att ge filmen en fyra men i fallet Tinker Tailor Soldier Spy är jag nog inte lika snäll, vilket kan bero på att jag väntade mig mer efter all hype (eller hajp om man skriver för DN).

Fotot är alldeles strålande vilket inte förvånade mig alls eftersom min fimfotografguru Hoyte Van Hoytema stod för det bildmässiga. Han gjorde mig inte besviken. Om ni vill se en annan ruggigt snygg film där Hoyte stått för fotot så kan jag rekommendera Flickan.


Skådespelarinsatserna är alldeles strålande. Det dyker upp erkänt duktiga skådisar i praktiskt taget alla roller. Det är en hel kader med grymma skådisar: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Mark Strong, David Dencik, Stephen Graham, mm. Det är faktiskt så jag tycker det är lite slöseri.

Handlingen däremot kan jag inte kalla strålande. Jag gillar mycket. T ex att det aldrig blir en standardmässig thriller med biljakter eller shootout-scener. Istället skulle jag säga att det mer är ett drama om hur det är att vara spion. Problemet är väl kanske att det här dramat aldrig riktigt blir intensivt. Jag tror bara det finns en scen med ett känslomässigt utspel av nån större magnitud. Det är faktiskt David Dencik som står för den insatsen. Well, om jag tänker efter så finns kanske nån mer scen, men överlag är det återhållet brittiskt och ganska känslolöst. Och nånstans gillar jag ändå just det. Det finns t ex en underbar scen i början av filmen när en minister pratar med några agenter samtidigt som han äter frukost, rostad bröd som han mumsar på på ett väldigt brittiskt sätt.

Allt som händer händer liksom i smyg, lite dolt. Det finns t ex en del antydningar om homosexuella förbindelser hos agenterna men det är liksom inget som skildras så uppenbart alls utan det antyds bara att det kan vara ett problem för de inblandade personerna. Förutom att saker händer lite så där i smyg så är det som händer även ganska invecklat. Det gäller att inte sitta och sova utan ha huvudet på skaft. Mot slutet tycker jag ändå alla lösa trådar om vem som gjorde vad och vem som var agent åt vilket land reddes ut.

I slutändan kan jag ändå inte ger mer än en stark trea till filmen trots att jag gärna skulle vilja. Alfredson måste helt enkelt lära sig att ta med lite mer ”feeling” i sina filmer.

Några andra som har sett och dessutom tyckt om filmen är Fiffi och Movies – Noir.

3+/5

Om visningen: Eftersom jag visste att det skulle vara utsålt så var vi ganska tidigt på plats, vilket var tur eftersom kön på Grand gick ändå ut till entrén. Precis när vi anlände så började man släppa in. Perfekt timing och vi fick helt ok platser. Som vanligt placerar sig folk med ett säte mellan sig och sin granne vilket bara ställer till problem när det är utsålt. För att det ska bli smidigare att fylla salongen är det ju bättre att de lediga platserna är ute på kanterna. Men, men, så är det alltid. Och jag ska kanske inte kasta sten i glashus eftersom jag själv brukar försöka få en plats där inga sitter bredvid mig (när det inte är festival) eftersom det i normalfallet är på tok för trångt mellan biofåtöljer. Det finns undantag när det gäller det trånga, t ex på Filmstaden Råsunda i Stockholm där man faktiskt får två helt egna armstöd (halleluja!).

Innan visningen hälsar volontären välkommen efter att ha lyckats få igång den andra mikrofonen hon testade. Efter mic-strulet ska det räknas lediga platser eftersom man ska ha ett andra insläpp för folk som chansat trots att det varit utsålt. Hon får räkna två gånger (högt i micen dessutom) och kommer fram till 19 platser. Nu tänker jag att man låter det vara tänt och att man släpper in de 19 lyckliga. Gör man så? Nej, man släcker ner så det blir beckmörkt och så startar man filmen. Haha, lycka till med att hitta de lediga platserna.

Nu var det faktiskt inte så svårt för de 19 att hitta platserna eftersom de i princip bara fanns på första raden men roligt ändå hur ofta det strular med logistiken på Filmfestivalen. Charm.

%d bloggare gillar detta: