42 (2013)

Pengar är färgblinda sägs det väl. I filmen 42 får vi se ett exempel på det då den berättar historien om Jackie Robinson och hur han blev den förste afroamerikanen att spela i Major League Baseball. Robinson spelas av Chadwick Boseman som vi senare har sett som Black Panther i Captain America: Civil War. Med i filmen är också Harrison Ford som chefen för Brooklyn Dodgers. Ford är totalt over the top här. Jag vet inte vad han höll på med. Det som är bra är att han är helt olik sig själv. Jag brukar nästan alltid gilla filmer som skildrar hur människor kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism. I 42 blev det dock för tillrättalagt. Det är för snällt, för få och små stakes och smörig musik. Inledningen är seg med en berättarröst och tråkiga dokumentära klipp. Sen har vi även ett lite tråkigt inslag av white savior i form av Fords rollfigur. Chadwick Boseman är filmens starka kort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Carriers (2009)

CarriersJag blev tipsad om Carriers av min filmbloggarvän Filmitch. Det skulle vara en film i stil med Stake Land, dvs en sorts indiepostapokalypsrulle (och jag hoppades även på lite övergivna white trash-miljöer) och en sån film ville jag givetvis se. Så mellan några av av alla Johan Falk-filmer jag har sett på sistone så kollade jag in Carriers. Den är skriven och regisserad av bröderna Pastor som även ligger bakom Los últimos días som jag skrivit om tidigare.

Efter ett klassiskt inledningsgrepp med super 8-hemmavideofilm från lyckligare tider så kastas vi direkt in i handlingen. Vi befinner oss i en bil tillsammans med bröderna Brian (Chris Pine) och Danny (Lou Taylor Pucci), Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) och Dannys skolkompis Kate (Emily VanCamp). De är på väg bort från en smitta som spridit sig världen över. Planen är att ta sig till ett ensligt beläget strandmotell för att där vänta ut viruset.

I Carriers har bröder Pastor bitvis fått till riktigt bra miljöer. Inledningen ute på en öde ökenlandsväg för tankarna till The Walking Dead och det är ju inte fel alls. Ja, det är bitvis ganska stark TWD-känsla över filmen. Skillnaden är att vi inte har några walkers här, bara smittade människor som hostar blod.

Vad är folk villiga att göra för att överleva? Hur förändras vi i såna här situationer? Eller vi kanske inte alls förändras? Det kanske är en naturlig del av oss som i vanliga fall är dold och i vila?

Ja, det finns en del intressanta frågor, och så snygga miljöer på det. Det borde bli högt betyg till filmen kan man ju tro. Det är bara ett problem. Carriers innehåller nämligen några av de mest idiotiska och irriterande rollfigurerna nånsin. Jag vet inte vem som är värst av Chris Pine eller Piper Perabo. Det är hugget som stucket. De beter sig som idioter i princip hela tiden. Piper Perabo kanske är värst. Precis som Movies – Noir brukar skriva så önskade jag att hon skulle dö så fort som möjligt. Det gällde även Pine.

Visst, ibland vill filmen på ett crazy sätt visa hur man nu när allt gått åt pipsvängen kan göra lita som man vill och bejaka sin anarkistiska sida eftersom det inte finns nån som säger ajabaja. Höhö, vad crazy det är att skjuta sönder fönster med golfbollar på den övergivna golfklubben. Men det blir bara meningslöst och fånigt.

Pine och Piper är alltså jubelidioter och det väljer filmen att balansera upp genom att göra Danny och Kate till Josef och Maria. Det var bara Jesusbarnet som saknades.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Man of Steel

Så bekymrad

Så bekymrad

Titel: Man of Steel
Regi: Zack Snyder
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Mannen av stål är tillbaka och den här gången ska vi vara mörka. Till skillnad från Marvels filmer som ju, i alla till en ganska stor del, litar på humor så ville DC förmodligen bryta av mot det och vara mööörka, precis som man varit i Dark Knight-trilogin. Den förra supermannenfilmen Superman Returns var faktiskt en film som jag uppskattade när jag såg den på bio när den kom. I den nya rebooten Man of Steel berättas hela historien från början eeeeen gång till. Det som kanske sticker ut är att en ganska stor del faktiskt utspelas på Krypton innan det går käpprätt för den planeten. Vi får träffa Kal-Els pappa Jor-El (Russell Crowe) som försöker övertyga De Äldste att Krypton håller på att gå under och att man måste evakuera. De Äldste är i förnekelsefasen, general Zod (Michael Shannon) dyker upp, tumult uppstår, Jor-El och hans fru skickar sin nyfödda son till Jorden. Nu kan historien börja.

Min första tanke var: är det här en uppföljare till The Chronicles of Riddick? Miljöerna på Krypton tyckte jag påminde väldigt mycket om den filmen. Överdådigt, kitschigt men snyggt. Och visst fanns det nåt biologiskt levande över designen av Krypton, rymdskeppen och de där flygande kommunikationsdroiderna. H.R. Giger, någon? Det fanns även likheter med Asgård från Marvel-filmen Thor. I Man of Steel är dock kitschigheten något nedskruvad. Jag tänkte också på Avatar då Jor-El plötsigt rider på en flygande drake eller vad det nu var för djur/insekt. Det känns aningen fånigt att den hade en chans mot Kryptons rymdskepp då den inte ens sprutade eld.

Min andra tanke, när Krypton-delen var slut, var: hmm, jag gillar det här, det är som en mix av Wolverine och tv-serien om Hulken. Clark är en vandrare, en drifter, som försöker hitta sig själv. Han går från jobb till jobb. Han kan inte låta bli att hjälpa till när någon (eller många) är i fara. Det som saknas lite var kanske att han aldrig riktigt behöver göra några svåra val, som t ex att välja mellan vilka han ska rädda. Nu handlar det mer om om han ska avslöja sina superkrafter eller ej, och det gör att insatsen inte är lika hög (inga ”stakes” som Filmspotting brukar säga).

”Can’t I just… keep pretending I’m your son?”
”You ARE my son”

Badass

Filmens badass

Jag gillade inledningen och flashbackscenerna då vi får se Clark som barn och hur han hanterar att han har superkrafter. Det var som en extrem pubertet. Massor med intryck, massor med känslor, massor med krafter. Här påminner filmen en del om Spider-Man-filmerna. Jag gillade Amy Adams. Hon har blivit lite av en favorit. Hon känns som ett lite annorlunda val här kanske men jag tycker hon funkar. Vi hade kunnat få Jessica Biel och det hade varit lite… blekt. Jag gillade hur filmen såg ut och hur effekterna såg ut. Här fanns inga fel egentligen.

Var fanns det fel? Ja, ett problem är att filmen helt enkelt är för lång. Eftersom fajterna mellan general Zod och Stålmannen saknar spänning (både Zod och Super är i princip odödliga!) så är det coolt och häftigt men tyvärr även segt. När man ena sekunden är uppe och slåss på en satellit och nästa sekund är tillbaka på Jorden inne i en tågstation så blir det liksom… ospännande, hur visuellt häftigt det än nu är, Zack. Det som livade upp en del var Zods kvinnliga kollega Faora-Ul som spelas av tyskan Antje Traue, som jag faktiskt sett tidigare i sf-rullen Pandorum (men titta!: av en slump så skrev jag om Pandorum igår).

Ni märker att jag ägnat en stor del av recensionen åt att jämföra med andra filmer. Det beror på att filmen knappt har en egen personlighet. Det är blek film, en film som försvinner ur medvetandet. Ni vet såna där figurer som man kan se i bilder med ett kaotiskt mönster om man tittar på bilden på rätt sätt. Så länge man håller rätt fokus så ser man den där hunden (eller vilken figur det nu handlar om) men så fort du tappar koncentrationen så blir det bara ett virrvarr av mönster som inte säger något. Ungefär så är det med Man of Steel. Jag känner att jag börjar tappa greppet om filmen. Den börjar försvinna bland alla andra liknande superhjälteactionfilmer. Därför blir betyget en trea, varken mer eller mindre.

3/5

%d bloggare gillar detta: