Mission: Impossible – Fallout (2018)

Hur många av Mission: Impossible-filmerna har jag skrivit om på bloggen tro? En sökning senare visade det sig att det var tre stycken, i form av trean, Ghost Protocol och Rogue Nation. Alla dessa, inklusive ettan, har fått 3/5 i betyg. John Woos tvåa tyckte jag var undermålig och den fick en tvåa och då tror jag att jag var lite för snäll.

M:I-filmerna upplevs bäst på bio och jag valde att se den i 2D på en tidig lunchvisning en söndag. Nu tror jag inte just den här filmen är en s.k. högriskfilm (dvs att det är stor risk att idioter förstör visningen), men varför chansa? Dessutom skulle jag även slippa 3D.

För mig är filmen helt och hållet en ursäkt för Tom Cruise att göra en massa häftiga stunts, och det är gott så för mig. Jag hade en härlig stund i biofåtöljen. Handlingen är både tunn och invecklad på samma gång och gör inget annat än för oss från en actionsekvens till en annan. Vi åker motorcykel och bil i Paris. Ja, först hoppade vi fallskärm ner till Paris. Jag glömde den lilla detaljen. Det springs en massa i London. Slutligen flyger vi helikopter i Kashmir.

Mina favoritsekvenser? Hmm, ja, kanske det ändå var den brutala badrumsfajten i Paris där Tom teamar upp med Henry Cavill i ett handgemäng mot Liang Yang (som för övrigt spelade en av Snokes rödklädda vakter i Rogue One). Det var alltså en brutal fajt och en actionsekvens av den mindre skalan. Det var kanske därför jag uppskattade den mest.

Vissa tycker att jakterna i Paris höll på för länge. Så upplevde jag det inte utan jag hade roligt hela tiden och satt med andan i halsen. Dessutom kom här två andra sekvenser, icke-actionbaserade, som jag gillade mycket. Den första är en sekvens där Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa Faust förföljer Ethan Hunt (Cruise). De möter varandra till slut i en park där de sakta närmar sig varandra för att sen glida in i skuggan under trädkronorna. Det fanns nåt sensuellt över hela scenen, nästan som en dans. Fint kameraarbeta var det också.

Den andra sekvensen bjöd både på oväntad humor och nerv då man tror att vårt team till slut klarat sig undan. Man har fångat in skurken och befinner sig i ett garage, allt verkar lugnt, och så öppnar man garageporten och hamnar i en annan form av knipa. Riktigt bra scen där Ethan Hunt blir tvingad att leva upp till sin egen moral om att inte låta oskyldiga dö.

En annan scen som stack ut för mig var när Ving Rhames lite oväntat levererade ett känslosamt tal där han beskrev hur Ethan Hunt var funtad rent mentalt och hur han kände för sitt team. Det här var kanske den mest känslomässiga scenen nånsin i M:I-filmerna? Rhames spelade dessutom riktigt bra.

Hur funkade Rebecca Ferguson? Mja, kanske inte riktigt lika bra som i Rogue Nation. Men fortfarande är hon en bra rollfigur och Ferguson funkar i rollen. Jag fick ändå känslan av att man inte riktigt vetat hur man skulle skriva in henne i manus på ett naturligt sätt. Nu var det som att hon bara dök upp med jämna mellanrum och ibland kändes det som att hon var en del av teamet och ibland inte alls.

Det är lite lustigt. Känslan jag hade efter att sett Fallout var att jag verkligen gillade den, och jag kommer att dela ut en klockren fyra. Samtidigt var jag ändå helt säker på att jag uppskattade Rogue Nation mer när jag såg den. Det är i alla fall känslan jag har, att jag gillar Rogue Nation mer. Men så kollar jag mitt betyg och min text om den och ser att betyget bara blev 3,5/5.

Jag tror jag såg Fallout vid ett perfekt tillfälle. Det var ett tag sen jag såg så bra gjord action. Riktig action som inte är baserad på cgi. Jag var nog svältfödd på det helt enkelt. En sista detalj var att jag upplevde Simon Pegg som aningen mer nedtonad, inte så farsartad, och därmed mindre irriterande i Fallout jämfört med Rogue Nation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Henry Cavill laddar om

The Way of the Gun (2000)

The Way of the GunJag önskar Glad Påsk med en prebloggrecension som jag skrev i juni 2005. Som jag nämner i slutet av texten så känns The Way of the Gun som en ganska bortglömd film, eller hur? Kopplingen till Påsken? Ja, filmpostern har rätt färg i alla fall…

Efter lite IMDb-efterforskningar visade det sig att detta var debutfilmen för regissören vid namn Christopher McQuarrie. Dessutom är det fortfarande den enda film som han har gjort (fast nu, 2016, har han gjort både Jack Reacher och Mission: Impossible – Rogue Nation). Det visade sig också att McQuarrie är mannen bakom manuset till The Usual Suspects. The Way of the Gun är en ganska våldsam historia om två brottslingar (Benicio Del Toro och Ryan Phillippe) som kidnappar en surrogatmamma (Juliette Lewis) och utpressar paret (där mannen är en höjdare inom den kriminella världen) som ska få det kommande barnet.

Det här var något av en positiv överraskning. Det är alltid kul när man inte vet något om en film och att den sen visar sig vara riktigt bra. Det är en ganska annorlunda historia och dessutom är den ganska annorlunda berättad. Precis som när det gäller The Usual Suspects är det mycket som döljs under ytan här. Som tittare vet vi inte mycket om våra två antihjältar i centrum. Men efter ett tag börjar man förstå att fler inblandade har haft nån sorts historia ihop sen tidigare. Om man är uppmärksam så finns det en hel del detaljer som avslöjar en del saker som egentligen aldrig sägs rätt ut.

Förutom den något mystiska historien som man kan klura på om man gillar sånt så innehåller även filmen ett gäng helt grymma skottlossningsscener (fan, vilket bra ljud det var!) och en väldigt speciell biljakt. Del Toro och Phillipe är ett ganska skönt par i huvudrollerna. Ofta beter de sig på ett sätt som man inte riktigt förstår. Detta gäller även andra karaktärer i filmen. Man (läs: jag) har liksom aldrig full koll på vad det är som egentligen händer. Flera gånger så händer saker i filmen som kändes annorlunda. Jag har svårt att förklara riktigt men det förekommer ett par scener som stack ut och som man inte brukar se i vanliga fall.

Mm, det var en riktigt ambitiös och välgjord film som ändå är gjord med relativt låg budget (tror jag i alla fall). Dessutom finns det mer under ytan än vad man inledningsvis tror. Bitvis var det riktigt svettigt och spännande, främst mot slutet. Framför allt var det, som sagt, riktigt välgjorda ”shootout”-scener. Vanligtvis brukar jag inte gilla såna här scener speciellt mycket. Det brukar kännas enformigt efter ett tag när folk bara skjuter och skjuter på varandra. Men här fanns en helt annan intensitet som det ruggigt bra skottlossningsljudet bidrog till. Sen är filmen cool också – det går inte att komma ifrån. Och det var kul att se James Caan som sliten men godhjärtad (?) ”assistent” till gangsterbossen. Ett minus är att Juliette Lewis känns märklig som vanligt men det störde inte alltför mycket. Jag rekommenderar denna kanske lite bortglömda (?) film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

Rogue Nation posterEfter en semestervecka på annan ort (ja, jag besökte bl a en nedlagd gruva) är jag nu tillbaka i huvudstaden och har därmed haft möjlighet att kila iväg på bio för att se den senaste installationen i Mission: Impossible-serien. Tom Cruise är återigen Ethan Hunt och har återigen ett eller flera omöjliga uppdrag att genomföra. Den här gången får han hjälp av datornörden Benji (Simon Pegg) och så småningom även IMF-kompisen Luther (Ving Rhames) och gnällspiken Brandt (Jeremy Renner).

In i handlingen stiger även (både med och utan klackar) en viss Ilsa Faust finfint gestaltad av Rebecca Ferguson. Ilsa Faust!? Nej, det är inte en Bond-film även om man kan tro det.

Skurken i den här filmen är som vanligt en galen brittisk man med väsande röst som vill avsluta, eller åtminstone förändra, the world as we know it. I Rouge Nation heter han Solomon Lane och spelas av Sean Harris.

Rebecca Ferguson är ju som alla vet en svenska med en brittisk mor, och vi hittar faktiskt ytterligare en svensk i filmen. Jens Hultén, som jag känner igen från den strålande svenska deckaren Graven, gör en av Kanes hejdukar. Vad heter hans rollfigur? Janus Vinter. Nej, det är fortfarande inte en Bond-film.

Vem har anlitats för att hitta på dessa ”svenska” namn?! Haha, helt galet. Dessutom pratar Ferguson och Hultén svenska med varandra en hel del. Jag tyckte det var jättekul faktiskt, trots att det ibland handlar om direktöversatt engelska i stil med låt oss se vad du är gjord av. Låt oss se vad du är gjord av?! Åh, jag avskyr den här typen av bastardsvenska, det är kikhosta för mina öron. Det påminner om när nån hockeyexpert säger att en NHL-målvakt kommer upp stort efter en räddning. Gah. Hade inte nån kunnat tipsa om att låt oss se vad du går för hade varit bättre?

Tillbaka till filmen och hur den funkade i övrigt. Den funkade. Punkt. Jag hade roligt mest hela tiden. Som vanligt förekommer det ett antal actionsekvenser i filmen. Jag tyckte alla funkade. Snyggast var det smakfullt iscensatta och långa avsnittet från operahuset i Wien. Smoking, aftonklänning, tre lönnmördare, slagsmål på höga plattformar, ett skott som ska brinna av precis vid en speciellt inringad musikalisk not under föreställningen. Hej, Hitchcock! Vilken film? De 39 stegen? Mannen som visste för mycket?

Rogue Nation

Det går inte att inte låta sig underhållas av detta. Filmen tar oss från Minsk till Marocko via London och korta besök i Paris och på Kuba och sånt gillar jag alltid. Det är Bourne/Bond/Fast&Furious i en skön blandning. Det jag gillar med actionen är att de olika sekvenserna inbördes skiljer sig åt en del. Först den ganska lågmälda operasekvensen. Sen en sekvens i Marocko som till stor del utspelas under vatten och som sömlöst övergår till en galen motorcykel/biljakt. I slutet får vi en typisk M:I-heist med ansiktsmasker och allt som hör till.

Tom Cruise är Tom Cruise – och Rebecca Ferguson är Rebecca Ferguson. Många hyllar Ferguson och hon är bra. Det som sticker ut för mig är på ett sätt att hon inte sticker ut. Hon är Toms jämlike, en kvinnlig Ethan Hunt. Hon är inte en fru eller en agent som behöver räddas. Hon är sexig, sval, varm och badass på samma gång. Skönt att se men jag kan tycka att hyllningarna kanske är liiiite väl. Ferguson är givetvis bra men det bästa kanske är själva rollfiguren. Jag tror en hel del andra kvinnliga skådisar nog hade kunnat göra minst lika bra insatser.

Ferguson verkar för övrigt ha lånat en del moves av Loreen från hennes melodifestivallåt Euphoria, främst att hoppa upp och sätta sig på axlarna på sin manlige motståndare för att få honom på fall.

Ving Rhames och Jeremy Renner tycker jag känns aningen trötta. Jag vet inte riktigt om de tillförde nånting? Simon Pegg är inte nån favorit hos mig. Jag tycker han är lite väl stirrig, liksom bara för att vara stirrig. Men han har ändå några bra sekvenser här, bl a en scen när han plötsligt blir allvarlig och vägrar lämna Ethan i sticket och förklarar det för Ethan med övertygelse. Men när han ligger kamouflerad under en en gräsfilt bredvid ett flygfält och fipplar med sin padda (handdator?) så blir det mest Jönssonligan och då blir det för mycket jönsig humor för min smak.

Det räcker inte riktigt till en fyra för mig men det är mycket nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Fler som sett filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Spel och film
Filmparadiset
Movies – Noir
Den perfekta filmen
Filmitch
Flmr
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer

%d bloggare gillar detta: