Juliet, Naked (2018)

Juliet, Naked inleds på exakt samma sätt som en annan film som jag såg under Malmö Filmdagar. Precis som i A Simple Favor börjar nämligen Juliet, Naked med att vi får se ett klipp från en av huvudpersonernas YouTube-kanal. Där slutar dock likheterna och det till Juliet, Nakeds fördel. I A Simple Favor handlade det om en mamma-vlogg. Här är det musik som är ämnet och mer specifikt ett intresse för en viss (fiktiv) artist vid namn Tucker Crowe (Ethan Hawke).

Den mytomspunna Tucker Crowe gav ut ett album, utnämnt till ett mästerverk av fansen, för över 20 år sen men sen försvann han spårlöst. (Hmm, varför tänker jag på Searching for Sugar Man?) Den som är besastt av Tucker Crowe är Duncan, spelad av brumbjörnen Chris O’Dowd (en perfekt casting!).

Duncans flickvän är Annie (Rose Byrne) och pga av diverse anledningar blir Annie och Tucker brevvänner (ja, fast via e-post förstås). Distanstycke uppstår och det ena leder till det andra och så sitter Tucker på ett plan på väg från USA över pölen till England där Annie och Duncan bor. Fast det vet inte Duncan om… Ja, ni hör ju. Romantik, förvecklingar, humor, USA vs England, hitta-sig-själv, musiknörderi – och ett hajöga.

Jag älskar den här filmen. Ja, det var så rackarns skönt och mysigt att se den att jag gjorde en sån där inverterad bounce-rörelse med armarna när jag kom ut från visningen.

Det är inte ofta jag verkligen uppskattar komedier. Jag skrev lite om det i min recension av The Edge of Seventeen (vilket för ovanlighetens skull var en komedi/dramakomedi som definitivt gick hem hos mig). Juliet, Naked är en härlig komedi med värme. Humorn uppstår när våra rollfigurer befinner sig i udda situationer som tillkommer på ett naturligt sätt. Humorn är av det slaget som perfekt känner av vår samtid och liksom petar på oss. Lite som att filmen säger: ”Hallå! Känner ni igen er, eller?” Ja, vi gör nog det.

Jag tycker Juliet, Naked får till sin beskrivning av vårt sociala medier-samhälle med YouTube-kanaler, Twitter-drev, troll på nätet och den svartvita polemik som förekommer där. Det är inte vanligt på film. Det brukar ofta vara överdrivet och framställt på helt fel sätt. Här görs det med enkelhet och rätt ton utan att man gör nån grej av det.

Jag tror jag gillar brittisk humor lite mer än amerikansk, säger i alla fall min magkänsla. Jag får för mig att brittisk humor är lite mer jordnära, lite varmare, mer mänsklig kanske. I Juliet, Naked får vi kanske en perfekt mix då USA och England möts, åtminstone i form av filmens rollfigurer. Just det där är väl ett klassiskt upplägg i romantiska komedier. En amerikan är i England och träffar kärleken. Notting Hill och så en film med Kate Winslet poppar upp i mitt huvud. Fast i filmen med Winslet är det hon som åker från England till USA och träffar Jack Black. Hmm, vad hette den?

Juliet, Naked är en underbar film. Den har värme, humor men allt blandas upp med allvar och en äkta mänsklighet. Det är en perfekt mix. Jag gillar även att den mot slutet tar en del oväntade vägar och på ett sätt slutar mitt i handlingen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioJuliet, Naked har premiär idag och för mig känns filmen som ett klockrent biobesök. Jag garanterar att du kommer att må bra efteråt. Det gjorde i alla fall jag.

Länkar till fler som skriver om Juliet, Naked hittar ni nedan:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

The Cloverfield Paradox (2018)

När 10 Cloverfield Lane kom så trodde jag faktiskt det var en uppföljare till den första Cloverfield-filmen från 2007. Nu visade det sig att det inte alls var så. Däremot var 10 Cloverfield Lane ett bunkerspel som jag verkligen gillade. Originaltiteln ska enligt uppgift ha varit The Cellar och den filmens manus hade inget med Cloverfield att göra. Att man sen gav den en titel med Cloverfield i och slängde in ett överraskande slut den sista kvarten känns på ett sätt oväsentligt. Jag gillade den som helhet och även slutet funkade konstigt nog fullt ut för mig trots att det kanske kändes ditsatt i efterhand. Jag gilla den t.o.m. så mycket att den blev 2016 års överraskning utan att för den delen hamna på topp-10-listan (den hamnade elva).

Nu har det kommit ytterligare en film med Cloverfield i titeln vars manus ursprungligen inte alls hade med Cloverfield att göra. God Particle skulle den filmen hetat från början. Nu heter den alltså The Cloverfield Paradox och den las upp, utan att passera några biografer, på Netflix över hela världen efter att Super Bowl, finalmatchen i fotboll (den amerikanska varianten) hade spelats. Och nu jag har sett den.

The Cloverfield Paradox utspelar sig till största delen ombord på rymdstationen Cloverfield som är i omloppsbana runt Jorden. Där försöker en grupp forskare att lösa Jordens, eller snarare människans, energiproblem genom att kickstarta en partikelaccelerator som ska ge grön el till alla. Nere på vår blå planet hänger smockan i luften. Global energikris råder. Det hotar att utbryta krig mellan Ryssland och Tyskland. Folk svälter, fryser och står i bilköer.

Vad tyckte jag om det här då? Levererade filmen på samma sätt som föregångaren gjorde för mig?

Well, till att börja med så känns The Cloverfield Paradox som en film av sin tid. Filmmakarna, och mer specifikt rollbesättarna, har ansträngt sig att få till en skådespelarensemble med många olika etniska bakgrunder. Vi har en perfekt balanserad mix av svarta, latinos, vita och asiater. Daniel Brühl spelar gnällig tysk som sig bör, underbara Zhang Ziyi är den kinesiska forskaren, John Ortiz bidrar som katolsk latino, tätögda Chris O’Dowd är bullrig irländare och Aksel Hennie spelar… wait for it… ryss! Haha, vänta nu, ryss?! Ok. Det gick ju så bra fram tills nu. Nåväl.

Istället för att det är en man som lämnar sin fru, som var brukligt för kanske bara fem år sen, får vi här se kvinnan lämna sin manlige partner för att hoppa på ett potentiellt farligt uppdrag.

Filmens slutfajten äger inte rum mellan två män uppe på en hög plattform. Nej, här är det två kvinnor som gör upp. Högt uppe är de i och för sig. Ovanför atmosfären.

De flesta av stationens forskare pratar mandarin flytande som om det vore den enklaste och naturligaste saken i världen. Jag vet inte om det berodde på att filmmakarna ville låta Zhang Ziyi prata sitt modersmål eller om det skulle skvallra om en tänkbar framtid för vår verkliga värld. Samma grepp förekommer väl även i exempelvis Blade Runner-filmerna.

På senare år har jag märkt att man då och då använder hiphop-låtar som en del av filmers soundtrack. Det hände väl inte i mainstream-filmer för 10 år sen? Här får vi njuta lite kort av Erik B & Rakims ”Don’t Sweat The Technique”.

Alla dessa aspekter bidrog möjligen till att filmen kändes lite formelmässig, tvångsmässig, som att den följde en uppgjord mall, men jag kände ändå att jag gillade det. Alla får påsar liksom. Fast lite tillrättalagt är det allt.

Några klagomål i övrigt? Ja, haha, det finns en hel del. Filmens manus exempelvis. Det är inte bra. Varför gör man testerna uppe i rymden? Det verkar vara fullkomligt vansinne. Förklaringen som ges är otillräcklig för att uttrycka det milt. Här märks det verkligen att filmen var en annan från början men att man sen tryckt in en annan handling för att Cloverfieldifiera den.

Forskarna känns inte seriösa för fem öre (eller cent). Vad är det för personer man har valt ut här? De är inte av det rätta virket om man säger så. De bråkar och gnabbas som om de vore småbarn på dagis. ”Fröken, han har tagit min bil, buuuaaaaääähh!!!”. De lyssnar på konspirationsteoretiker och alarmister och verkar tro på dem istället för att lita på den vetenskap som de är (läs: ska vara) experter inom.

Filmens ton är ett annat problem. För ett tag sen avslutade jag en av de bästa tv-serierna från förra året, nämligen The Orville och fasiken vad jag längtar efter säsong två! The Orville är Seth MacFarlanes Star Trek-parodi (läs: varma och komiska hyllning till Star Trek) och allra mest går mina tankar till Star Trek: The Next Generation. Efter några inledande avsnitt som inte riktigt hittade rätt så blev The Orville mycket bra och faktiskt klart bättre än nystarten av originalet självt, Star Trek: Discovery som ju går att se på svenska Netflix.

The Orville blev mot slutet av säsongen en perfekt hyllning till TNG. Dramat blev starkare. Humorn drogs ner till rätt nivå. Fortfarande är serien en komedi fast tonen är inte fånig även om det finns fåniga inslag. Tonen är inte superseriös även om det finns allvarliga inslag. Man tar intressanta koncept och vrider till dem precis lagom mycket. Jag gillar den mycket.

Det fel som The Cloverfield Project gör är att den inte verkar veta vilken typ av film den ska vara, ett allvarigt sf-drama eller en skräckkomedi? Bland skådisarna är Chris O’Dowd helt klart med i skräckkomedin och verkar ha jätteroligt med de mest farsartade koncepten. Alla de övriga skådisarna är med i det förvisso övernaturliga men ändå väldigt allvarliga dramat. Det skär sig.

Slutligen har de som satt filmens titel inte förstått vad ordet paradox betyder. Det förekommer nämligen ingen paradox i filmen, men det kanske är det som är paradoxen. Eller kanske paradoxen är att jag delar ut en trea! Boom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Loving Vincent (2017)

Loving Vincent är kanske en sån där film där dokumentären om hur filmen kom till är bättre än filmen själv. Det jag visste om Loving Vincent var att det skulle vara en visuellt häftig film, i alla fall var det det jag hade hört och även misstänkte själv när jag hörde filmen beskrivas. Denna animerade film skulle handla om konstnären Vincent van Gogh och den skulle vara animerad i samma stil som Van Goghs egna tavlor. Jag tyckte konceptet lät ganska spännande.

Och, ja, filmen ÄR visuellt imponerande, speciellt i inledningen där man på ett sätt bränner av sitt bästa krut. Just att se stilen på animationen och hur det är som att titta på en levande målning är coolt, men det är lite som att nyhetens behag bleknar efter ett tag. Men inledningsvis var jag faktiskt förtrollad.

Jag hade som sagt gärna sett en ”making of”-dokumentär. När jag läser på om filmen inser jag hur galen idén är. Först har man filmat en ca 90 minuter lång film med vanliga skådisar i studio med greenscreen. Sen har man använt sig av flera hundra konstnärer som med olja på duk producerat 65000 bildrutor, baserat på den inspelade filmen, i form av fullstora tavlor, äkta oljemålningar. Crazy. En sekund tog två veckor att måla och fyra år tog arbetet totalt.

Storyn är en hyfsat intressant detektivhistoria där Armand (Douglas Booth), sonen till en gammal brevbärare (Chris O’Dowd), försöker leverera ett brev till Vincents bror Theo, det sista brevet som Vincent skrev. När Armand upptäcker att Theo inte är i livet längre blir han istället besatt av ta reda på vad som orsakade Vincents död. Tog han sitt eget liv eller var det nåt annat som hände?

Vi får höra en mängd personer (en spelad av Saoirse Ronan exempelvis) berätta om Vincent och hur han var när de träffade honom. Var han deprimerad? Glad och på bättringsvägen? Alla verkar ge olika besked.

I flashback-sekvenser får vi ta del av olika episoder ur Vincents liv. Här har man valt en annan animationsstil, svartvitt och mer realistisk som påminner om blyertsteckningar eller gamla fotografier.

Jag gillade det faktum att man använde sig av olika stilar. Nutiden med Vincents galna stil och dåtiden med en mer återhållen stil. Det påminde mig lite om Instagram och hur man applicerar olika filter för att ge olika känsla beroende på vad man vill förmedla.

Filmens problem är att jag, hur visuellt imponerande den än må vara, inte fann historien tillräckligt engagerande. I detektivhistorien lägger man fram idén om att Vincents död kanske inte alls skedde på det sätt som man kan läsa om på Wikipedia. Var det fler personer inblandade? Vad hände egentligen? Och det i sig var hyfsat intressant men jag tyckte filmen segade sig fram i snigelfart för att komma fram till pudelns kärna.

Visuellt är filmen som sagt häftig. Landskap, byggnader, broar, tåg, hus, sädesfält, himmel, vattendrag och allt sånt är riktigt snyggt gjort. Ett litet problem är dock att människorna ser lite för verkliga ut. Det är ett problem jag har ibland med filmer som är gjorda på det här sättet, med rotoscoping där man filmar skådisar på vanligt sätt och sen animerar i efterhand. Jag tas liksom ur den animerade världen och påminns om att det är verkliga skådisar i en studio.

Hur filmen är gjord är däremot alltså galet imponerande och inspirerande. Men nu visste jag ju inget om det i detalj när jag såg filmen och en film är ju trots allt en film hur den än har gjorts (ja, jag tittar på dig Boyhood!).

Loving Vincent är en tragisk historia om en under sin livstid helt okänd man. Det som fascinerar mig är att Van Gogh endast sålde en enda tavla (säger legenden) när han själv levde men numera går hans tavlor för över hundra miljoner dollar. Galet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioLoving Vincent har premiär idag fredag och om du är konstintresserad rent allmänt så är det nog värt att ta en titt på filmen. Om du har ett specialintresse för Van Gogh så är filmen ett måste!

Det var inte så många av mina filmspanarkompisar som såg Loving Vincent nere i Malmö. Men några var vi i alla fall och länkar till recensioner dyker upp här när de publiceras.

 

Här är några av oljemålningarna som alltså existerar i verkligheten och går att köpa!

Calvary (2014)

Nej, nu är det dags att skriva om den här filmen. Calvary heter den. Vad betyder egentligen Calvary? Kavalleri? Eller är det nåt kyrkligt? *googling* Aha, det är platsen (eller kullen) där Jesus blev korsfäst, även kallad Golgata, och det betyder egentligen dödskallen. Mmm, en snällis som ska dö för andras synder, är det det vi har att göra med här? Ja, bokstavligen.

Mästerskådisen Liam Nees… nej, vad skriver jag? Jag menar förstås Brendan Gleeson. Brendan Gleeson spelar en präst som i en bikt får veta att han ska dö om en vecka. Det är alltså Brendan Gleeson som ska dö och det är den som biktar som ska utföra dådet. Orsaken är att biktaren blivit sexuellt utnyttjad som barn av präster från den katolska kyrkan. Det värsta sättet att slå tillbaka mot kyrkan är att slå tillbaka mot nån som är god, dvs Brendan Gleesons präst. Så resonerar i alla fall biktaren. Gleeson får en vecka på sig att göra det han vill, men sen ska de båda ses på stranden för ett trevligt litet möte.

Ja, det är en bisarr film det här och jag gillar den mycket. Regissör och manusförfattare är John Michael McDonagh, storebror till Martin McDonagh som ju ligger bakom toppfilmen In Bruges. Det finns likheter här. Det är humor och mörkaste allvar blandat i en härlig mix. Man (ja, Henke, MAN) brukar ju säga att asiatisk film blandar humor och allvar på ett något udda sätt, ett sätt som vi västerlänningar inte riktigt förstår eller uppskattar. Jag måste säga att bröderna McDonagh har ett liknande drag. Trots upplägget – vår präst ska dö eller fly om en vecka – så förekommer det en härlig humor i filmen. Men det blir aldrig farsartat. Samtidigt blir det aldrig för mörkt när det väl är mörkt. Det är liksom rakt på sak istället, och det gillar jag.

Calvary

Brendan Gleeson grubblar… förmodligen över varför Ex Machina inte får svensk biopremiär?!

Calvary är en väldigt vacker film. Det karga (irländska?) landskapet är härligt. Den lilla staden har en sandstrand som inte direkt känns karibisk men är perfekt för slutuppgörelsen.

Samtidigt som det är en ganska dyster film så är den ändå mysig, lite som en road movie då präst-Brendan kör en sista runda och besöker medlemmarna i sin flock. En av dessa är en åldrande amerikansk författare spelad av ingen mindre än M. Emmet Walsh! Jätteroligt att återse en favorit från bröderna Coens debutfilm Blood Simple.. (Japp, en extra punkt ska det vara där.)

Kul också att se borgmästaren från The Wire i form av Aidan Gillen. Game of what?

Präst-Brendan får även besök av sin dotter som påminde mig väldigt mycket om Jessica Chastain. Har alla irländare rött hår och fräknar?

Jag måste bara avsluta med ett relativt pessimistisk citat från filmen. Det är några mörka rader det handlar om men ändå finns det kanske nånstans en liten ljusglimt i form av… jag vet inte vad. Självinsikt? Jag minns inte riktigt detaljerna i scenen men en karaktär (troligen Brendan) försöker hävda att det finns godhet hos människan. Svaret blir en uppmaning om att sluta lura dig själv genom dessa ord:

”Tibetans spit on blind people in the streets. They are killing albinos in Africa”.

Slut på recensionen eller snarare slut på mitt svamlande om denna film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: