Ben-Hur (1959)

Med anledning av att Sofia borta hos Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ben-Hur gånger två så tänkte jag det kunde passa att skicka upp en gammal preblogg-text om just Ben-Hur. Och då pratar jag alltså om originalet från 1959. Sofia var ju så järv att hon även betade av remaken från 2016. Min text om denna låååånga film skrevs i september 2003.

Jag har sett första timmen av Ben-Hur nu. Jag delar upp den och tar andra halvan imorgon. Hur som helst, jag är i m p o n e r a d av det jag hittills sett. Jag trodde inte den skulle vara så bra, allvarligt talat. Men skådespelarna är perfekta, speciellt Charlton Heston (Ben Hur, pacifist, hehe, i alla fall än så länge) och Stephen Boyd (Messala) och deras samspel. Det fanns ett djup som jag inte räknade med. Messala som kommer tillbaka till sin barndomsvän Judah Ben-Hur. Dessa två var som bröder när de var pojkar, och man ser verkligen att de är bästa vänner till en början. Men nu är Messala officer över de romerska trupperna och deras förhållande blir ansträngt och till slut ohållbart. Ben-Hur tvingas offra sin vänskap för att inte förråda sitt folk. Och sen olyckan med takstenarna. Oj oj, mycket bra manus.

En annan höjdpunkt: Ben-Hur möter Jesus. Jag gillade verkligen genidraget att aldrig visa Jesus framifrån i bild. Det gör det hela mäktigare. Nä, det här är verkligen en genomtänkt och välgjord film… än så länge. Vi får se om resten av filmen är lika bra. Nu är det en mycket stark fyra.

*en dag senare*

I går såg jag klart resten av Ben-Hur (1959) och jag är fortfarande i m p o n e r a d. Jag vet inte var jag har fått det ifrån men jag trodde det skulle vara en halvtråkig men lång matinérulle. Kanske det berodde på att jag har sett Spartacus (1960) och Cleopatra (1963) som jag båda tyckte var flera klasser sämre.

Heston passar perfekt i rollen som stolt jude som trots att han är galärslav lyckas behålla sin glöd för sitt folk, sin mor och sin syster. Dessutom, som jag skrev tidigare, fanns det ett djup som inte trodde skulle finnas. Vänskap, religion, tro, lojalitet, makthunger, osv. Sen är ju historien verkligen en historia av stora, episka mått. Filmen väver in Jesus på ett skickligt sätt så att han blir en lite mystisk del av filmen men ändå något av en röd tråd. Vi får storslagna, pampiga scener och en mycket bra gjord och spännande hästkapplöpning. Möjligtvis tappade den lite efter kapplöpningen när det handlade om mamman och syrran i lepra-dalen. Jag stördes inte av längden. Om man tycker filmen är dålig så blir ju längden ett problem, men om man gillar filmen så kan man ju i princip se hur mycket som helst. Betyget blir en mycket stark fyra, på gränsen till en femma.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Bowling for Columbine (2002)

I fredags listade jag mina favoritdokumentärer och på plats tio hittade vi Bowling for Columbine i regi av Michael Moore. Filmen är väl aktuellare än nånsin och frågan är om den nånsin inte kommer vara aktuell. Min preblogg-texten skrevs i februari 2003.

”Något är fel i det här landet” säger en av föräldrarna till ett av offren i Columbine-tragedin. Efter att ha sett Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine kan man inte annat än att hålla med. Nåt är det som är fel med USA. Vad är felet? Ja, bland annat att i USA skjuts drygt 11000 människor om året med handeldvapen. Varför är det så då? Ja, den frågan försöker Moore besvara i filmen.

Moores jakt efter svaret på sin fråga är både rolig men får en också att skaka på huvudet av förvirring och förvåning. Inställningen hos många amerikaner är att det är en självklarhet att ha vapen hemma för att skydda sig mot en eventuell inkräktare. Man har kontroll med metalldetektorer i skolor. På tv förekommer ständigt nyheter om mord och våldsbrott. Tv-serien Cops, där man får se poliser jaga brottslingar (oftast svarta män), är populär . Jag tror för övrigt att kanal 5 har visat den. Det är nog bland det vidrigaste man kan se på tv.

Kommer då Moore nånsin fram till ett svar på sin fråga? Nja, egentligen inte. En del i det hela är ju förstås åtkomsten av vapen men det är inte hela förklaringen. I Kanada, konstaterar Moore, är man minst lika vapenälskande men där förekommer lika många mord med handeldvapen som i Europa, dvs knappt några alls, och man sover med dörren olåst.

En bidragande orsak är de amerikanska mediernas ständiga skrämselpropaganda. Allt är farligt: getingar, South Central, svarta män, ormar, etc. Givetvis måste man då ha ett vapen för att skydda sig. Amerikaner framställs i filmen som ett folk som väldigt mycket styrs av sin rädsla. En rädsla som till stor del byggs upp av media. Amerikanernas rädsla genom historien gestaltas i ett tecknat avsnitt i filmen gjort av skaparna av South Park (eller hur?). Givetvis förenklat men ändå genialt och roligt.

Moore ställer sin fråga flera gånger under filmen, ofta till sig själv, och han kan inte besvara den. Han vill, men är lika konfunderad som vi är.

I slutet av filmen besöker Moore NRA:s ordförande Charlton Heston för en intervju. Det känns lite som att slå in öppna dörrar. Visst, vapenåtkomsten är nog en bidragande orsak, men Heston är en ”sitting duck” och känns mest som en gaggig föredetting.

Som filmunderhållning får Bowling for Columbine klart godkänt. Det känns dock inte som en nödvändighet att se den på bio, även om det förstås är kul att den här typen av filmer visas på bio.

Ett personligt tillägg visar på skillnaden mellan synen på vapen i Sverige och USA:

En syrra till en kompis var i USA som au-pair hos en familj i USA. Vid ett tillfälle skulle hon ta en promenad i en park i staden där hon bodde. Innan hon skulle gå ut hejdade pappan i familjen henne och frågade om hon inte ville ha en pistol med sig for protection. Hon tog aldrig med sig nån pistol. Det känns nästan som en annan planet. Eller…? Mattias Flinck, Stureplan, Bromma gymnasium etc…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Soylent Green

Soylent GreenTitel: Soylent Green
Regi: Richard Fleischer
År: 1973
IMDb
| Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om Soylent Green så därför kommer här min recension från 2007 av denna sf-klassiker.

Charlton Heston i ännu en dystopisk sci-fi-film efter att ha varit den siste mannen på jorden. I Soylent Green spelar han en polis i ett framtida och överbefolkat (40 miljoner!) New york där en burk jordgubbssylt kostar en förmögenhet och en bit färskt kött eller grönsaker bara är att glömma. Dessutom är det stekhett då jorden drabbats av växthuseffekten (en relativt tidig ”miljöfilm” alltså). När Heston utreder ett mord kommer han en oroande hemlighet på spåren som har med storföretaget Soylent att göra. Soylent förser den hungrande befolkningen med konstgjord näringsrik mat som är tillverkad av plankton från jordens hav.

Trots att det ska vara en framtidsskildring så gillade jag 70-talskänslan i filmen, precis som i The Omega Man. Fast man har ändå lyckats med att få till en känsla av att det faktiskt är en annan tid. Det är smutsigt, alla har en sorts skumma mössor, och det är folk överallt. Jag gillade att det här inte var den typ av sf-historia där det har skett en högteknologisk utveckling. Här har det istället gått bakåt (i alla fall de flesta avseenden). T ex finns det knappt några böcker längre. Istället är det människor som har som yrke att vara en bok. Heston har t ex en bok till sin hjälp i sina utredningar, spelad av Edward G. Robinson som en gång i tiden spelade i Little Caesar (1931) och i en mängd film noirs. Robinson är skön i sin roll, 80 år och i princip döv som han var (enligt extramaterialet på dvd:n).

I Hollywoods filmer från slutet av 60- till slutet av 70-talet så kan man inte förvänta sig ett lyckligt slut eller en helt förutsägbart handling. Under den här perioden fick ju regissörer/manusförfattare friare händer, vilket gjorde att filmerna tog vändningar och var personliga på ett sätt som inte förekommer i t ex de flesta nutida remakes. Nu är kanske inte just Soylent Green ett klockrent exempel på det här, men ett hyfsat exempel i alla fall. Heston då? Nja, han passar i sin roll. Han är träig, stel och inte helt smidig. Han passar helt enkelt. Filmen som helhet är underhållande, lagom spännande och med en ganska bra konspiration. Framförallt är det känslan som är skön. Jag gillade nästan mest de där bulldozrarna som skyfflade upp hungrande upproriska demonstranter, haha.

4-/5

PS. Robinson dog för övrigt nio dagar efter att inspelningarna var klara.

3 x I Am Legend

Hos Plox kunde vi för ett tag sen sen läsa en föredömlig genomgång med en hel radda med versioner av Richard Mathesons postapokalyptiska sf-roman I Am Legend. Jag nöjer med tre av filmatiseringarna och jag skriver om dem i den ordning jag såg dem.

****

The Omega ManTitel: The Omega Man
Regi: Boris Sagal
År: 1971
IMDb
| Filmtipset

The Omega Man är en kultig och kul 70-talsklassiker där Charlton Heston åker omkring i ett öde Los Angeles med k-pist och dödar albinovampyrer efter att resten av Jordens befolkning har dött pga av krig med biologiska vapen. Inledningen är inget annat än underbar: Heston i en röd amerikanare i LA, till skön opassande musik, och med k-pisten nära till hands. Underbart var ordet.

Första halvan av filmen fortsätter i samma sköna stil. Heston bor helt ensam i sin barrikaderade bostad i LA som han får el till från en generator. Alla andra har gått under pga den smittsamma sjukdomen. Av nån anledning så blir en del nån sorts albinovarelser istället för att dö. Dessa sluter sig samman i märklig och b-ig sekt med solglasögon och mörka kåpor och försöker ha död på Heston. Kultigt och vrickat men egentligen inte bra på riktigt.

Heston träffar så småningom några andra överlevare, däribland Lisa som spelas av tuffa Rosalind Cash i härlig 70-talsafro. Filmen lever på sin sköna 70-talsstämning och har en del bra scener i början, då Heston har LA för sig själv och bl a åker till en biograf och tittar på den i mina ögon underbara filmen Woodstock. Det dåliga i filmen, bl a Hestons träiga skådespeleri, lyser dock igenom ju längre filmen pågår. Betyget blir ändå godkänt. Det är en rolig film att se.

3/5

****

I Am LegendTitel: I Am Legend
Regi: Francis Lawrence
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Det här var bättre än väntat (men det brukar ju vara så när förväntningarna är låga från början). Jag tycker filmen har en riktigt bra stämning och Will Smith håller filmen uppe helt själv (ja, han är ju ganska ensam som (mänsklig) skådis till en början, haha). Han är en riktigt bra skådis, det är bara att inse, och det här är tusen gånger bättre än t ex Independence Day (min kommentar: som jag tydligen hade ett horn i sidan till när jag skrev recensionen). Men visst, de datoranimerade människomonstrena passar inte in alls. Ett misstag helt klart. Den realistiska känslan som man skapat i det ödsliga New York försvinner när cgi-freaksen börjar vråla i närbild, och det blir Van Helsing istället. Men jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en fyra. Den ödsliga postapokalypskänslan tillsammans med Smiths insats räcker faktiskt till en väldigt svag fyra.

4-/5

****

The Last Man on EarthTitel: The Last Man on Earth
Regi: Ubaldo Ragona & Sidney Salkow
År: 1964
IMDb
| Filmtipset

Vincent Price spelar Dr. Robert Morgan, den siste mannen på Jorden, i den här första filmatiseringen av Richard Mathesons roman I Am Legend där en viruskatastrof utplånar ”allt” liv. Precis som i de andra filmatiseringarna, The Omega Man och I Am Legend, så härjar en sorts ljusskygga zombievampyrer om nätterna. Price är en imponerande karaktär och sevärd i sig. Tyvärr är det här en b-rulle som inte funkade för mig. Början och den ödsliga stämningen får man till ganska bra. Även vampyrerna är ganska bra, speciellt en chefsvampyr som dunkar på Morgans igenbommade dörr ropandes ”Moooorgan, come out!” med otroligt fånig röst (vilket gjorde att han i just den scenen mest var rolig alltså). I mitten får vi se lite återblickar på vad som hände när viruset spreds. Då var det av naturliga skäl fler skådisar med och det framgick mer tydligt att det är b-skådisar det handlar om. Men bitvis är det en bra stämning och det känns lite som att George A. Romero lånade en hel del härifrån till sin Night of the Living Dead som kom fyra år senare (min kommentar: vilket mycket riktigt Plox bekräftar i sin genomgång).

Filmen, som finns att se gratis på Internet Archive, var för övrigt en amerikansk/italiensk produktion inspelad i Italien med en hel del italienska skådisar. Och det vet vi ju hur jobbigt det är med dubbningen i italienska filmer, speciellt om det dubbas till engelska. Fast nu var det ju ganska många vampyrer med som inte sa så mycket, haha.

2/5

Fler har skrivit om dessa filmer, nämligen Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord (som även tycker till om boken).

Film noir-fredag: Touch of Evil


Titel: Touch of Evil (En djävulsk fälla)
Regi: Orson Welles
År: 1958
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Denna den sista film noiren, som vissa hävdar, regisserades av en fetlagd Orson Welles och hade Charlton Heston i en av huvudrollerna som Miguel, en mexikansk narkotikapolis gift med en amerikanska (Janet Leigh, iih iih iih iih iih… Psycho). Miguel och hans fru smekmånar i en gränsstad (mellan Mexiko och USA) då en bilbomb exploderar och kommissarie Quinlan (Orson Welles) anländer (och dominerar både som karaktär i filmen och som skådis).

Den inledande långa sekvensen är ett mästerverk konstaterar jag direkt. Ruggigt snyggt filmat (med schyssta skuggor som sig bör), som fick mig att fundera på hur det egentligen var gjort. Samtidigt som det är snyggt är också hela scenen spännande pga av en inbyggd osäkerhet om vad och hur saker och ting ska hända. Synd då att Welles inte fortsätter lika bra i resten av filmen. Alltså, Heston funkar kanonbra i en film som Ben-Hur men här känns han lite stel och väl amerikansk. Det känns verkligen som han är en amerikan med mörkfärgat hår.

Nja, filmen tappar alltså rejält efter ett hand och när Janet Leigh kommer till ett motell och träffar en nattportier med Tourettes syndrom (typ) blev det mest fånigt. Varför skulle han vara med och förstöra den stämning som eventuellt fanns? Sen försvann även spänningen på nåt sätt, även om Welles är bra i sin roll som den vrånge kommissarien med kontaminerat mjöl i påsen. Och ja, slutuppgörelsen var ganska fyndigt gjort ändå. Men, tyvärr, efter en mycket lovande inledning rann denna film ut i sanden och stannar vid en svag trea.

3-/5

PS. Trots att Touch of Evil ibland betraktas som den sista film noiren så är det inte den sista filmen i mitt noir-tema. Nej, det återstår två filmer, och det blir två 40-talsfilmer med Humphrey Bogart. Men sen är det slut. 😉

%d bloggare gillar detta: