Vacation (2015)

VacationEnda anledningen till att jag till slut gav vika och kollade in den nya Vacation-filmen var att den hade hyllats en del (en hel del!) bland mina filmspanarvänner. Jag har sett originalet och gillade inte den alls. Den fick bara ett och ett halvt ynka litet skutt i betyg. I denna den femte filmen om den semestrande Griswold-familjen är det dags för den nu vuxna sonen Rusty (Ed Helms) att göra entré som familjefar. Här ska åkas till Walley World! Resten av familjen är givetvis inte nöjda, men Rusty står på sig och av bär det. På vägen hinner man bl a hälsa på hos Rustys syster och hennes man (Chris Hemsworth).

Nej, ja, nja, mja, det här var ju inte så roligt. Det är väl bara att konstatera att det inte är min typ av humor. Jag vet inte om jag har sett för lite sån här humor för att den liksom ska fastna, eller för mycket så att det bara blir trött. Jag roas i alla fall inte speciellt, hur mycket nu än Hemsworth bjuckar på sig själv.

Det är en upprepning av den första filmen, men här är det faktiskt ändå lite roligare, lite lägre nivå på skämten, aningen bättre. Jag gillade bilderna som visades under för- och eftertexterna. Här hade man twistat till det på ett bra sätt. Musiken var dock fullkomligt usel.

En sak jag uppskattade var när fru Griswold (Christina Applegate) sveper en öl och ska klara av en hinderbana när familjen har stannat till vid hennes gamla college. En försmak för vad vi får se i den nu aktuella Neighbors 2: Sorority Rising? Applegate tycker jag för övrigt oftast är charmig. Kanske nostalgi från Våra värsta år?

Kanske hade jag gillat den mer om jag upplevt den i en skrattande biosalong, men jag delar ändå ut en tvåa så det är en förbättring jämfört med originalet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Lego Movie (2014)

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Pacific Rim (2013)

IdrisJag såg fram emot Pacific Rim en hel del. Guillermo del Toro är en regissör som sällan gör mig besviken. Hans filmer brukar oftast ha en personlig stil. Även om han inte regisserade den första Hobbit-filmen så kändes t ex The Goblin King som ett av Guillermos hjärnbarn. Men en stor budget och tryck från filmbolag kan göra att den där personlighet går förlorad? Pacific Rim känns mer… generisk. Kanske är det lite det som har hänt här. Jag gillar ändå det mesta i filmen. Den är maffig och Kaiju-monstren är definitivt del Toro-designade. Bästa fajten mellan en Jaeger-robot och en Kaiju är den när Jaegern plockar upp ett fartyg för att använda som slagträ. Men: The neural handshake var fånig, Charlie Hunnam är blekare än Chris Evans och slutet i den ”andra dimensionen” funkade inte riktigt. Överlag är det ändå… underhållning!

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

%d bloggare gillar detta: