Into the Wild: The Snow Walker (2003)

I The Snow Walker gör Barry Pepper rollen som Charlie, en f.d. andra världskrigspilot som nu flyger i norra Kanada. Han kraschar med sitt plan tillsammans med en inuittjej som han efter att ha fått dyrbart elfenben lovat att ta till sjukhus eftersom hon är sjuk. Till saken hör att Charlie är en odräglig idiot som dumpar gifttunnor hos inuiterna. Charlie visar ingen sympati med nån; han är en slarver och i början inte en sån där slarver med hjärtat på det rätta stället. Charlies beteende förklaras till viss av att han i andra världskriget förändrades. När man gör avskyvärda saker så börjar man hata sig själv. Strandsatt på det arktiska tundran blir Charlie tvungen att hitta sig själv (sic!) för att överleva.

Annabella Piugattuk är underbar i rollen som inuittjejen Kanaalaq som Pepper så att säga får på halsen. Fast egentligen är det tvärtom. Trots sin vacklande hälsa är det Kanaalaq som hela tiden hjälper Charlie. Kanaalaq är inuit som levt på det som naturen ger, en äkta vildmarkstjej på riktigt alltså.

Filmen är ojämn vilket är synd. Den har en förmåga, ibland, att trycka på rätt knappar då jag blir berörd trots att det bres på med musik och handling som är nästan för mycket. Naturbilderna är otroliga och man har verkligen material för en riktigt bra film. Men det är nåt med tempot som man inte riktigt får till. Ibland blev det nästan för mycket med inuittjejen som lär upp den slarvige stadskillen. Charlie är inte alls förberedd på att han faktiskt kan krascha ute i vildmarken. Om man har varit med i andra världskriget så tycker man att man kanske ska vara lite erfaren och inte börja slå på det kraschade planet i frustration.

Kanaalaq är nästan för bra för att vara sann. Hon är för snäll och Charlie är för dum.

Åh, och sen slutet. Jag kan bara inte tycka att det skulle ha slutat som det gjorde. Jag brukar uppskatta slut som inte slutar lyckligt. Slut där man inte gör allt för att tillfredsställa publiken. Men ibland vill även jag faktiskt att det ska bli ett riktigt jubel- och applådslut. Jag tyckte att Kanaalaq var värd det. Men ok, slutscenen är faktiskt maffig och talande. Charlie har börjat uppskatta sig själv och kan släppa det materiella och börja leva. Kanske stannar han bland inuiterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Vanligaste händelsen i den här typen av filmer?
Miljö: Den arktiska tundran, först under sommar/höst och sedan under vintern med snö.
Djurattacker: Myggor, massor av myggor!
MacGyver: Mängder av inuit-lösningar: tillverka kläder och skor från djur, göra upp eld genom att slå sten mot varandra, använda mossa för att läka sår, fångst av fisk och lämmel, göra människodockor av stenar för att förvirra renar så att man kan döda dem.

Deep Cover


Titel: Deep Cover
Regi: Bill Duke
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Den här undercover cop-filmen såg jag för länge sen. Jag minns att jag gillade den ganska mörka förvirrade känslan som filmen förmedlar genom huvudpersonen som tappar bort sig själv när han går undercover för komma åt höjdarna i L.A.:s droghandel. När Movies – Noir såg filmen blev jag sugen på att kolla in den igen för att se om jag hade rätt om stämningen. En smal Laurence Fishburne (inte så smal som i Apocalypse Now men ändå) gör rollen som polisen som får i uppdrag att vara hemlig polis i tron att han faktiskt kan komma åt the bad guys.

Jag mindes rätt. Deep Cover är en ganska udda film där Larry Fishburne står för en klockren insats som polisen som börjar få svårt att hålla reda på varför han gör det han gör. Snabbt kommer han in i droghandeln och arbetar sig uppåt. Man fattar ganska snart att det här aldrig kan gå bra. Fishburne säger det själv redan från början genom sin väldigt bra berättarröst. Det är en berättarröst som nästan är som spoken word. Fishburne pratar poetiskt till instrumental hiphop.

Fishburnes partner in crime blir en korrupt, pengatörstig och slemmig advokat spelad av en psykotisk Jeff Goldblum (så långt ifrån hans karaktär i Independence Day som man kan komma). Filmen har hela tiden en märklig svart humor. Det är galna scener och repliker som kommer in från vänster. Personer gör och säger konstiga saker mest hela tiden. Droghandelshöjdarna görs av bra skådisar, t ex Gregory Sierra som är perfekt som knarkkung. Fishburnes kontakt vid polisen görs av Charles Martin Smith, en skådis som man sett i ett gäng biroller, och även han passar perfekt i sin roll. Man vet liksom att man inte kan lita på honom så mycket strunt som han pratar.

Förutom skådisar och story så är musiken passande och fotot genomtänkt. Många scener, liksom för- och eftertexter, går i rött. Bästa exemplet på detta är scenerna vid slutuppgörelsen där Goldblum har en svart och lång skinnrock och står framför en snyggt röd skåpbil. Just ifrån den här scenen kände jag igen ett replikskifte som De La Soul har samplat på sin skiva Buhloone Mindstate från 1993. Här är Fishburnes röst perfekt desperat, här har han nått botten. ”You shouldn’t have done that, David, you shouldn’t have”, ”But I did so let’s get in the van”.

Jag kan tänka mig att andra tycker filmen är lite av b-klass och inget speciellt men för mig är det en film som sticker ut. Rekommenderas om ni är sugna på en crime-film med mörk, udda, galen, men ändå på nåt sätt rolig stämning. Jag tackar Movies – Noir för att det blev en omtitt.

4-/5

Jag måste även givetvis nämna att en skådis från The Wire (yay!) dyker upp i början av filmen. Det är Glynn Turman (borgmästaren Clarence Royce i The Wire) som spelar Fishburnes pappa.

%d bloggare gillar detta: