Limelight

decadesLimelightTitel: Limelight
Regi: Charles Chaplin
År: 1952
IMDb
| Filmtipset

I Henkes och Christians decennie-tema i december såg vi Chaplins The Great Dictator. Nu i februari gör Chaplin comeback med sin svanesång (?) Limelight. Här spelar Chaplin den åldrade komikern/clownen/underhållaren Calvero som tagit till spriten för att kunna (våga?) vara rolig. Han får inga engagemang. Pengar tjänar han nu som gatuartist. En dag räddar han livet på en ung kvinna som bor i samma hyreshus som han själv. Kvinnan, Thereza, har försökt ta livet av sig genom att gasa ihjäl sig med hjälp av sin ugn. För att slippa blanda in polisen får Thereza vila upp sig hos Calvero. Det visar sig att Thereza är en balettdansös som förlorat tron på sig själv och inte vill dansa längre. Mellan de båda växer ett varmt förhållande fram då Calvero hjälper Thereza att hitta livsglädjen och tron på sig själv.

Chaplin är inte The Tramp här men det förekommer en del referenser till denna figur. Bland annat säger Calvero vid ett tillfälle ”There’s something about working the streets I like. It’s the tramp in me I suppose”. Jag kan inte tolka filmen på nåt annat sätt än som en uppgörelse med sig själv och sin egen karriär. Calvero pratar om hur ensamt det kan vara att vara rolig, att stå uppe på scenen för underhålla. Om publiken är med på noterna är det underbart. Om det är tvärtom är det en plåga.

I början av filmen funderade jag på hur länge det funkar att köra samma typ av fysiska humor, både för publiken och Chaplin själv. Kanske ville Chaplin hitta på nåt annat, inte köra på i samma gamla hjulspår. Nu vet jag inte om humorn i filmen är så speciellt annorlunda jämfört med tidigare filmer. Med jämna mellanrum får vi se Calvero uppträda, första gången när Calvero drömmer om fornstora dagar då publiken skrattade åt hans loppcirkus. Själv fann jag lopporna trötta, fåniga och inte roliga alls. Egentligen var inga scener där Calvero skulle vara rolig roliga, och då är det nåt fel. Enda lilla biten briljans är när Calvero i slutet av filmen uppträder tillsammans med Buster Keaton. Scenen som helhet är inte speciellt rolig och mest för lång, främst när Keaton inte lyckas placera sina noter på notstället. Det som jag gillade var när Calvero fick det att se ut som att hans högra ben liksom blev för kort och åkte uppåt. Enkel fysisk illusionshumor som påminde mig lite om Rowan Atkinsons Mr Bean.

Det fanns en ordvits jag gillade. Vid ett tillfälle håller Calvero Thereza om midjan och säger: ”What a waste of energy!”. Min typ av humor. 🙂

Ett annat ordrelaterat guldkorn jag snappade upp var ordet claque, som innebär en grupp människor som är inhyrda för att applådera på beställning under en föreställning. Det kommer förstås från franskan och verbet claquer som betyder ”att klappa händerna”. Inte för att jag alltid undrat var det svenska ordet klack kommer ifrån men nu vet jag.

Jo, just det, sen var det ganska kul när Calvero charmerar sin gamla hyresvärdinna för att få uppskov på hyran.

Bästa uppträdandet i filmen var kanske harlekin-dansaren i den föreställning som både Thereza och Calvero är med i. Imponerande fysik på den mannen.

Filmen utspelas i London 1914, precis innan första världskriget bryter ut. Visste ni att på den tiden så åkte man in fängelse om man försökte begå självmord? Straffbart helt enkelt, och det var ju anledningen till att man inte ville blanda in polisen i filmens inledning. När Thereza (som spelas av Claire Bloom) vaknar upp inne hos Calvero ser hon oförskämt fräsch ut. Jag tror inte man ser så fräsch ut efter att nästan ha gasat ihjäl sig. Bloom är inte speciellt bra i övrigt heller. Hon spelar över. När hon ska vara hysterisk är hon hysteriskt hysterisk. Sen kunde jag inte riktigt köpa det romantiska förhållandet som så småningom växer fram mellan Thereza och Calvero. Jag tyckte inte riktigt kemin fanns där, och till det kan ju kanske åldersskillnanden ha bidragit. Men nu är jag fördomsfull.

Jaha, jag gillade ju inte riktigt humorinslagen i filmen. Hur var det då med dramat? Mja, som sagt, jag tyckte inte kemin riktigt fanns där mellan Chaplin och Thereza. Jag kände lite som när jag tittar på en Lasse Åberg-film och hur märkligt det känns när Stig-Helmer får ihop det med nån ung svensk skådespelerska. När Calvero pratar med Thereza kläcker han ur sig den ena livsvisdomen efter den andra. Jag tyckte vi tittare skrivs lite på näsan. Övertydligt.

Var det inte väldigt b kulisser också? Vid nåt tillfälle är de ute och går längs Themsen och det såg verkligen ut som att de gick framför en bioduk med en suddig bild på floden.

För övrigt trodde jag att man inte önskade varandra lycka till på teatern men här flödar det av good lucks innan man ska in på scenen. Jag trodde det var en spark i baken och break a leg som gällde?

Betyget till Limelight blir… helt ok.

(Den här texten är lite av ett experiment. Jag skrev den i nåt sorts racertempo i ett försök att korta ner tiden det tar att skriva recensioner. Det är förklaringen till det ostrukturerade kaoset som försöker likna en text.)

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Christian och Henke? Burop eller applåder från claquen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

The Great Dictator

decadesSlicka brevTitel: The Great Dictator
Regi: Charles Chaplin
År: 1940
IMDb
| Filmtipset

Kan man skämta om krig? Ja, det kan man och bra kan det bli också, speciellt om man lägger in lite satir i mixen. Ett bra exempel tycker jag är Stanley Kubricks Dr. Strangelove, en underbar satirkomedi (som jag för övrigt såg när SVT visade den dagen innan jag ryckte in i lumpen). Ett dåligt exempel tycker jag är Roberto Benignis Livet är underbart, men det kanske mest beror på att det är den irriterande Roberto Benigni själv som gör huvudrollen.

I Charlie Chaplins första ”riktiga” ljudfilm får vi i inledningen träffa en judisk soldat, som väl är en version av Chaplins Luffare, som slåss för Tyskland under första världskriget. I en slapstickversion av kriget råkar vår soldat ut för diverse äventyr som slutar med att han drabbas av minnesförlust. Tyskland, eller vänta, Tomania heter landet här, förlorar kriget. Flera år senare blir Luffaren, som visar sig vara Barberaren, frisläpt utan att vara medveten om att makten i Tomania tagits över av en viss Adenoid Hynkel (Chaplin). Tillbaka i det judiska gettot inser han efter ett tag att judar av Tomania betraktas som avskum. Barbereraren försöker driva sin salong som vanligt men livet plågas av ständiga upprensningsattacker från Hynkels stormtrupper. Tillsammans med granntjejen Hannah (spelad av Paulette Goddard, Chaplins fru vid den här tiden) försöker Barberaren kämpa emot, samtidigt som Hynkel vill invadera grannlandet Osterlich.

Inledningen, under första världskriget, kändes oväntat påkostad med explosioner, en lång kamerapanorering, en stor kanon och en hel del statister. Det är ren slapstick och jag tycker det funkar hyfsat även om jag aldrig skrattar. Av nån anledning kom jag att tänka på hur Bond-filmer inleds. Vi får en ganska lång inledande sekvens där vi får träffa huvudpersonen men som egentligen inte har nåt med resten av filmen att göra. Ok, här får vi ändå veta att Barberaren har deltagit i första världskriget på den tomanska sidan.

Hynkel vs Brown

Hynkel vs Brown

När vi sen hoppar framåt i tiden och filmen utspelas i det judiska gettot kom jag att tänka på filmen Good Bye, Lenin!. I den faller en östtysk kvinna i koma just före Berlinmurens fall. Eftersom hon var kommunistpartiet väldigt troget och älskade samhället i DDR så låter hennes son henne inte förstå vad som har hänt när hon väl vaknar upp. Han tror att chocken kanske skulle ta kål på henne. Här är det Barberaren inte fattar vad som har hänt när han glad i hågen kommer för att öppna sin salong och undrar vem som kluddat J-E-W på hans fönster.

Adenoid Hynkel? Hur tycker jag han funkar som en parodi på Hitler? Hmm, hyfsat. Jag tyckte inte hans inledande tal var så roligt. Det lät mest som en blandning av svenske kocken i Mupparna och Fredrik Lindström som försöker prata tyska i en Hassan-sketch. Ändå inte på något sätt dåligt. Chaplin visar prov på mästartakter när han låter Hynkel jonglera med en jordglob i en klassisk scen. En annan udda parallell jag drog var den mellan Hynkel och James Brown. Hur tänker jag nu, undrar ni. Jo, när Hynkel är upprörd och samtidigt utmattad efter att ha eldat upp sig efter att en officerare har bedragit honom, så kommer hans assistent och lägger en stor mantel på hans axlar efter talet. Precis på samma sätt brukade det gå till på konserter på 60- och 70-talet med James Brown. Han sjunger med sån inlevelse att han håller på att svimma och måste tas om hand och värmas med en mantel.

TihihihiFunkar sekvenserna i gettot fullt ut? Mmm, jag kan tycka att det blir lite sentimentalt bitvis. Jag kan ändå säga att Paulette Goddard är en tjej med krut i. Kan det vara så att Goddard är anledning till att Henke ville ha med den här filmen som en del av 40-talet? En anledning så god som någon. Hon är skicklig med stekpannan t ex. Well, förutom när hon av misstag träffar Barberaren i huvudet. Vilket för övrigt gav upphov till den första sekvensen jag skrattade åt. Chaplin gör det hela till en liten dans. Yr i huvudet dansar han fram och tillbaka, upp och ner från trottoaren.

Bästa scenen (om den inte hade förstörts) i hela filmen förekommer faktiskt i gettot. Hynkel vill alltså invadera Osterlich men till det behöver han pengar och han vill låna dessa av en jude, så han beslutar att sluta med trakasserierna av judarna för att blidka honom. Stormtrupperna ska inte vara elaka, de ska vara snälla. När de dyker upp tror Hannah och Barberaren som vanligt att det betyder trubbel men istället hjälper brunskjortorna till. Båda två blir förvånade, glada men anar kanske att det inte kommer förbli så. Tyvärr förstörs scenen i slutet genom att Hannah håller ett sorts tal. Talet hade inte behövts; det räckte med hennes ansiktsuttryck.

Det jag gillar mest med filmen är de små sakerna. T ex: Hynkel dikterar för sin sekreterare och långt blir kort och kort blir långt, Hynkels kvinnliga assistenter med Bondskurksliknande likformiga dräkter, barberarscenen tonsatt av Brahms, att Jack Oakie som spelar Benzini Napaloni inte bara var lik Mussolini utan även Henrik Dorsin.

I slutändan tycker jag inte riktigt filmen funkar som helhet. Den känns som en serie sketcher hopsatta till en film. Lite som The Naked Gun och liknande filmer ungefär, fast bättre. Bitvis blir det även aningen sentimentalt vilket jag varit inne på. Detta kommer igen en del mot slutet. Det som är läbbigt med filmen är att den gjordes 1940 och fem års helvete i form av andra världskriget återstod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Heil Hynkel eller vill de skicka stormtrupperna?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Lika

Lika som bär: Benito, Jack och Henrik

%d bloggare gillar detta: