Thor: Ragnarok (2017)

Det har blivit en trevlig tradition att se filmerna i Marvels cinematiska universum på bio, allt som oftast tillsammans med Shinypoddens Henke. Så även nu när det var dags för åskguden Tor att ännu en gång att svinga sin Mjölner.

Vi försökte med alla medel undvika 3D men på nåt märkligt sätt blev det 3D ändå trots att vi trodde vi hade lyckats fixa biljetter till en 2D-visning. När ska filmbranschen fatta att ingen (ingen!) föredrar 3D-visningar. Eller, ja, de har nog fattat men har man en ursäkt att ta mer betalt så gör man väl det.

Så, vad handlar filmen om då? Well, Tor (Chris Hemsworth) försöker till en början hindra Asgårds undergång men inser när han träffar sin syrra Hel (Cate Blanchett) att det finns värre öden än Ragnarök.

Tillsammans med sin adoptivbror Loke (Tom Hiddleston), en fallen valkyria (Tessa Thompson), Heimdall (Idris Elba) och Hulk/Bruce Banner (Mark Ruffalo) så slåss Tor mot Hel och fenrisulven för att rädda Asgård. Vägen mot slutfajten tar oss till soptippsplaneten Sakaar där Jeff Goldblum ordnar gladiatorspel. Vilka som fajtas hade tyvärr trailern den dåliga smaken att avslöja, och tyvärr hade jag tittar på den.

Ja, men det här var väl helt ok, varken mer eller mindre. Efter visningen har filmen i princip raderats från mitt sinne. Under visningen hade jag aldrig rejält tråkigt eller rejält roligt. Det var en jämn ström av hyfsade scener som kom emot mig utan att jag fick nån speciell reaktion. Jag blev aldrig irriterad men ej heller upphetsad av nåt, och då är det väldigt svårt att skriva en vettig recension. Men jag gör ett försök.

Thor: Ragnarok påminner mig om Ron Perlmans rollfigur Salvatore i Rosens namn. I den filmen beskriver William of Baskerville, franciskanbrodern spelad av Sean Connery, den galne Salvatore som en man som pratar alla språk men samtidigt inget. Ungefär så känner jag inför Thor: Ragnarok. Det är en film som är väldigt mycket men just därför inte blir nånting.

Thor: Ragnarok är som en blandning av Guardians of the Galaxy, Sagan om ringen och kanske lite Det femte elementet på det. I grunden är det väl en komedi. Men även en fantasyfilm, och ett rymdäventyr.

Det är en film med en udda grupp lite tilltufsade personer som bildar en ny improviserad familj. Ja, Loke och Tor är ju redan släkt. Gruppen döper t.o.m. sig själva till The Revengers.

Det mesta i filmen påminner om nånting annat vilket gör att den inte känns egen och originell och då tappar den för mig. Det kändes nästan som en fan-film där man tagit rollfigurerna och placerat dem i ett manus skrivet av några fans som fått leka runt lite som de har velat.

Jag gillar ändå en del. Jeff Goldblum var härlig som envåldshärskare som roar sig själv med gladiatorspel. Jag tyckte även om estetiken på planeten Sakaar. Färgerna, hur byggnader och skepp såg ut. Det var snyggt.

Cate Blanchett är bra hon med när hon gör en ond version av sin Sagan om ringen-figur Galadriel. Hon verkar ha haft roligt under inspelningen.

Hulk var kul. Jag gillade att han kan prata nu och att han är mer av en egen karaktär och inte bara ett grönt monster.

Alla i filmen spelar på skoj. Inget betyder nåt verkar det som. Fast det finns ett undantag och det var Idris Elba som Heimdall. Idris verkar ha spelat lite för sig själv utan att samspela med resten av rollbesättningen så mycket och därför kanske han tolkade sin rollfigur mer seriöst. Men jag gillade honom. Idris är alltid bra.

Som vanligt i filmerna om Tor så gillar jag den nordiska mytologin som förekommer. Här får vi några nyheter i form av Hel, Fenrisulven och eldjätten Surtr bl a. Men jag saknade Midgårdsormen.

En lustig detalj är att man i den svenska textningen valt att översätta alla namn på de nordiska gudarna till svenska (med ett undantag). Loki blir Loke, Odin blir Oden och Hela blir Hel. Och Ragnarok blir Ragnarök. Men Thor får förbli Thor. Hmmm, det stör en språkpolis som mig. De måste vara konsekventa här. Antingen översätta alla egennamn eller inga. Fast egennamn ska man ju inte översätta. I filmen heter Loki just Loki och inget annat. Va?! Talar jag mot mig själv eftersom jag själv skriver de svenska namnen i min text? Japp, det stämmer. Jag är i alla fall konsekvent och skriver Tor, inte Thor.

Hur funkade 3D:n då? Inte speciellt bra måste jag säga. Dels kände jag att jag blev trött i huvudet efter ett tag. Glasögonen sitter där på näsan och tynger hela tiden och sen är det nåt som gör att hjärnan får jobba på högvarv. Så fort du vrider lite huvudet för att mjuka upp din nacke så blir bilden suddig. Du måste sitta och titta rakt fram med ett stilla huvud för att bilden ska förbli skarp. Det blir tröttsamt i längden. Och, ja, filmen är förstås för lång. För att inte tala om eftertexterna. Långa.

En annan detalj kopplat till 3D:n var att skådisarna ibland såg ut som små actionfigurer som kändes ditplacerade som om filmen vore en dockfilm. Det var nåt med dimensionerna som bitvis kändes helt fel. Det kändes som en miniatyrvärld och varje gång det hände så tog det mig ur filmen.

Dags för betyg. Det kanske är hårt att sätta 2,5/5 men jag vill markera att jag tycker att t ex den första Thor-filmen var bra mycket bättre. Å andra sidan tycker jag Thor: Ragnarok är mer underhållande än Guardians-filmerna.

Ah, svårt. Fast två filmer kan ju hamna på samma betyg även fast en av dem är klart bättre än den andra. Det finns ett spann. Och nu ser jag att de bägge Guardians-filmerna fick normala tvåor, 2/5, så då känns 2,5/5 helt rätt till Thor: Ragnarok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om världens undergång idag.

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008)

Jag inget jättefan av originalfilmerna om Indy, vilket framgått av de senaste dagarnas inlägg. Fast jag tycker ändå det är ok filmer. Samtliga hamnar på svag till stark 3/5 i betyg. När jag satte mig ner för att kolla in Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull tänkte jag att jag åtminstone skulle få ett mysigt matinéäventyr. Vad fick jag? Svar: en inledning med en totalt meningslös biljakt. Ändå bra att det är filmat i naturliga miljöer och utan så mycket cgi. Fast när Cate Blanchetts ryska rollfigur gör entré så är blir det plötsligt en cgi-fest från ett klipp till ett annat mitt i en scen. Det skavde. Filmens handling är otroligt förvirrande. Kärnvapentestning känns inte riktigt Indy? Sen kommer Shia LaBeouf in like a punk. Hur räddar man nån från kvicksand? Kvickt, ett svar! Med en orm givetvis. Spiken i kistan är rymdvarelser som kommit till jorden från en annan dimension. Då var den eventuella Indy-känslan totalt borta och det hade blivit Stargate istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Cinderella (2015)

Jag gillar sagor, det har jag alltid gjort. Så nu när Disney har fått för sig att göra om sina klassiska tecknade filmer till vanliga spelfilmer kan jag inte låta bli att titta på dem. Senaste i raden är Askungen. Till skillnad från Maleficent som var mer gritty så är det här verkligen sagokänsla i kvadrat. Kostymerna är kitchiga i kubik och scenografin är överdådig. Guldet glittrar lika mycket som guldet gjorde uppe i Asgård i den första Thor-filmen, vilket kanske inte är så konstigt då det är Kenneth Branagh som regisserat bägge filmerna. Jag kan inte låta bli att tänka på det svenska kungahuset och Victoria och Daniels historia. Jag undrar om filmen låtit sig inspireras av den? Till stora delar är det samma story fast med ombytta könsroller: den vanliga flickan från folket gifter sig med kronprinsen. Lily James är bra som den genomgoda Ella, men tänk hur magisk Alicia Vikander hade varit. Insikt kommen till i detta nu: cinder betyder aska, lägg sen till namnet Ella och du får Cinderella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Carol (2015)

Carol var en sån där film som jag missade på bio och kollade upp hemma i soffan inför årsbästalistan som skulle göras för året den kom ut (2015). Carol är en elegant och sval film. Den har en känsla jag gillar och som säkert Todd Haynes gillar. Det handlar om 1950-talet återigen, som i t ex Far from Heaven. Alla spelar roller för att passa in i det perfekta (på ytan) amerikanska samhället. Det förekommer många bilder med Rooney Mara, som spelar en av huvudrollerna, där hon stirrar ut genom glasrutor när hon åker bil eller tåg. En flykt från sitt liv och en längtan till nåt ouppnåeligt. Filmens bildspråk är betraktande och, som sagt, ofta genom glas, som genom ett filter, på avstånd. Det gör att filmen får en kall (och passande) men kanske distanserande känsla. Cate Blanchett kan inte vara mer passande i titelrollen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014)

The Hobbit 3Det får bli en lite kortare recension av The Hobbit: The Battle of the Five Armies, den sista filmen i Peter Jacksons Hobbit-trilogi. Den första delen var inte speciellt bra men det var först efter den andra filmen som mitt intresse sjönk rejält. I slutändan så är detta en ganska trött upprepning av Sagan om ringen-filmerna med mer cgi och färre riktiga miljöer.

Det finns en scen där Legolas springer på en bro som håller på att rasa och det blir bara ospännande cgi. Jämför t ex med en scen ur Furious 7 där Paul Walker springer på en buss som håller på att falla utför ett stup. Oj, så intensivt spännande det var där. Här känns insatserna alltid obefintliga. Men…

… jag gillar ju sagor och fantasy så därför blir inte The Battle of the Five Armies ett bottennapp för mig. Thorin Ekenskölds (chefsdvärgen alltså) galenskap – draksjukan – var relativt intressant. Jag gillar också det faktum att alver och dvärgar verkligen avskyr varandra här. Det ger relationen mellan Legolas och Gimli i Sagan om ringen-filmerna mer djup. Samtidigt finns det nåt fånigt med dvärgar. Det är t ex enbart löjligt att Thorin ska ha skuggan av en chans mot superalbinoorken Azog Smutsaren.

Under slutstriden satt jag och väntade på den femte armén. När skulle den komma? Jag fick bara ihop fyra. Eller blev det fem stycken eftersom det förekom två ork-arméer? Alver, dvärgar, människor och så två orkhärar? Eller var det djuren, örnarna (alltid dessa örnar) och Beorn som var den femte? Apropå Beorn så fick vår svenske hjälte Mikael Persbrandt i avslutningen vara med i typ två sekunder och då bara som en cgi-björn. LOL.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Babel (2006)

I höstas listade jag mina favoriter från filmåret 2006. Trots att den fick toppbetyg av mig så lyckades ändå inte Babel ta förstaplatsen från Children of Men. Här kommer min korta och gamla recension av Babel som skrevs i november 2006, och texten är väl ytterligare ett exempel på att jag bedömer upplevelsen snarare än filmen.

Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla. Japp, jag gillade alltså det jag såg. De fyra historierna är sammanlänkade utan att det för den skull blev smartjobbigt med fram-och-tillbaka-klippning som i den något översmarta men ändå väldigt bra 21 Grams. Jag sögs in i Babel från början. Bäst var den ganska långa sekvens när den japanska tjejen tog droger och partade. Jag älskar den typen av scener. Undrar varför?

Den japanska delen av filmen fungerade perfekt som brytning mot de övriga historierna. Där (i Japan) handlade det mer om hur kommunikation mellan människor saknas på ett personligt plan (mellan pappan och dottern). I de andra historierna fanns det ett sorts globalt perspektiv också, även om det var mer personligt mellan Cate Blanchett och Brad Pitt. Jag tyckte i början att den japanska delen var minst intressant, men mot slutet blev den nästan den viktigaste. Jag gillade scenerna i Mexiko, men tyckte just den historien var minst intressant mot slutet (det var nåt med barnen som störde, de skulle vara hjälplösa men kändes mest jobbiga). Betyget till filmupplevelsen blir en femma, även om filmen inte är värd mer än en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs även Roger Eberts recension av Babel.

Blue Jasmine

Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…

Life Aquatic

Life AquaticTitel: Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag trodde jag hade gamla recensioner av alla Wes Andersons filmer som jag har sett tidigare men jag upptäckte att jag inte har skrivit om The Royal Tenenbaums. Jag minns att jag faktiskt såg den på bio när den kom och att jag inte alls gillade den. Jag minns också att jag såg den tillsammans med några kollegor på mitt förra jobb och samtliga tyckte att den var trist och tråkig och jag fick en del pikar efteråt eftersom det givetvis var jag som hade valt den. Nu får jag får helt enkelt se om den och sen skriva om den som en del av temat. Nu hoppar vi över den och landar istället i plurret tillsammans med Life Aquatic.

Wes Anderson är tillbaka efter The Royal Tenenbaums med denna vattniga dramakomedi om äventyrsfilmaren under vatten, Steve Zissou (Bill Murray). Zissous senaste produktioner har inte blivit några succéer. Han är på lite på dekis. När en haj äter upp hans kollega samlar han ihop sitt team för en undervattensjakt på den mystiska hajen. Förutom sitt ordinarie man/kvinnskap ansluter även en tidigare okänd (?) son (Owen Wilson) och en journalist (Cate Blanchett, den sköna).

Nja, jag vet inte, jag tror inte jag gillar Wes Andersons filmer helt enkelt. Den hyllade The Royal Tenenbaums tyckte jag var en såsig soppa som inte gjorde mig glad. I och för sig, Rushmore såg jag för länge sen och den gillade jag faktiskt en hel del efter vad jag minns. Men, precis som när det gäller The Royal Tenenbaums så känns Life Aquatic ytligt djup (eller djupt ytlig). Den innehåller coola scener och coola karaktärer men jag känner ingenting för dem. Allt känns plastigt och inte på riktigt. Jag fattar inte vad som är komedi och vad som är drama. Det blir varken eller (kanske är jag för dum helt enkelt). Det är liksom så gjort för att vara coolt att det blir fel.

Ett återkommande grepp i Andersons filmer är att använda musik. Det brukar vara melankoliska, ganska sköna låtar. Här blir det lite för mycket av det goda tycker jag. Allt borde ju vara bra egentligen: udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort ”jaha, och?”. Om jag jämför med t ex Sideways (kanske orättvist men jag har nyligen sett den), så har den en helt annan äkta värme i sin humor som inte den här filmen är i närheten av. Life Aquatic känns kall och tillgjort cool.

Jag tycker emellertid att Cate Blanchett är skön att skåda men samtidigt frågar jag mig ”jaha, och varför var hon med egentligen?”. Varför är vem som helst av rollfigurerna med? Varför är filmen gjord? Jag skrattar inte, jag berörs inte. Filmen är skön att se och lyssna på. Den puttrar liksom på men det hela rinner igenom mig utan att fastna. Tyvärr, det kan inte bli godkänt… och nej, jag har inte glömt Willem Dafoe som var halvrolig, men han kan inte bära hela filmen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

The Hobbit: An Unexpected Journey

DvärgarTitel: The Hobbit: An Unexpected Journey
Regi: Peter Jackson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Till slut kom jag äntligen iväg för att se Peter Jacksons återbesök i Midgård. Hur skulle jag uppleva den nästan tre timmar långa filmen som dessutom enligt uppgift skulle vara oerhört ful då den var filmad med den nya tekniken HFR aka 48 fps aka Fyrtioåtta bilder per sekund? Mina förväntningar var hälsosamt låga om man säger så, speciellt efter att ha skymtat Fiffis etta i betyg.

Jag satte de förhatliga 3D-glasögonen till rätta och filmen började. Ja, eller började och började. Början är nämligen en trist, utdragen, tramsig icke-början då inget händer. Oj, oj, det här blir jobbigt tänkte jag. Det var för många dvärgar att hålla reda på och de var mest irriterande. Ja, förutom Torin Ekenskölde som nästan var ädel som en alv. Nej, det var för tramsigt, hoppsigt och tossigt. Det var inte heller helt lätt att lära känna personerna och bli engagerad av historien.

En bit in i filmen dyker tre troll upp. Eftersom jag nyligen sett om LotR-trilogin så var det en mysig liten callback till en scen i Sagan om ringen. Fast även om jag gillade blinkningen i sig så var trollen här fåniga och hade alldeles för städade brittiska röster som pratade om vilka kryddor man skulle använda för att tillaga en hobbit. Just rösten stämde inte alls heller med den stora vättkungen med den hängande dubbelhakan. Han lät helt fel, alldeles för städad. Men utseendemässigt kändes han som ett av Guillermo del Toros bidrag till det hela. Jag tyckte även vättkungen påminde om Jar Jar Binks chef Boss Nass från Star Wars-föreföljarna. Helt annorlunda när det gällde både röst och utseende var cgi-albinoorchen Azog Smutsaren som gormade och gurglade på okänt orchspråk. Han påminde mig för övrigt om albinojättarna i Prometheus.

Emellertid: det vete fan när det hände men plötsligt var jag engagerad. Det kan ha varit när Galadriel tillsammans med Elrond och Saruman (spelad av 90-årige (!) Christopher Lee) trädde in i handlingen och började diskutera om nåt märkligt som kanske håller på att hända, ett växande mörkt hot som sipprar in. Vi får se svärdet från Morgul. Oj, oj, jag fick smårysningar. Jag tror det var positivt att jag precis hade sett originaltrilogin som uppladdning.

När sen Gollum plötsligt gör entré och leker gåtor med Bilbo i en underbar sekvens då var jag superfast. Kul, kul!

Sen får vi några häftiga scener inne i vättberget när dvärgarna och Gandalf flyr. Här tyckte jag faktiskt 3D bidrog lite till en bättre upplevelse. Det var som en berg-och-dal-bane-tur. Fast det var liiiite märkligt att inte en enda dvärg strök med. Vättarna däremot, de flyger som vantar trots att de är typ 1000 gånger fler och större.

Det förekommer ganska många blinkningar till den förra trilogin. Oftast är det bara kul. Men det kanske blir lite tröttsamt när man använder samma grepp, som när Galadriel telepatiskt pratar med Gandalf eller när Gandalf pratar med en fjäril för att kalla på örnarna. Fast mest är det kul alltså.

När det gäller 3D och 48 fps så tillförde detta ingenting (nästan) för mig men det var inte kalasdåligt heller. 3D är fortfarande oftast nåt dåligt. Jag har lite svårare att sjunka in i filmen. Det har att göra med glasögonen och att det blir lite mörkare och så känns det mer konstgjort än vanligt. Det är som att karaktärerna är ditritade framför bakgrundsmiljön. Nu ska ju 48 fps vara gjort just för att göra 3D bättre. Bl a ska det väl inte vara lika mörkt, och man kanske ska bli mindre åksjuk. I alla fall är det det som jag har hört. Men, men, för mig var det ingen större skillnad jämfört med andra 3D-filmer jag har sett.

En sak jag gillade mycket var att man inte visade mycket av draken Smaug. Vi såg effekterna av det han sprutar ur sin mun. Man skymtade en svans… och i slutet ett stort öga bland alla guldmynt.

När filmen tog slut så kände jag att fasiken det här var ju inte så dåligt trots allt och jag skulle kunna se tvåan redan imorgon. Jag tyckte de nästan tre timmarna gick ganska snabbt (förutom första timmen då, haha). Ibland är det bra med låga förväntningar!

3/5

PS. Förresten, varför var det två dvärgar (de två högst upp i mitten på bilden ovan) som inte hade jättenäsor. Var det ungdvärgar, eller?

The Aviator

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

%d bloggare gillar detta: