Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

#SFF16: Morris from America (2016)

sff_logoMorris from Americamorris är en harmlös liten coming of age-historia om Morris, en 13-årig svart amerikansk kille som bor i Heidelberg i Tyskland med sin pappa Curtis (Craig Robinson). Vi får följa Morris på hans små äventyr i staden. Morris gnabbas med sin pappa om kvaliteten på gammal 90-tals-hiphop. Han går till en kvinnlig student för att lära sig tyska men de snackar mest om annat. Han träffar en två år äldre drömtjej på den lokala ungdomsgården. Han deltar i en talangjakt där han ska rappa men blir utkastad pga sina stötande texter. Ja, och så rullar det på.

Jag kan inte säga att jag inte gillade Morris from America. Jag tycker att filmen har en skön avslappnad stil och dessutom bjuder den på kanonbra musik. Ja, hiphop förstås!

Klart intressantast är relationen mellan Morris och hans pappa. Morris trivs inte i Tyskland. Han kan inte språket och känner sig som en udda fågel. Singelpappan Curtis gör så gott han kan men både Morris och vi som tittare undrar nog varför han valt att jobba som fotbollstränare (!?) i Tyskland. Och då pratar vi alltså inte om amerikansk fotboll utan ”soccer”. Scenerna mellan de båda är i vilket fall det som funkar absolut bäst i filmen och det blir både roligt och mot slutet även rörande i en scen som utspelar sig i en bil.

Morris egna äventyr i Heidelberg och på andra ställen är inte lika övertygande. Här kändes det inte riktigt på riktigt och det blev därmed något lättviktigt. Dessutom var väl skådespelarinsatser från de personer som Morris möter bitvis ganska svaga. Det blev även episodisk på ett sätt som gjorde att filmen inte fick nåt bra flyt. Vissa sekvenser är sköna men jag fick ändå en upphackad känsla. Jag saknade en helhetsbild där Morris liv med pappan och resten flöt samman. Nu kändes det som två olika filmer.

Ytterligare en brist (rackarns vad jag gnäller!) är att filmen inte lyckades att få mig att tro att Curtis och Morris faktiskt bodde i Heidelberg på riktigt. Jag saknade helt den vardagliga känslan av ett vanligt liv. Främst gäller det kanske Curtis. Vi får se en snabb glimt från en fotbollsträning och en efterföljande after work i en ganska meningslös sekvens.

Om jag ska jämföra med några andra filmer så kommer jag osökt att tänka på två filmer från tidigare festivaler: Dear White People (2014) och Dope (2015). Och bara för att knyta ihop säcken så jag konstaterar jag att även dessa två filmer sågs tillsammans med min bror på festivalens sista dag.

Slutligen: Killen som spelade Morris har ett underbart namn: Markees Christmas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Sista söndagen varje år på filmfestivalen så är det alltså tradition att min bror tar tåget från Uppsala för att tillsammans med mig kolla in tre festivalfilmer, noga utvalda av undertecknad. Första filmen den här gången blev alltså Morris from America. Vi var på plats en kvart innan filmen skulle börja på Skandia och då var det i princip helt tomt. Det var bara att glida in och ta plats på de bästa upphöjda raderna en bit bak i salongen. Det var alltså inte speciellt mycket folk på den här visningen men i princip alla satt just på dessa rader. Det är uppenbarligen fler som lärt sig var man ska sitta på Skandia för att undvika att få ett huvud framför sig som täcker nederdelen av duken.

Volontären som skulle presentera filmen fick inte mikrofonen att fungera, kände inte till filmens titel och lämnade två dörrpar vidöppna efter att ha lämnat salongen. Jackpott! En driftig person i publiken lämnade efter att filmen rullat nån minut sin plats för att själv stänga dörrarna.

%d bloggare gillar detta: