The Florida Project (2017)

Den sista söndagen varje festival är det tradition att jag får besök av min bror och vi brukar se oftast tre filmer under dagen. Det här året blev det ”bara” två då jag inte fick ihop ett program med tre filmer som jag var nöjd med. Jag saknade exempelvis några lämpliga asiatiska alternativ. Men jag kanske inte letade tillräckligt bra.

Hur som helst, efter att ha kollat in den både lättsamma och rörande Band Aid hade vi gott om tid att ta oss från Saga till Grand. Och tur var väl det. När vi kom fram till Grand (efter en kort fika, inköp av skosnören och en långsam promenad) så var det nämligen kö ända ut till gatan. Rackarns. Fast det löste sig rätt bra ändå. Vi fick inte plats på den bästa raden, den med en kilometers benutrymme, men vi norpade helt ok mittenplatser en bit bak.

Jag förstår att det var kö ut till gatan. Dels har Grand en foajé som mer påminner om min hall än om en biograffoajé och dels var filmen vi skulle se en av de mest hajpade inför festivalen.

För mig var definitivt The Florida Project den mest emotsedda filmen. Regissören Sean Bakers förra film Tangerine, om två prostituerade transvestiter i Los Angeles på julafton, var en unik och fin film. Den hamnade t.o.m. på min topplista över 2015 års bästa filmer.

I skuggan av Disney World utanför Orlando i Florida får vi följa med sexåriga Moonee (flickmonstret Brooklynn Prince) och hennes kompisar på deras dagliga äventyr när de äter glass, utforskar övergivna villor, stänger av strömmen på sitt motell, spottar på bilar, eller bara hänger med varandra – och äter glass.

Det här låter ju som en ganska skön film. Och det är en skön film på många sätt. Samtidigt är det så att barnen i princip är hemlösa. De bor tillsammans med oftast bara en förälder på slitna och nedgångna motell; motell som tidigare varit till för Disney World-turister men som nu förfallit och omvandlats till temporära boenden för fattiga och hemlösa familjer.

Det motell som huvuddelen av filmen utspelar sig på heter The Magic Castle och där chefar Bobby, spelad av Willem Dafoe. En bit in i filmen tänker jag inte riktigt på att det är Willem Dafoe. Han är omgiven av, som jag förstått det, mestadels amatörer och förstagångsskådisar (förutom Caleb Landry Jones och Macon Blair i små roller) . Det är skickligt av Baker och Dafoe att få detta faktum att inte lysa igenom. Bobby är en sympatisk men i filmen maktlös person som gör så gott han kan. Han agerar motvilligt pappa åt både Moonee och Moonees ansvarslösa mamma, men när socialen dyker upp så måste han förbli passiv (och det är väl just därför han motvilligt tar på sig en papparoll).

Det som jag tyckte var speciellt med filmen är att den är skildrad nästan helt ur barnens perspektiv, och särskilt då Moonees. Barnen mår till synes bra och har kul. De får löpa fritt. Det dåliga och jobbiga som pågår får vi som filmtittare oftast inte se och barnen vet heller inget om det, eller kanske snarare så förstår de inte. Det förekommer en återkommande scen där Moonee sitter i badkaret som jag först inte förstod varför den återkom hela tiden, fram tills att jag förstod varför.

Fotot i filmen är härligt. Det är färger och färger och färger. Det är varmt i Florida. Blå himmel, vita moln, purpurfärgade motell och grönt gräs. Filmen poppar fram ur duken.

Trots mina positiva intryck av filmen så kände jag mig under visningen hela tiden en aning besviken. Jag blev inte riktigt lika indragen och gripen av filmen som jag blev av Tangerine. Varför? Ja, kanske för att jag hade en något irriterande tandvärk under visningen. Jag vet inte vad det var för nåt men den har i alla fall försvunnit nu. Sen hade jag kanske lite svårt att följa med i dialogen då filmen visades otextad. Slutligen är det en film som är berättad utan en ordentlig story. Det är mest en serie scener staplade på varandra och detta kan ibland skapa en viss distans.

Men de härliga barnen, Willem Dafoe, fotot och de MAGISKA gåshudsgivande slutscenerna (som jag misstänker har gerillafilmats) gör att jag ändå måste dela ut en fyra. Vid en omtitt så kan det hända att fyran känns mer stabil men jag har svårt att tro att betyget kommer att höjas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Florida Project blev alltså den sista filmen jag såg under årets Stockholm Filmfestival och det var en värdig avslutning. På måndag är det återigen Viggo som pryder bloggens header.

Visste ni förresten att The Florida Project var det interna projektnamn som Disney använde när man jobbade fram Disney World som öppnade 1971?

Vanlig svensk biopremiär för The Florida Project blir det 9 februari 2018.

 

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Så här skrev jag på Twitter direkt efter visningen av den här filmen:

”Så kom då äntligen det där ögonblicket under Filmdagarna som jag väntat på. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är fullkomligt… *

* fyll i valfritt beröm.”

Och, ja, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var den klart bästa filmen under årets filmdagar i Malmö. Den lyfte upp filmdagarna till en toppnivå efter en lite tveksam inledning. Dessutom är Martin McDonaghs film årets hittills bästa.

Frances McDormand spelar Mildred, en mor som förlorat sin dotter i ett brutalt (finns det nån annan sort?) våldtäktsmord. Sju månader senare har ingen gripits och hon ledsnar på att den lokala polisen inte verkar göra nåt. Hon hyr tre övergivna reklamskyltar där hon sätter upp ett budskap till Ebbings polischef (spelad av en sympatisk Woody Harrelson) och undrar varför inget händer. Drama och svart humor à la Martin McDonagh tar vid.

Jag har faktiskt bara sett en film av Martin McDonagh och det är In Bruges (som är en toppfilm). Seven Psychopaths hoppade jag över efter att ha hört en del dålig kritik. Det skulle jag förmodligen inte ha gjort, och den kommer jag definitivt att se inom kort.

(Martin har en bror vid namn John Michael som också är manusförfattare och filmregissör. John Michaels irländska drama Calvary är en 2014 års bästa filmer.)

Samtliga skådisar i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är helt otroligt bra, även om jag kanske bara tycker att Frances McDormand är värd en Oscar. Sam Rockwell är bra men på nåt vis känner jag att han kan göra den där white trash-figuren i sömnen.

John Hawkes dyker upp i en liten biroll och är otäck. Han kan verkligen vara både och. Jämför t ex med hur han var i Me and You and Everyone We Know.

Det nästan roligaste för mig var att se Clarke Peters (a.k.a Lester Freamon from The Wire, yay!). Han kommer in och dominerar i slutet av filmen. Kul att se.

Den där jobbiga Steven (spelad av Caleb Landry Jones) från säsong tre av Twin Peaks lyckas faktiskt att inte vara jätteäcklig vilket han i alla fall var i Twin Peaks.

Trots det i grunden allvarliga så har filmen en stämning, främst pga den strålande naturkraften Frances, som gjorde att jag bara satt och njöt, skrattade och log. Jag kommer lite att tänka på Hell or High Water kanske. Den filmen har samma typ av välskrivna rollfigurer.

Filmen är ganska länge en sorts komisk och tragisk film noir, eller hur jag nu ska beskriva den. Men sen kunde det plötsligt bränna till i hjärtat också. Det brände exempelvis till när <spoiler>Woodys rollfigur hostade blod</spoiler> under förhöret med Mildred. Här insåg man att de trots deras till synes hårda jargong brydde sig om varandra. Det var filmens finaste scen.

Filmen är otroligt välskriven, genomtänkt. En annan film som poppar upp är Blue Ruin. Allt hänger ihop och finns med av en anledning. Inget extra som känns onödigt. Tiden flög fram. Jag hade gärna kunnat spendera en timme till i Ebbing.

Är det manuset som är filmens stora styrka? Är ett välskrivet manus underskattat rent generellt? Att man har nån (en person!) som tänkt igenom allt och präntat ner sig själv och sina personliga tankar, idéer och huvudpersoner? Att man inte har sex manusförfattare som kommer in för att göra rewrite på rewrite? Ja, jag tror det. Jag är ganska säker på det.

Om jag ska klaga på nåt så är det att Sam Rockwells rollfigurs omvändelse gick lite väl snabbt. Slutet i sig var fint men jag tyckte inte Rockwells rasistfigurs resa förklarades fullt ut. Men å andra sidan räckte måhända med att en person talade till honom och uttryckte sin tro på honom som en god människa.

Och dessutom: baptism by fire.

För mig är det väldigt nära högsta betyg. Snudd på en femma och därmed en uppdaterad bloggheader. Det är en filmfilm med en blandning av djupt tragiskt drama och humor som känns som en rar konstruktion. Martin McDonagh är tydligen en mästare på just detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri visas just nu på Stockholm Filmfestival och får ni chansen så är det bara att fixa biljetter pronto. Den visas ikväll och på tisdag.

Vanlig svensk biopremiär blir det inte förrän 11 januarii.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir, Fripps filmrevyer, Flmr, och Rörliga bilder och tryckta ord.

SFF13: Tom à la ferme

sff_logoTomTitel: Tom at the Farm
Regi: Xavier Dolan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag har inte sett nån av ”underbarnet” Xavier Dolans tre tidigare filmer. Jag vet inte, det har känts som ganska tunga filmer och jag har aldrig känt mig riktigt sugen. Men nu var det Henke som skulle välja film under festivalens filmspanarlördag och då blev Tom at the Farm dagens tredje och sista film. Eller Tom à la ferme som den heter i original eftersom den är inspelad och utspelar sig i Québec, dvs den fransktalande delen av Kanada.

Xavier Dolan själv spelar titelrollen, vilket var nåt jag inte förstod förrän nån nämnde det under eftertexterna. Tom (Dolan alltså) är en ung Montréal-kille som åker ut på landet för att besöka gården där hans pojkvän, Guillaume, har växt upp. Guillaume har dött och Tom är där för begravningen. Efter att ha träffat Guillaumes mor Agathe (Lise Roy) och bror Francis (Pierre-Yves Cardinal) förstår han snart att Guillaumes homosexualitet hållits hemlig. Mamman lever i tron att Guillaume haft en flickvän vid namn Sarah. Nu börjar ett psykologiskt spel där Francis med våld och hot om våld tvingar Tom att spela med i charaden.

Oj, vad kul att äntligen se en film som stack ut lite. Redan under inledningen kände jag att ”oj, vad skönt, det här är en välgjord film”. Den hade ganska direkt en speciell nerv. Filmen visar sig vara ett kammarspel. Det är i princip bara tre personer med i handlingen, i alla fall till att börja med. I slutet dyker det upp nån eller några till. Spelet mellan Tom, mamman och brodern är riktigt intressant att följa. Tom börjar efter ett tag att mer eller mindre förlora uppfattningen om vem han är. Mellan Tom och Francis uppstår ett märkligt och nååågot vrickat hatkärleksförhållande. Våldet lurar hela tiden runt hörnet. Samtidigt är filmen rolig på ett udda sätt vid ganska oväntade tillfällen.

Jag hörde nånstans att Dolan fram till för några år sen inte sett en enda Hitchcock-film. Jag undrar om han inte fick inspiration till Tom at the Farm från t ex en film som Psycho som den faktiskt påminner om en hel del. Nu bygger Tom à la ferme på en pjäs från början, vilket är naturligt då det i princip är ett kammarspel som hade funkat på scen. Dolan har dock lagt på sitt egna filmiska lager med riktigt bra musik (liknande den i Psycho tyckte jag) och ofta med väldigt vackert iscensatta bilder.

Skådisarna är klockrena i sina roller och det förekommer några riktigt bra, intensiva scener. Min favorit är nog när Tom besöker en bar mot slutet av filmen där han av en bartender får höra om varför folk i bygden inte pratar med Francis längre.

Slutet och eftertexterna är supersnygga och för mig var de extra kul att se eftersom de utspelas under en bilfärd på väg in mot ett nattligt och snyggt Montréal; ett Montréal som jag besökt två gånger i mitt jobb. Det är alltid kul att se filmer som utspelar sig på platser där man själv har varit.

4-/5

Om visningen: Vi fikar på Espresso House (inte Wayne’s Coffee som jag tweetade till filmspanar-Lena) men hoppar över att gå på toaletten där eftersom det är stopp i den. När vi anländer till Park 20 minuter innan filmen ska starta möts vi av en vägg med folk som alla står hopträngda som sillar innanför dörrarna. Uppdraget att tränga sig fram till toaletterna, som givetvis är allra längst in, startar. Det som är bra är att när man väl kommer upp från toaletten så står man först i kön, och där står man kvar. Vi får bra platser en bit bak i mitten. Nåt som alltid är lite spännande är om streckkodsläsarna som ska läsa av att du har biljetten inprogrammerad på ditt medlemskort ska fungera. Det är inte sällan detta fallerar och då får man helt enkelt lämna kön och fixa pappersbiljetter och sen ställa sig sist i kön. Underkänt skulle jag kalla det. Det finns andra fördelar med pappersbiljett får vi lära oss. Med pappersbiljett kan man nämligen promenera in och sätta sig på Parks balkongplatser. Men bara med utskriven pappersbiljett alltså. Nu gillar jag inte balkongplatser så det var inget problem. Men principen…

Vad tyckte nu de andra om Tom at the Farm? Très bon ou très terne? Tyvärr var Henke, filmväljaren själv, inte i form under kvällen och fick hoppa över filmen.

filmspanarna_kvadratSofia
Fiffi
Jessica
Jimmy

Byzantium

ByzantiumMoFTitel: Byzantium
Regi: Neil Jordan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Just nu pågår filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm. Faktum är att jag precis är hemkommen från invigningsfilmen The Congress (med bl a Robin Wright, Harvey Keitel och Danny Huston). Men det är inte The Congress det ska handla om nu. Under och innan festivalen erbjuder nämligen SF Anytime, i samarbete med Njutafilms, ett knippe av festivalfilmerna. Jag tittade igenom vilka filmer det bjöds på och valde sen den med högst betyg på IMDb: Byzantium i regi av Neil Jordan.

Filmen börjar riktigt lovande. Det känns som en blandning av brittisk socialrealism och Låt den rätte komma in. Eftersom det handlar om vampyrer i vardagen kommer jag också att tänka på det svenska skräckisdramat Vampyrer. Precis som i Vampyrer handlar det om relationer mellan familjemedlemmar. I Vampyrer var det två systrar, i Byzantium en mor och hennes dotter.

I början av filmen gillar jag att det är en historia som spänner över lång tid. Hoppen mellan de olika tidsperioderna är snyggt gjorda. Dessutom är det nåt speciellt med att se en person i en scen som utspelas för två hundra år sen och sen se samma person dyka upp i nutid, oförändrad. The perks of being a vampire. Det mest positiva med filmen är nog en ung tjej vid namn Saoirse Ronan. Hon är riktigt bra och har ett utseende jag gillar. Saoirse kickade för övrigt stjärt i Hanna, en film som inte riktigt höll ihop som helhet även om Saoirse alltså var bra.

Det var det positiva med filmen. Efter ett tag började jag nämligen ledsna på filmens lite för direkta berättande. Oj, vad sorgligt det är att vara vampyr! Vampyrer kan spela piano och de spelar bara sorgliga pianostycken! Vampyrer kan inte bli ihop med någon! I just den här filmen är dessutom denne någon en kille som drabbats av nån typ av blodsjukdom som gör att han börjar blöda väldigt lätt. Puh-lease. Det som i Låt den rätte komma in sas mellan raderna sägs här av rollfigurer direkt i form av repliker. Det funkar inte riktigt, det blir krystat.

Det som till slut sänker filmen till slutbetyget, trots en bra början, är ändå hela förklaringen till vampyrfenomenet. Visst, det är annorlunda men framförallt konstigt och liksom utan nån som helst förklaring. Det bara kommer in från vänster utan förankring i nåt som filmen berättat tidigare. Efter ett tag känns filmen även ”för liten” trots att den försöker vara episk, och då blir det fel. Låt den rätte komma in var bara en liten film men en bra sådan. Jag ber om ursäkt för att jag hela tiden refererar till Tomas Alfredsons film men jag kan inte låta bli. För mig kändes det som en för uppenbar och sämre rip-off.

2/5

Även Filmitch och Fiffi har spanat in Byzantium och skriver om den idag. Klicka på deras namn för att läsa vad de tyckte om filmen. Bet filmen sig fast direkt och släppte sen inte taget eller sög den?

%d bloggare gillar detta: