The Reader (2008)

Jag är fortfarande på äventyr i Dalarna där jag utforskar övergivna mentalsjukhus, så här kommer ytterligare en gammal preblogg-text. Den här gången handlar det om Stephen Daldrys film The Reader och texten skrevs i maj 2009.

Jag hade en kväll plötsligt två timmar att slå ihjäl efter jobbet och kollade upp om det gick någon film som jag kunde tänka mig att se på den lokala biografen. Eftersom hjärnan kändes något trött efter den ”hårda” arbetsdagen riktade jag in mig på X-Men Origins: Wolverine eller Angels & Demons men de gick fel tider. Rätt tid gick dock The Reader (eller Högläsaren som jag hade valt att kalla den som film eftersom boken den bygger på heter just så på svenska). Hmm, The Reader, ja, det kändes kanske inte riktigt som rätt film att se för att slå ihjäl två timmar, men efter lite tvekan blev det så.

Det första jag la märke till och gillade var tempot. Regissör Stephen Daldry låter scenerna ta tid, och det tyckte jag var skönt. Det andra var att killen, David Kross, som spelade den unge Michael var riktigt bra, en sorts blyg spjuver. Han var dock kanske lite för ung att spela Michael som juridikstudent (det kändes som han rökte hela tiden för att kompensera), men det funkade. Kate Winslet bär genom hela filmen på en stor börda och det gestaltar hon bra, på gränsen till överdrivet, genom en stel och spänd kroppshållning och mimik. Överlag är det strålande skådespelarinsatser. Ralph Fiennes spelar ganska nedtonat den äldre Michael, en stukad och inåtvänd person, helt olik sitt unga jag.

Filmen tar upp tunga moraliska frågor men lyckas samtidigt ändå vara personlig. Jag gillar Daldrys stil som känns igen från den strålande The Hours. Just att det är personligt fastän det spänner över så mycket. Daldry knyter även ihop de olika delarna i historien på ett bra sätt. Det är skickligt gjort att få ihop det helt enkelt. Lite lustigt att se Lena Olin i två små roller spela både en mor och hennes dotter. Olin är riktigt bra som dottern i en viktig scen mot slutet. Dock var hon sämre som modern. Angående språket i filmen så tyckte jag INTE det var störande att man talar engelska. Det som irriterade var den tyska BRYTNINGEN hos vissa skådisar (t ex Winslet).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Der amerikanische Freund (1977)

Matt Damon (Matt Damon!) var inte först med att spela den talangfulle Tom Ripley. Nej, först ut var ju Alain Delon i Plein soleil som bygger på Patricia Highsmiths The Talented Mr. Ripley. Men sen såg vi kanske något oväntat Dennis Hopper i filmatiseringen av en annan roman, nämligen Ripley’s Game. Här kommer ett kort preblogg-omdöme om Wim Winders film från 1977. Texten skrevs i oktober 2006.

Der amerikanische Freund var en film jag ville gilla och det gjorde jag också men jag ville gilla den mer. Det är en annorlunda film med en ganska mystisk historia. Ripley (en galen Dennis Hopper) känns betydligt mer sympatisk här än när han gestaltades av den i mitt tycke ganska platta Alain Delon i Het sol.

Det förekom två sekvenser som utspelades sig på i tunnelbanan respektive på ett tåg som jag uppskattade. Här var det riktigt, riktigt bra filmat, och hela tiden med en tillbakahållen spänning som gjorde det mer spännande. Jag gillade även slutscenerna mycket. Tyvärr greps jag däremellan inte helt av stämningen i filmen. Samspelet mellan Bruno Ganz (suverän i sin roll) och hans fru gnistrade inte riktigt. Rent objektivt så ger jag filmen en fyra så när den nu får en väldigt väldigt stark trea så är det alltså mig det är fel på egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Manchurian Candidate (2004)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det andra om The Manchurian Candidate. Texten skrevs i september 2005 på den tiden som Filmkrönikan existerade och leddes av Orvar Säfström (som hade väldigt svårt för Denzel Washington).

I denna konspirationsthriller spelar allas vår (och speciellt Filmkrönike-Orvars) Denzel Washington soldaten som kommer hem från Gulfkriget med ett något suddigt minne av vad som egentligen hände där. Mmm, något skumt är i görningen helt klart. Jag gillade den här filmen ganska mycket. Den är välgjord och Denzel spelar en ganska annorlunda roll, liksom lite nedtonad, och ingen klassisk hjälte alls. Han är förvirrad och deprimerad mest hela filmen. Jag tycker även Liev Schreiber var riktigt bra som vicepresidentkandidat. Han har en lite obehaglig slemmig stil, ungefär som Ian Holms android Ash i Alien (jag vet inte varför jag gör den kopplingen). Originalet, eller snarare den första filmatiseringen av Richard Condons roman, Hjärntvättad (som den heter på svenska) med Frank Sinatra har jag sett och ger ungefär samma betyg (kanske snäppet högre).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Boys from Brazil

Gregory PeckTitel: The Boys from Brazil
Regi: Franklin J. Schaffner
År: 1978
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att Movies – Noir nyligen skrev om The Boys from Brazil kommer här min gamla recension av samma film som jag skrev i augusti 2009.

Nazi-doktor Mengele (Gregory Peck) bestämmer sig för att i ett ambitiöst projekt återupprätta Tredje Riket. En ung journalist (Steve Guttenberg!) får nys om det hela när han spionerar på gamla nazister som gömmer sig i Sydamerika. Han meddelar judiske nazijägaren Lieberman (Laurence Olivier) som dock först inte tror på det hela. När mystiska dödsfall börjar äga rum förstår dock Lieberman att nånting skumt är i görningen.

Jag gillar en hel del i filmen. Vi har en topptrio med skådisar i form av Peck, Olivier och James Mason (något av en personlig favorit). Peck är nog den jag gillar mest. Han är suverän som Mengele (som nästan är som ett barn om han inte får sin vilja igenom). Olivier kändes tyvärr lite väl virrig, utan pondus, även om det säkert var tänkt så. Jag vet inte, jag tog honom inte riktigt på allvar. (Olivier är klart bättre i samtida Marathon Man.) Sen dyker det även upp en del roliga skådisar i biroller, bl a Bruno Ganz och Prunella Scales (fru Basil Fawlty). Lite kul, och annorlunda, var att det inte var nån ung hotshot som var huvudhjälten. Nu var det tre gamla gubbar istället.

Sen är det ju alltid trevligt med konspirationsfilmer som utspelas på lite olika platser i Sydamerika, USA och Europa (Storlien t ex, haha). Det förekom några riktigt roliga Sverigereferenser, bl a nämns det lilla samhället Rasbo som ska ligga 15 km utanför Uppsala (vilket stämmer!). Nåt som inte stämmer är att det ska finnas en gigantisk kraftdamm i Storlien. Sett till hantverket så känns filmen ibland lite tv-mässig, t ex när det gäller vissa bildlösningar. Jag saknade även den där känslan av det faktiskt var en riktigt otäck konspiration på gång. Det hela kändes något långsökt. Som helhet är det dock en småcharmig film som mot slutet faktiskt blir ganska spännande.

3/5

PS. Som jag skrev ovan så var slutet faktiskt ganska spännande och även lite paradoxalt då

Spoiler
ju faktiskt ”Hitler” räddar livet på juden och nazijägaren genom att låta hundarna käka upp Mengele
Spoiler slut

Der Untergang

Der UntergangTitel: Der Untergang
Regi: Oliver Hirschbiegel
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

När jag och Anders, en f.d. kollega till mig, upptäckte att vi delade ett filmintresse så införde vi en liten tradition. När det passade så körde vi en torsdagsbio efter jobbet. Den första filmen vi såg, om jag minns rätt, var den film som jag skriver om i det här inlägget. Den senaste vi såg var Searching for Sugar Man. Visst är det härligt med traditioner som hålls vid liv?! Hmm, jag undrar om nästa film kanske blir en sf-rulle, vad sägs om Cloud Atlas?

Äntligen har jag då fått ändan ur vagnen och gått och sett Undergången. Jag behöver väl inte gå in på handlingen i några detaljer men jag kan säga att vi får uppleva de sista dagarna i Hitlers bunker i Berlin, då ryssarna kommer allt närmare och undergången är nära. Vi får även, parallellt med kammarspelet i bunkern, följa vissa personer i kaoset ovan jord.

Ja, det är väl bara att erkänna: det är en stark och intensiv film där Bruno Ganz gör en läskig insats som Hitler, med darrande arm, växlande humör (vansinnesutbrott eller mjukhet mot vissa anställda), och yrande fantasier om arméer som inte finns. Handlingen i bunkern tyckte jag nog var den mest intressanta. Hur folk i Hitlers omgivning resonerade egentligen. Att Hitler var mer eller mindre galen mot slutet framgår i filmen, men de övriga? Hur kunde de låta karln få hålla på som han gjorde? Ja, det förklaras kanske inte direkt i filmen men rädslan för följderna, känslan av att livet efter kriget ändå är kört även om man överlever, verkar spela in.

Att många av Hitlers ”polare” även de var galna rådde ingen tvekan om efter att ha sett filmen. Paret Goebells (mycket bra gestaltade av Corinna Harfouch och Ulrich Matthes, burr) var riktigt obehagliga. Frågan är väl vem som skulle kunna behålla förståndet i en situation med anstormande ryssar och en helt väck chef, som drömmer om att i en gripklomanöver krossa allt motstånd, trots att inga arméer finns. Och om man försöker säga emot chefen var det stor risk att man blev avrättad utan vidare dröjsmål.

Jag tyckte faktiskt även det fanns en viss (liten) portion svart humor i filmen. Vad jag tänker på är vissa scener då samtalsämnet för dagen, för personalen i bunkern, är hur man på bästa sätt tar livet av sig, för att undvika att hamna i händerna på ryssen. En sak som höjde filmen för mig var de korta dokumentära inslagen med Hitlers personliga sekreterare (Traudl Junge). Här kände jag att ”va fan, det har var på riktigt!”. Sen fick jag även upp ögonen för att det var en fråga om två ganska olika motståndare som tyskarna hade. Amerikanarna (och de allierade) var nästan friheten, medan om man däremot hamnade i händerna på ryssarna betydde det sannolikt döden eller lång tid i fångläger. Efter att, i den blytunga Gå och se!, ha sett vad tyskarna gjorde i Vitryssland, kan jag förstå varför.

Historierna ovan jord bidrar till känslan av krigsfilm, och dessa scener är påkostade och välgjorda. Vid explosionerna vibrerade hela biosalongen på ett effektfullt sätt. Ändå kunde jag bitvis tycka att just dessa scener bidrog till att den klaustrofobiska, bisarra känslan från bunkern försvann. Ibland fick jag även lite malplacerade Hollywood-vibbar, med bl a stråkmusik och en hjältedoktor som ska ”rädda världen”. Jag antar att regissören, Oliver Hirschbiegel (Das Experiment), ville visa nåt sorts hopp i allt det galna och mörka. Det gjorde dock att den röda tråden försvann lite, tyckte jag.

4-/5

Unknown


Titel: Unknown
Regi: Jaume Collet-Serra
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Precis som i Taken åker Liam Neeson från USA till Europa för att slåss. Även om det finns skillnader så är upplägget ganska likartat. I Taken letar Neeson efter sin dotter i Paris. I Unknown letar han efter sig själv i Berlin. Neeson spelar här en forskare som tillsammans med sin fru (January Jones) för att delta i en bioteknikkonferens. Efter att ha anlänt till det fina hotellet upptäcker Neeson att han glömt sin väska på flygplatsen. Han lämnar frun på hotellet och tar en taxi tillbaka för att hitta väskan. Vem spelar taxichaffisen? Jo, Diane Kruger, som ska föreställa Gina, en bosnisk papperslös flykting extraknäcker som droskkusk. Det blir lite lustigt när tyskan Kruger ska prata engelska med bosnisk brytning i en film som utspelas i Berlin.

Taxin kraschar och fyra dagar senare vaknar Neeson upp på ett sjukhus utan id-handlingar. När han till slut hittar sin fru verkar det som nån annan har tagit hans identitet. Ja, nån har snott hela hans liv och frun påstår att hon aldrig träffat honom tidigare. Vad är det som händer egentligen?

Är det inte lite Hitchcock över det hela? En oskyldig man hamnar i en omöjlig situation där han jagas utan att förstå varför. Den extra twisten här är dessutom att han börjar tvivla på vem han egentligen är.

Jag tycker filmen är sämre än Taken. En anledning till det kan vara att jag såg den en fredagkväll efter en helt galen jobbvecka. Mot slutet av filmen så nickade jag till ett antal gånger. Dagen efter såg jag om slutet och förstod då lite mer kring vad som egentligen hände. Fast det gjorde inte filmen speciellt mycket bättre. Logiken lyser med sin frånvaro. Hur taxichaffisen Gina resonerar… kan man resonera om. Även DN:s recensent tycker att Gina måste vara världens snällaste taxichaffis.

Det finns en relativt annorlunda twist men den ger mig ändå inget i slutändan. Jag bara konstaterar att ”jaha, det var så det var”. Taken kändes betydligt mer desperat och intensiv och byggde inte heller på en smart twist (vilket är nåt jag börjat tröttna på).

Förresten, är det bara jag som tycker att January Jones känns som en riktigt bitch i den här filmen? Det kanske är meningen. Jag upptäckte att hon även var med i X-Men: First Class. Även där tyckte jag att hon hade en märklig framtoning. Konstigt stel och ytlig och en skådis som man liksom glömmer bort att hon var med.

Nåt som lyfte filmen över godkänt-nivån var att de gamla rävarna Frank Langella och Bruno Ganz dök upp i små men viktiga roller. Apropå skådisspotting så kände jag även igen Sebastian Koch från De andras liv men Koch gör här en fullständigt ointressant rollfigur som hade kunnat spelas av en robot.

Unknown är knappt men klart sämre än Taken (ja, jag jämför hela tiden med den eftersom jag såg den så nyligen) men som helhet är det ändå en ganska spännande thriller. En scen som jag verkligen gillade var sekvensen i början med taxikraschen. Främst var det klippningen som imponerade och bidrog till att jag satt som på nålar i soffan.

3-/5

PS. Det är inte bara i historien och skådisen i huvudrollen som Taken och Unknown liknar varandra. Och bara för det så hamnar dessa bägge filmer i Lika som bär-kategorin. Precis om skådisar så kan ju filmer och filmomslag likna varandra.

%d bloggare gillar detta: