Captain Marvel (2019)

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Room (2015)

RoomPlötsligt händer det. Jag ser en 5/5-film och uppdaterar min bloggheader. Room är den första 5/5-filmen jag ser efter att jag blev besatt av Ex Machina för nästan ett år sen.

Om du inte sett Room läs inte vidare utan se filmen först! Och se INTE trailern (jag har fortfarande inte sett den). Om du däremot sett Room är det bara att markera texten mellan spoilertaggarna för att läsa. När det har gått en tid efter filmens premiär så tar jag kanske bort spoilermarkeringen men den får vara kvar för nu.

Uppdatering (2018-02-05): Nu har jag tagit bort spoilermarkeringen men behåller spoilertaggarna av ”nostalgiska skäl” eller vad man ska kalla det.

<Spoiler>

Bilden från filmen som jag valt är en närbild (se nedan) på en pojke som heter Jack. Just i det här ögonblicket ser han världen för första gången. Jack är fem år gammal. I hela sitt liv fram till nu har Jack bott i Room tillsammans med sin mamma, eller Ma som han kallar henne. För Jack är Room hela världen. För oss tittare och Ma är det ett trädgårdsskjul på en bakgård. För sju år sen kidnappades Ma av en amerikansk Joseph Fritzl och två år senare föddes Jack. Ma och Jack har under dessa år varit inspärrade i Room utan kontakt med omvärlden.

Under filmens första halva får vi följa Ma (fina Brie Larson från fina Short Term 12) och Jack (sensationen Jacob Tremblay) och deras liv i Room. För Jack är som sagt Room det som finns. Utanför Room finns The World men dit går det inte att komma. I Room finns det tv men det man ser där är inte på riktigt.

En sak som fascinerade mig är hur Jack byggt upp sin världsbild utgående från det han ser i Room. Det är bara det han har att utgå ifrån, plus det som Ma berättar. Ma har t.o.m. hittat på en skapelseberättlse. Old Nick, som Ma och Jack kallar kidnapparen, är enligt den här mytologin en sorts gud som förser Ma och Jack med mat och kläder från The World.

Många tycker nog att filmens första halva är outhärdlig, och tillvaron är mycket riktigt outhärdlig för Ma. Hon har levt i ett fullkomligt helvete under dessa sju år, helt i Old Nicks våld. Det som för mig nånstans ändå gav en viss lättnad var Jack och den världsbild som han hade. Varje morgon hälsar han på de olika sakerna i Room: ”Good morning, tv. Good morning, rug. Good morning, sink”. I grunden har Jack en positiv livssyn, och den livssynen har han fått av Ma under de fem åren i Room.

Trots miljön Jack har växt upp i är han i vissa avseenden som vilken femåring som helst. När han inte får levande ljus på sin födelsedagstårta blir han kinkig och börjar skrika. Det kan vara jobbigt med barnskrik, i kön på ICA t ex. Hur det känns för Ma inne i Room med ingenstans att ta vägen kan jag bara spekulera i.

En daglig övning som Ma och Jack ägnar sig åt när Old Nick är borta är att skrika på hjälp så högt de kan i hopp om att nån kanske hör dem. Ingen hör dem. Nånting annat måste hända. Jag minns faktiskt inte riktigt hur Ma kommer fram till att det är dags att försöka nåt annat, en flykt, och hur den flykten ska gå till och att det alltså är Jack som ska utföra den. Det jag minns är att filmen nu blev otroligt spännande och intensiv och att jag satt som på nålar. Jag vet inte om jag nån gång har hejat så mycket på en rollfigur som jag hejade på Jack när han försöker fly inrullad i en matta där han spelar död. Helt galet spännande och samtidigt rörande.

Efter halva filmen förändras alltså allt. Ma och Jack är fria och flyttar hem till Mas föräldrar och allt är frid och fröjd. Givetvis inte. Mas föräldrar är skilda. Pappan (William H Macy) har flyttat till en annan stad och mamman (Joan Allen) är ihop med en ny snubbe. Att Ma kidnappades verkar vara orsaken till föräldrarnas skilsmässa. Allt berättas med lätt hand, lågmält. Pappans historia går filmen egentligen inte in på men man anar väldigt mycket under ytan. När Ma äntligen är fri kan pappan inte hantera situationen, speciellt inte att Jack existerar. Pappan drar.

För Ma själv är det inte lätt. Hon har förlorat den del av sitt liv där man går från ungdom till vuxen och dessutom har hon fått en unge på halsen. I Room var Jack en livlina. Ute i The World är det en annan femma.

Den som hanterar den nya situationen bäst är kanske Jack. På barns magiska vis anpassar han sig. Jag älskade scenen när han på sjukhuset utforskar rummet och speciellt när han sätter ner tårna på den mjuka golvmattan för första gången.

Filmens fokus är helt på Ma och Jack och deras resa, vilket kändes helt rätt. Det blir inte nån standardmässig flyktthriller utan istället ett rörande drama. Dessutom säger filmen mycket om dagens samhälle. Ett slit och släng-samhälle med vansinnigt tempo, vilket Jack ganska snart upptäcker. I Room, där slösade man inte på några resurser och saker och ting tog sin tid.

”Bye, plant. Bye, chair number one. Bye, chair number two. Bye, table. Bye, wardrobe. Bye, sink. Bye-bye, skylight. Ma, say bye-bye to room.”

</Spoiler>

Som ni märker blev jag oerhört fascinerad och berörd av Room. Den är verkligen nåt speciellt den här filmen och därför får den alltså högsta betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som sett Room:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr
Movies – Noir

The Spectacular Now (2013)

The Spectacular NowJag såg The Spectacular Now och The Way Way Back med bara några dagars mellanrum. Av nån anledning så kopplar jag ihop dessa filmer men de är egentligen inte så lika. Den förra fokuserar på vad ungdomar upplever när skolan är slut och man ska börja på college medan den senare handlar om en några år yngre kille som upplever en coming of age-sommar. The Spectacular Now känns kanske mer vuxen. För mig funkade den heller inte riktigt lika bra som The Way Way Back. Men Shailene Woodley är bra. Hon är för övrigt redan 22 bast. Miles Teller är bra. Han är 27. 27? Eh, han ska spela high school-kille? Oh, well, han var väl nåt år yngre när filmen spelades in. Slutligen, Brie Larson är med! Whaaaat? Det minns jag inte ens. Jag ser det nu när jag tittar filmens Wikipedia-sida. Vad är så speciellt med Larson? Jo, hon är med i den senaste 5/5-filmen jag såg – Short Term 12 – och har därför förtjänat sin plats i den header som nu pryder min blogg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

Short Term 12 (2013)

SammyDen senaste tiden har jag fokuserat mitt filmtittande på filmer som jag tror ska kunna hamna på min topplista över de bästa filmerna från förra året. Jag gjorde en lista på filmer jag ville se innan jag sammanställer den där listan. Jag valde ut filmer som blivit uppmärksammade, hyllade, men som jag inte hade sett. Det var en lista på 21 filmer. Nu har jag sett tolv av dessa. Fram till nu har jag ingen film riktigt knockat mig. Visst, jag har sett bra filmer, men ingen har gett mig den där speciella känslan som man får när man ser en film som liksom sammansmälter med en själv, en film där filmens kugghjul passar perfekt med ens egna kugghjul. Nu har jag dock sett en sån film.

Short Term 12 utspelar sig på ett gruppboende för troubled teens. Chef på stället är Grace (Brie Larson). Grace är ihop med Mason (John Gallagher, Jr) som också jobbar där. Filmen inleds (och avslutas) en dag som alla andra när personalen anländer till jobbet på morgonen. En ny grön snubbe, Nate (Rami Malek), ska börja jobba på stället, en av de ”intagna”, Marcus, fyller snart 18 och ska lämna fosterhemmet, och en ny tjej anländer. Samtidigt blir det turbulent i det privata livet för Grace och Mason, som om inte jobbet räcker till. Men alla har en ryggsäck.

Jag blev fullkomligt indragen i filmen direkt. Inte en ton är falsk, tror jag. Det skulle i såna fall vara Grace chef som ska föreställa en sån där myndighetsperson som har slutat bry sig om ungdomarna och blivit byråkratisk. Men man förstår hans agerande också och han håller ett bra tal som förklarar hur han tänker.

Filmen är så enkel, så intensiv, så lagom lång, så effektivt uppbyggd i inledningen. Ramarna sätts. Vi får i tur i ordning reda på vad som kommer vara i fokus, vad som står på spel: Marcus, den svarta snart 18-åriga mjuka men arga rapkillen som snart ska lämna hemmet och klara sig själv; Jayden, den arga, smarta, nya tjejen som skär sig själv; Sammy, killen som med jämna mellanrum får utbrott då han springande försöker fly; Grace, som likt Jayden visar tendenser till att vilja skada sig själv. Allt planteras snyggt under filmens första kvart. Sedan återkommer vi med jämna mellanrum till de olika handlingarna.

I fokus är ju givetvis Grace och Mason, men främst Grace och hennes historik och problem med att ta itu med den historiken. När hon hade problem hemma så valde hon att skada sig själv eftersom att när blodet rinner så är det omöjligt att fokusera på andra problem (som en misshandlande och antastande pappa t ex). Kanske kan det tyckas övertydligt att hon sen jobbar på ett fosterhem med att ta hand om ungdomar med liknande problem som hon själv. För mig är det bara tydligt, inte övertydligt. Äpplet faller inte långt från trädet, så är det bara. Så länge Grace känner att hon gör nytta, kan fokusera på andras problem, så behöver hon inte ta itu med sina egna.

Efter kanske två tredjedelar av filmen så börjar saker plötsligt ljusna. Mason och Grace är lyckliga. Jag vet dock att detta inte kan hålla. Det kan bara inte hålla. Nåt kommer att hända. Och mycket riktigt, i nästa scen så ringer telefonen och drar ner rullgardinen för Grace. Det som höjer filmen till toppbetyg för mig är ändå att i allt det jobbiga så finns det humor. Kanske är det en svart humor, men här finns en humor som är så skön att greppa tag i när det jobbiga ska skildras. Det är en sorts mänsklighet.

Ett litet parti av filmen som gav mig gåshud var när Marcus blivit vansinnig, fått ett utbrott, när kidsen spelat baseboll-light. Mason går efteråt in i Marcus rum för att prata med honom. Det han gör, och det han förmodligen gjort ett antal gånger tidigare, är att fråga om han får lyssna på några nya rap-texter som Marcus skrivit. Marcus kör en låt och shit vad bra det var! Terapisamtal, helt enkelt. Fast Mason vet inte riktigt vad han ska säga.

Short Term 12 håller precis rätt ton hela filmen. Det blir aldrig tråkigt men aldrig heller för mycket skrivet på näsan. Precis när man kanske tror att det ska blir smörigt eller ostigt så blir det istället äkta och rörande och ibland med en skön galghumor.

Det är så härligt att äntligen kunna dela ut högsta betyg till en av de där 21 filmerna. För att sno från Henke: jag ger Short Term 12 fem bläckfiskarmar alternativt basebollträn av fem möjliga.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Även Fiffi, Henke och, givetvis, Movies – Noir har skrivit om Short Term 12.

Don Jon

Don Jon

Like father, like son

Malmö FilmdagarTitel: Don Jon
Regi: Joseph Gordon-Levitt
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen skrev jag om den svenska filmen Hotell och hur den lyckades få till en balans mellan humor och allvar som kändes lite udda men ändå helt rätt. Jag vet inte om det är det som Jospeh Gordon-Levitt, som här regidebuterar, är ute efter men det funkar i alla fall inte lika bra. JoGo själv spelar titelrollen (ja, han heter Jon och kallas Don Jon) som porrberoende New York-killen som gillar ordning i sitt liv. Jon är en städfreak, en träningsfreak, en ”bädda sängen”-freak. Hans liv följer väl invanda mönster. Vi som tittare får ta del av detta liv i sekvenser som upprepas om och om och om igen.

Jon tar bilen till kyrkan, skäller på sina medtrafikanter. Han biktar sig i kyrkan, och får oftast 10 Hail Marys, 10 Our Fathers i hemläxa för att få förlåtelse för sina synder. Efter kyrkobesöket är det söndagsmiddag hemma hos föräldrarna och systern (som aldrig släpper blicken från sin mobil). Förutom det så är träning, krograggning, porrsurfning som gäller… och sen börjar det om igen… ja, fram till att Jon först träffar tiopoängaren Barbara (Scarlett Johansson) och sen medelålders Esther (Julianne Moore).

Hmm, det är en klart intressant film det här. Allt känns överdrivet. Jons familj är en karikatyr eller så har jag aldrig träffat en äkta italiensk New Jersey-familj. Det kanske alltid är det vita linnet och football som gäller vid söndagsmiddagen. Hur som helst, det utstuderat ytliga gör att jag har det ganska roligt i salongen när jag ser filmen men jag har svårt att känna nåt för karaktärerna. Under sista delen av filmen ändrar den karaktär och blir mer allvarlig då Julianne Moores rollfigur träder in i handlingen på allvar. Fast vid det laget kunde jag inte riktigt ta till mig det som filmen plötsligt ville ha sagt.

Både JoGo och ScarJo är perfekta i sina roller. ScarJo är verkligen en ganska obehaglig figur: ”Städa!? Prata inte om det så nån kan höra, det är inte sexigt. Schyyy!”. Julianne Moore har en litet konstig roll när hon dyker upp efter en stund. Jag blir aldrig riktigt klok på henne, och det är inte förrän filmen är slut som jag riktigt förstår att hon faktiskt var med. Det låter konstigt men jag kände hela tiden att hon bara skulle ha en lite biroll som inte skulle betyda så mycket.

3/5

Givetvis är det fler som skriver om Don Jon i dag. En enpoängare eller en tiopoängare, vad blir det? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Har du inte sett den? har som vanligt redan pratat om filmen.

%d bloggare gillar detta: