Battle: Los Angeles (2011)

Battle: Los Angeles är inte min typ av filmen och ändå så såg jag den. Ja, det är väl i och för sig svårt att veta innan. Jag var sugen på lite science fiction, och här skulle jag åtminstone få rymdvarelser som invaderar Jorden. Det kan ju bli bra som i Arrival (well, där invaderar ju inte utomjordingarna egentligen och det är kanske därför det blev så bra). I Battle: Los Angeles är det ingen tvekan om att främlingarna är onda. Nej, de vill kolonisera vår planet och döda så många människor som möjligt. Tyvärr är filmen inte mycket att hänga i julgranen vad gäller science fiction-biten. Nej, det är smetig och sentimental krigsromantik som råkar innehålla fienden från yttre rymden. Jag kan inte med det. Musiken är enerverande. Soldaterna verkligen längtar efter att komma ut i strid. En gravid fru lämnas kvar hemma som en ängel. Vi har givetvis även en oerfaren och tafatt fänrik. Det finns några få intensiva, rakt upp och ner spännande, scener men överlag är det blaha blaha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

John Wick (2014)

De senaste åren har vi sett något av en Keanusance, har vi inte det? Det kanske inte är samma nivå på Keanus återuppväckelse som det var på skådespelarkollegan Matthews dito men faktum är ändå att The Matrix-Neo blivit cool igen. Efter att under en period kanske inte riktigt hitta sin plats tar Keanu nu lite annorlunda roller, som t ex birollen i snyggfilmen The Neon Demon.

Det främsta och mest framgångsrika exemplet på att Keanu är inne igen är John Wick. Det var (väl?) en sån där film som nästan skrattades ut – John Wick ska hämnas för att hans hund (hans hund!) dödas – och stämplades som b-action redan innan den kom ut. Men sen hände nåt. Filmen fick eget liv och blev en sorts modern kultfilm.

Keanu Reeves spelar titelrollen och blir arg på ryska gangsters när de dödar hans älskade hund, det enda som han har kvar som minne efter sin bortgångna fru. Micke Nyqvist spelar gangsterbossen som försöker men misslyckas med att kontrollera sin hetlevrade sadist till son.

John Wick var en annorlunda upplevelse. Enbart filmens inledande upplägg kändes udda. De ryska gangstrarna dödar inte Keanus fru. Nej, hon har gått bort i sjukdom redan innan filmen tar vid. Istället är det en hund som hamnar i skottlinjen. Hunden råkar vara en present från frun till Wick. Now it’s personal.

Vem Wick egentligen är förblir länge oklart. Är han en gammal agent, polis, spion eller nåt annat? Nåt annat var svaret, och här fick man skymta lite av en dold värld som Wick dras in i igen.

John Wick är en film med en märklig stämning. Jag har svårt att sätta fingret på det men det är kanske blandningen av drama, thriller, ostiga scener, på (eller över) gränsen till komedi och så de otroligt välgjorda och brutala actionscenerna. Jag undrar om filmmakarna har inspirerats av asiatisk (koreansk) film? Jag får nämligen lite såna vibbar. Släng sen in en Micke Nyqvist som ska bryta på ryska så blir stämningen än märkligare.

Actionscenerna! Här har man verkligen lagt ner tid och möda. De är fullkomligt briljanta. Jag ser vad som händer. Det klipps inte. Det skakas inte kamera. Vi får Gun Kata, och t.o.m. Car Gun Kata. Jag tycker nästan filmen är mer av ett konstverk än en film. En sorts installation. Action- och slagsmålsscenerna är underbara. Slutfajten då, var och hur äger den rum? Jo, utan vapen, man mot man, i regn, under natten och uppe på en hög plattform. Check.

Varför ska gangsters i den är typen av film (Taken!) alltid komma från Östeuropa? Det är likadant i Johan Falk-filmerna. Förmodligen är svaret att det är så det är i verkligheten, men jag kan ändå tycka att det blir lite trött till slut.

En sak som gjorde mig glad, och som alltid gör mig glad, var att se skådisar från The Wire (yay!). Den här gången var det Lance Reddick (kommissarie Cedric Daniels) och Clarke Peters (Lester Freamon kriminalpolis). Good stuff.

En stark trea delar jag ut till John Wick. Det är en skön rulle som har en självdistans som verkligen behövs. Kanske är det den ryska gangsterklichén, och speciellt icke-ryska skådisar som pratar engelska med rysk brytning, som gör att jag inte delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Några bilder från filmens höjdpunkt: klubbscenen, som påminde mig om en liknande scen i Collateral.

%d bloggare gillar detta: