Transsiberian (2008)

Stockholm Filmfestival äger i år rum 7-18 november. För tio år sen besökte jag festivalen som vanligt och då såg jag hela tolv filmer. Ja, det är väl inte så jättemånga kanske. Jag såg ju lika många filmer under tre dagar nere i Malmö i år. Men det är en annan grej när man är hemma i Stockholm och jobbar som vanligt. Vi får se hur många det blir i år. En av filmerna jag såg under 2008 års festival var Transsiberian. Så här tyckte jag om den efter visningen.

Brad Andersons förra film The Machinist var en helt ok paranoid mysteriethriller. I hans nya film möter vi Woody Harrelson och Emily Mortimer som efter att ha hjälparbetat i Kina bestämmer sig för att ta transsibiriska järnvägen till Moskva på sin väg hem till USA. En bit in på resan får de sällskap av ett ungt och lite halvskumt par, spelade av Kate Mara och Eduardo Noriega.

Mmm, filmen är godkänd ganska länge. Harrelson gör en lustig karaktär som både är naiv och kul. Mortimer funkar inledningsvis som hans fru men det ändras efter hand. Många av miljöerna är också riktigt snygga. Bl a en fantastiskt snygg ortodox kyrka i vintermiljö (nån som vet om den finns på riktigt?).

Tyvärr tar filmen mot slutet en vändning mot kalkonens rike. Saker och ting händer som man inte kan undvika att skratta åt trots att det ska vara spännande. Ett problem är att Mortimer inte är trovärdig i sin roll då hon ska förställa en f.d. bad girl som haft problem med droger men som nu gift sig med den kristna Harrelson. Ett annat problem är att handlingen mot slutet är så förvirrad och ologisk att man bara häpnar. Många scener är helt ok och spännande men handlingen och logiken som fört filmen fram till dessa scener är skrattretande. Tyvärr.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Brad Anderson var på plats och tyckte att Stockholms vinterväder passade som inramning av filmen. Sen skulle filmen börja. Det vara bara det att man startade fel film. Leonera gick igång till publikens protester. Vissa lät dock höra ”det är bara en förfilm!”. Efter fem-tio minuter började till slut rätt film.

The Machinist


Titel: The Machinist (El maquinista)
Regi: Brad Anderson
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Den här filmen såg jag när den kom och Christian Bale såväl som regissören var ganska nya på filmscenen. Vid det här laget har jag sett ett gäng filmer med Bale och åtminstone en till av regissören Anderson. Hmm, kanske ska jag samla ihop några av Bales filmer och se vad jag har tyckt…

I denna spanskproducerade rulle spelar Christian ”Robert De Niro, släng dig i väggen!” Bale rollen som en paranoid fabriksarbetare som inte kan sova eller äta — och det syns på Bales anorektiska koncentrationslägerkropp. På hans kylskåp sitter mystiska lappar med kryptiska meddelanden som han försöker tyda. Hans enda vänner är prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) och servitrisen Marie. Det hela är en nedåtgående spiral mot galenskapen och vetskapen. Vad är det som händer egentligen?

Trots det till synes bra uppläget, med en mystisk inledning, de perfekt gråtrista miljöerna och Bales makalösa rollprestation, så saknas ändå på nåt sätt originalitet i filmen. Bales prestation och utseende både bär upp filmen och liksom tar bort fokus från vad filmen försöker berätta. Det blir för mycket av det goda. Eftersom man inte vet varför Bale inte kan äta eller sova så tänker man liksom bara på hur han ser ut och funderar på hur lite han måste ha ätit på riktigt, och tänker på att han förmodligen mådde ganska dåligt på riktigt när filmen spelades in. Detta skuggar liksom filmen i sig.

Jag kände lite att det mystiska i filmen var det viktigaste i filmen. Att hela filmen bara byggde på twisten som vi alla satt och väntade på. Det räcker liksom inte. I en film som Memento så funkade det hela vägen eftersom upplägget var så annorlunda att det bara måste bli fascinerande. I en film som Fight Club så var twisten på ett sätt underordnad eftersom resan mot gåtans lösning inte handlade om det egentligen. När väl twisten i Fight Club kommer så la det bara till ytterligare en dimension till filmen. I The Machinist så är det själva twisten det hela bygger på. Så kände jag det i alla fall.

Ok, nu kanske jag låter negativ, men faktum är att det förstås är en välgjord, välspelad, snygg och intressant film i princip hela vägen. Jag ville bara förklara varför den inte får en fyra i betyg. Bales rollprestation gör den klart sevärd och hans förvirring och desperation går verkligen fram. Jag hade förmodligen gillat den mer om jag inte vetat nånting alls om den. Nu hade jag fått lite förhandsinformation och satt bara och väntade på twisten. Men men, jag ser fram emot fler filmer av Brad Anderson och förstås från Christian ”Benranglet” Bale.

3+/5

%d bloggare gillar detta: